För narcissisten (n-personen) är det den perfekta matchen: ingå ett förhållande med en empat (den inkännande och förstående personligheten), eftersom hon/han gärna sträcker ut sin hand för att ”rädda” n. En narcissist har en förträngd och omedveten bild av sig själv som värdelös och måste därför kompensera genom en grandios och ytlig självbild. Förmågan att ljuga för sig själv är n:s största ”tillgång”!
Empaten (e) är en hjälpare och sätter andras behov före sina egna. Det gör henne (ibland en han) till ett perfekt redskap för n. Typiska drag i ett empatiskt/narcissistiskt förhållande är e:s ständiga känsla av otillräcklighet och kamp för att försöka förstå: ”Hur kan han göra så här mot mig!? Jag fattar ingenting! Detta är så sjukt så att jag knappt tror att det är sant!” Samtidigt som n gradvis förlorar respekten för e och hennes/hans alla försök till anpassning.
För inkännande personer nöts självförtroendet ned och vi börjar tvivla på den egna verklighetsuppfattningen, vilket är gör oss till kasperdockor i narcissistens föreställning. Relationen blir till slut så pass förgiftad att vi undrar om ”detta verkligen händer på riktigt”? Medberoendet har slagit till med full kraft: ”Om jag hjälper honom/henne kanske jag själv kan känna mig hel?”
E försöker alltså läka sig själv genom att kämpa för att rädda n. N lever gott på energin som e ständigt delar med sig.
E bär med sig en stark övertygelse om att ovillkorlig kärlek kan hela allt, vilket är ett förödande misstag!
En annan förförisk kraft är de tvära kasten mellan att bli idealiserad och upplyft av n, för att lite längre fram känna sig anklagad, inkompetent och höra den egna röstens konstanta försvarstal. Hjärnan åker neurokemisk/biologisk berg och dalbana i dessa förhållanden.
En e person kan inte fixa n. Aldrig någonsin! Och anledningen är enkel: N ser inte problemet! Härskarmetoderna som han/hon ständigt utövar, förnekelsen, det fullständigt självupptagna och den avgrundsdjupa känslan av värdelöshet inför sig själv.
En inkännande person behöver börja rikta empatin gentemot sig själv så att självbevarelsedriften blir så pass stark att hon/han lämnar det destruktiva förhållandet. Det är inte vår uppgift att läka n. Det är någonting som personen själv måste göra (om den dagen och insikten överhuvudtaget kommer).
Den negativa förtrollningen kan endast brytas genom att e slutar med att ständigt försöka skapa harmoni i det dysfunktionella förhållandet till n, och slutar med att förneka den egna känslomässiga behoven.
Upphör med att lyssna till n:s ”fantastiska” verbala förförelsetekniker, utan börja istället agera på den egna överlevnadsrösten som ropar: ”Gå åt ett annat håll och ta hand om dina egna sår!”
Så lämnar du en narcissist – webinar söndag 25/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Känner igen mig så väl i detta och trots tid och uppsökta besök för att få hjälp så går man i tankarna ”kunde ja ha gjort något mer”.. det har lämnat en helt tom.
Lämnade en narcissist för start 1 år sedan. Han fattade inte det förrän flyttlasset stod utanför. 15 år tillsammans och med två barn! Mitt självförtroende var kört i botten. Jag insåg att jag måste lämna för att barnen ska få det bra och för ö.h.t överleva! Idag påverkas jag ibland av hans ilska mot mig men har lärt mig att stå på mig! Önskar dock att jag lämnat honom tidigare!
Efter en 10 år lång relation med en person, som resulterat i både barn, försämrad ekonomi och ett hus under förfall, en person som är oerhört charmig och som är lätt att tycka om för utomstående främst i glada sociala sammanhang med alkohol inblandat.. En person som nu efter separationen för snart ett år sedan fortfarande älskar att få sin uppmärksamhet utifrån från ytliga relationer men som kommer krypandes till mig vid middagstid och ser ut som en hundvalp som misst sin mamma… I övrigt Tar han lite eller inget ansvar för sina barn, oerhört lättkränkt vid ev synpunkter på Allt som rör hans liv… Allt ska han ta tag i men det blir inget nån gång…. en parasit som utnyttjar systemet på ett sätt som gör mig maktlös i mitt handlande…. Hur tusan ska jag ta mig vidare och sätta ner foten?
Känner så väl igen mig, just den känslan av otillräcklighet som var så destruktiv.
Det fanns alltid något att anmärka på och gjorde det inte det så såg han till att det gjorde det. Att bli anklagad för att man försvarar sig inför orättvisa anklagelser och påhopp. Det hjälpte aldrig vad man än gjorde, om.han kände för det så vräkte han ur sig skit och straffade mig på olika sätt.
Tur att jag lyckades ta mig därifrån till slut även om.själkänslan ff känns bräcklig efter flera år.
Tack för fina inlägg! Kram
Känner igen mig, har nyss lämnat en man med missbruksproblem som är n. Och det är jobbigt. Vi har varit särbo hos samma hyresvärd. Jag bor kvar i min lägenhet och han i sin. Han vägrar att lämna mig ifed, och flytta är inte så himla enkelt i bostadsbristens sverige
…känner igen mig så i meningen…avgrundsdjupa känslan av värdelöshet inför sig själv.
Men, tror jag ni lärt mig…
…livets stora gåta älska, glömma och förlåta….
Denna texten gav mig förståelse och insikt. Inte enbart denna texten som gett mig styrka. Denna var verkligen en bra beskrivning. Alla punkter stämde in. Tacksam för din blogg. Så jag kan få hjälp att förstå att jag är bra. Att jag gjort rätt val.
Att gå vidare är tufft. En dag hoppas jag kunna vara glad igen inifrån och ut på riktigt liksom.
Tack än en gång!
Men hur blir det sen då? Med nästa kvinna/man?
Blir det likadant för den eller kan en N ändra sitt beteende?
Michael – vad säger du?
Har ni andra någon vetskap om hur fortsättningen blev för er N-partner?
Jag var tillsammans med en n i 2,5 år. Man blir som sagt ganska snabbt nedbruten och börjar tro att det som man blir utsatt för är ”normalt” i ett förhållande. Och inte förrän det tog slut förstod jag hur sjukt det var det jag blivit utsatt för. Men tillslut blev jag fri, då n träffade en ny.
Vad jag vet så har de varit ihop i ca 4-5 år, och är gifta nu. Tack och lov har de flyttat till en annan del av Sverige så jag slipper se dem. Vet inget om hur deras relation är i övrigt, men vore konstigt om ”ränderna” plötsligt gått ur.
Det svåra ligger nog inte i att lämna, utan att försöka acceptera att ens hjärna verkligen fick för sig att den här personen är det bästa som någonsin kan hända dig. Förlåta sig själv för att hjärnan hade så fel!
Åh, vad synd att jag missade den. Kommer den igen snart? Hade verkligen behövt lyssna på denna webinar. Separerade för några månader sedan då mitt ex ville fortsätta livet med en annan. Han håller på att knäcka mig mentalt. Han gapar och skriker, trycker ner mig och utövar maktmedel hela tiden.