Detta är självförverkligandets och åsikternas tidsålder! Aldrig förr i mänsklighetens historia har vi kunnat ägna så mycket tid åt att fundera över våra relationer, varför andra människor beter sig som de gör, hur de kan ha ”de där” åsikterna, vår egen person, inredningsdetaljer, resmål, karriär, barn, kläder, skönhet, njutning…
Tack vare tekniken så har vi en enorm tillgång till information. Och tillgång till andra människor! Ett par svep bort ligger ett efterlängtat köp, en film, låt och en potentiell dejt. Ett svep bort och vi kan få omedelbar bekräftelse. En uppladdad bild, lite text och så drösar det in röda hjärtan och därmed dopaminpåslag. Men mycket är krusningar på ytan! Information är inte detsamma som kunskap/insikter!
Och aldrig förr har vi exponerats så mycket för andras åsikter som nu. Jag ser kommentarerna på en känd bloggares sida och läsningen är till stor del sorglig med alla personangrepp. Är det konstigt att det är krig i världen när det krigas i kommentarsfält? Allt är speglingar!
Som sagt; alla dessa bilder och kärleksråd! Ja, jag är själv en del av det och tänker på att mina ord faktiskt kan rädda eller stjälpa förhållanden. Allt vi läser om och hör från både främlingar och vänner, har ett psykologiskt inflytande som medvetet eller omedvetet etsar sig fast. Ofta dras vi in i tron att någonting är fel, eftersom ”de flesta” andra har det så fantastiskt. Se bara på Instagram! Se bara hur mysigt de har det i solfåtöljen på den underbara Medelhavsön! Vi läser och tolkar det som om de har ett oslagbart förhållande.
Men det vi ser är fragment! Små, små bild/textrutor av en oändligt mycket mer komplex verklighet. Och så jämför vi våra egna liv med de andras ”perfekta” 1.50 minuters livstrailers. Och så känner vi oss otillräckliga och ibland totalt misslyckade. ”Varför har inte jag en sådan lägenhet/våning?! Varför har inte jag ett förhållande? Varför får inte jag det att fungera med någon? Den där klänningen, väskan…kroppen…”
Vi blir rastlösa och det kliar i våra kroppar och själar efter allt det som vi borde ha. Vi blir irriterade på partnern som inte lever upp till relationsråden. Vi känner oss värdelösa som inte lyckas hålla samman, eller stannar kvar i det destruktiva fastän vi vet hur fel det är.
Så mycket vi vill hinna med och så mycket lycka vi vill hinna känna! Eller bara närvaron från en person som verkligen är där, utan rastlösa och själviska agendor.
Låt oss slå av på takten för ett litet ögonblick – en söndag som denna. En dag som aldrig mer kommer åter! Fråga dig själv: vad har jag? Vem/vilka har jag i mitt liv som smittar med glädje och inspiration? Vad kan jag? Vilka egenskaper bär jag inombords som en annan skulle njuta av att få ta del av? Vad har vi – du och jag som vi aldrig vill skiljas ifrån? Vem är jag utan måsten och borde?
Michael Larsen – relationscoach
Ja, fler och fler lyfter detta nu, och kanske är det faktiskt början på en motreaktion vi ser. En reaktion mot det ytliga och flyktiga, mot att allt ska filtreras och retuscheras och framställas som något det egentligen inte är. Vi ser det på Instagram, på Tinder, i bostadsannonser… överallt översköljs vi med tillrättalagda bilder och förskönande texter som inte sällan får oss att känna oss mindre värda och ”lyckade”. För det finns ju alltid något eller någon man kan jaga för att få kickar från: en ny partner, en ny bil, en ny bostad, en resa… Vi är så fast i marknadsföringens och konsumismens tidevarv att vi inte ens märker att det enda vi slösar bort är oss själva och vår självrespekt.
För det är ju så lätt och så lockande att jaga kicken och klicken och få några hjärtan och likes här och där, eller att få den där kommentaren eller beröringen som bekräftar oss i stunden. Och där och då känns det bra, och vi tror att det är precis det vi behöver. Och kanske är det så, men precis som vid annat missbruk så följer ofta en känsla av tomhet och nedstämdhet, en känsla som bara kan bedövas genom att söka nya kickar och upplevelser… och så är cirkusen igång.
Vi är så mycket mer än så, och vi är värda så mycket mer än så. Personligen är det en strid varje dag, men jag försöker verkligen bli bättre på att umgås med och skapa djupare band och relationer till de som står mig närmast, istället för att ”fladdra runt” och ha ytliga kontakter med massvis av människor som i slutändan inte ens vill lära känna mig på riktigt. Jag tror att det är rätt väg att gå.
Jag håller med dig Martin, både om att vi är värda mycket mer än så och att det är en kamp varje dag att inte låta sig dras in i cirkusen – för även jag lockas av den.
Jag märker hos mig själv att när jag i mitt hjärta känner att tiden just nu ska handla om att skapa ett djupare band och en mer tillitsfull relation med mig själv, att då känner jag i det närmaste skam över om folk ska titta på mig och tänka ”men har hon inga vänner?” Tänk så tufft det är att följa sitt hjärta.
När det gäller sociala medier försöker jag ändå bidra med mitt strå till en bättre värld. Där postar jag ofta de små vardagliga stunderna som ger mig helhet och glädje – i syfte att inspirera till att se det man har och inte det man saknar. För livet är här och nu i det lilla – inte därborta och sedan.
Fantastiska fint och insiktsfullt Martin! Jag håller fullständigt med dig. Tack för att du delar med dig och gör den här oasen levande!
Martin vilken bra text. Du är verkligen klok och insiktsfull. Känner igen mig i texten och är medveten om det du skriver. Det är inte bra när man mäter sitt eget värde i respons på sociala medier. Det gäller att man är självmedveten och lite självkritisk för att fixa det. Sociala medier har hjälpt mig en del de sista åren sedan jag separerade. Funnits där när jag varit ensam. Booztat mig när jag inte tyckte att jag var värd något. Jag har dessutom fått se baksidorna. Vad som händer i mig när jag får negativ feedback. Vad som händer i mig när jag tror att jag vet hur bra alla andra har det. Som häromdagen. När jag fick ångest av allas resebilder. För att jag inte har råd att erbjuda resor till mina barn. Men efter lite självömkan och analyserande försökte jag vända på det och se vad mina barn får. De får sol och bad och glass. De får lek med kompisar, måltider på balkongen, picknickar och naturupplevelser. Spelkvällar. De får vila och återhämtning. Känna på hur det är att inte stressa, passa tider och ha krav på sig. Men framförallt får de glädje. Dans och musik, skratt och flams och trams. Det vill säga en ganska perfekt sommar enligt mig.
Nu har jag som tur är väldigt fina vänner i verkliga livet. Tror som du att relationerna till dem är de viktigaste att ta tillvara på. Och mina närmaste vänner finns alltid där. Sedan får man kämpa lite extra när man är singel. För att passa in i parsammanhang och kärnfamiljsaktiviteter. För jag vill ju också äta grillat på sommaren.
Precis ⭐️
Så otroligt fint skrivet!
Tack Stig!
Jag tror att vårt samhälle tjänar på vår osäkerhet och ständiga missnöje med det vi har. Vi är så konsumtionsinriktade så vi har bortprioriterat det som ger oss balans, tilltro och självförverkligande, vi har kanske glömt bort det. Hela vårt västerländska samhälle är inriktat på konsumtion. Hjulen måste snurra för att det ska fungera. Kvartalsrapporterna är det enda som betyder något, tillväxt till varje pris. Det är kanske inte någon ondskefull kraft som driver detta, det är helt enkelt den verklighet vi har skapat. Konsumtion är gud. Genom det vi äger får vi en identitet och ett värde och allt värderas hela tiden, av våra vänner, släkt och av oss själva. ”Jaha, du har köpt soffan på Ikea?”
Hur får man människor att konsumera? Genom att ständigt hamra in att vi inte duger. Du kan alltid förbättra ditt utseende, ditt hem, din status. Det viktiga är att allting ska gå att förbättra, nöjda ska vi aldrig vara. Om vi var tillfreds med det vi har så skulle vårt samhälle kollapsa. Jag är själv en konsument och får samma kickar som alla andra när jag shoppar, saker som jag troligen inte behöver, frågan är : varför får jag kickar?
Sociala medier är en perfekt plattform att visa omvärden att jag har gjort rätt inköp och jag får bekräftat min sociala status/identitet med det jag väljer och inte väljer.
Så är det, Markku! Kloka tankar. Samma tänk kan ju för övrigt gälla partners: ”Jaha, var har du hittat honom/henne då?”. Och så förväntas man visa upp sin kärlek och lycka för andra.
Det är fantastiskt vad tystnad kan göra för att man ska höra sin egen själ.
Speciellt om rösten försvagats så man knappt hör den.
Det är lätt att drunkna i sorlet av alla intryck och speciellt när man försöker reda ut bland egna tankar och känslor och hitta en stolthet i sin egen identitet.
Speciellt när den förkastats av någon annan.
Så tack Michael och alla som skriver och delar med sig här. Det är många insikter som kommer i tystnaden när man tänker på det man läst och som gör att man klarar av att möta det tuffa i vardagen och allt sorlet.
Fint skrivet, Anneli! Tystnad är något fint. Tyvärr är vi så inställda på att det aldrig ska eller får vara tyst utan att vi alltid måste ha ett ständigt pågående brus omkring oss. Men som du säger, vi behöver tystnaden för att landa i oss själva och för att våga vara (i) oss själva. Jag hittar det lugnet när jag springer eller promenerar – fast det gäller att komma ihåg att lämna telefon och hörlurar hemma då.
Tack Martin, jag är glad att se att det finns män som du som också uttrycker sina tankar och känslor här.
I tystnaden känner jag mig i alla fall väldigt sårbar och mina behov av närhet och omtanke blottläggs tydligt.
Det är så mänskligt tänker jag, att vilja vara i ett brus där man får stimuli utifrån och man slipper fundera, inte höra sig själv.
Tycker det är jobbigt, vissa dagar nästan outhärdligt att stå mitt i min sårade självkänsla … och bara vara … och bara gråta, sörja …. och reda ut i mitt kaos vad jag verkligen gråter över … vad det är jag egentligen sörjer och hantera känslan av att det bara är … tyst
Anneli, vet du, att du är mina ord – nästan, nej helt känner och mår jag som dig och lider exakt de kval du lider. Det är nästan outhärdligt livet. Den stundande ledigheten, helger och sommarkvällen efter jobbet är hemska. Vet inte heller vad det är jag saknar, allt var ju förstås inte bra. Men där fanns en önskan om ett bra förhållande. Att min man finner denna glädje och meningsfullhet i sin tillvaro i och med ny livspartner framkallar fysiska symtom. Tror inte du finner hjälp i mina inlägg (dom innehåller inte ngt direkt) men ville bara
säga att jag finner hjälp o insikt i dina. Må väl, du älskade människa / Hillevi
Fina Hillevi, låt inte dig tro att dina inlägg inte skulle vara givande. Jag är superglad om jag kan säga något ord här och var som ger andra en känsla av förståelse eller igenkänning så jag tar dina komplimanger till mig men låt dig inte slås ned av att jag kanske ibland kan få till en bra formulering.
Vi ska inte jämföra våra sätt att uttrycka oss och låta oss hämmas av andras ord.
Jag har skrivit mycket i mina dagar så jag har bara haft mycket träning … det e inget mer än det.
Det finns de som inte alls tycker att det jag skriver ger något.
Du är fantastisk för du vågar att skriva, vara sårbar, riskerar att någon tycker det låter löjligt.
Det är grymt att du vågar! Jag fattar att det är läskigt.
Jag förstår precis din känsla och din önskan. Jag kan ju omöjligt veta svar på varför människor väljer att gå isär. Det finns säkert många olika svar. Men min gissning är att rädsla styr mycket. Rädslan för att vi inte kommer att bli förstådda om vi säger som det är gör att vi istället för att ge partnern en chans att se vår litenhet, vår sårbarhet, att vi flyr.
Man har i tidiga år skapat beteenden för att skydda sig själv från att bli sårad och de skapar problem högre upp i åldern.
Jag har själv skyddat mig i många år när jag var yngre genom att jag såg till så att de andra pratade om sig själv och de märkte inte ens att jag aldrig berättade något om mig själv. Jag hade sett hur andra i skolan avslöjade hemligheter som någon sagt i förtroende så snart de blev ovänner. Det byttes allianser och kompisar blev mobbade för anledningar jag inte förstod mig på. Jag tyckte människor var grymma och elaka och jag hade ingen tillit.
Den känslan har kommit tillbaka nu när jag själv har blivit lämnad och helt plötsligt försvinner ”vänner” osv.
Vi har våra sårbarheter.
Våra svaga punkter där rädslan för att inte få vara med i gemenskapen, att inte vara värd något syns.
Tack för att du är modig och vågar skriva. Det visar mig att det finns kompisar på skolgården!
Sårade känslor som drar ner självkänslan, besvikelse, svek, tystnad, ensamhet, orättvisa, brist på tillit, tomhet, brist på mening, avund när man ser vad ”andra har”. Livet kan vara rätt utmanande. Sår och rädslor som ställer till det inom oss. Situationer som triggar igång det vi redan bär på. Situationer som trycker ett finger precis i såret. Det är nog så att leva och vara människa. Kanske de här utmaningarna ingår i uppdraget att hitta hem till oss själva. Till att hitta lugnet, kärleken, ljuset, tryggheten där inne. Så man ska sluta söka där ute. Jag hör och läser det här och försöker själv att förstå det. Inte bara i huvudet som ord, utan också i mig själv som känslor och erfarenheter. Ibland är jag mitt inne i rädslan, tappar tilliten, känner mig vilsen, har oro och ångest, negativa tankar och det bara SKAVER! En annan dag är jag oförklarligt lugn och tänker positiva tankar om att jag är på rätt väg. Att jag inte är ensam och att kärleken kommer att tränga igenom allt. Att det är lugnet och kärleken som finns bakom och efter man tagit sig igenom rädslorna. Ensamhet och tystnad kanske är den gyllene vägen.
Hillevi och Anneli. Vad fint ni skriver. Det finns en till som delar era tankar, frågor och känslor. Jag. Jag skriver också. Må väl, ni älskade människor.
Värmer att se alla insiktsfulla kommentarer här på bloggen. Och känner smärtan från era erfarenheter i livets ibland oförklarliga labyrinter. Tänker att mycket handlar om intentioner. Medvetna. Eller omedvetna. Lyckas man med konststycket att göra medvetna val som leder i den riktning man vill leva så tror jag mycket av det vi har runtomkring kan hjälpa oss. Kanske tom en dejtingapp med en sund och tydlig intention från oss som användare kan bli bra? FB med reflekterande, inkännande och kloka kommentater som bidrar istället för stjälper? Medvetna, ansvarstagande, generösa människor som insett vad livet egentligen handlar om. Tänker att det hysteriska livstempot, dyraste bilen, snyggaste selfien, flest dejter/vecka speglas och manifesteras i våra snedvridna, omedvetna val/intentioner.
Kämpar dagligen med mina egna livsval. Ett vägskäl som just nu känns i hela kroppen. Det gör ont, tankarna blockerar ibland så fokus dimmas ut. Svårt med koncentrationen och kompassen fladdrar runt vissa dagar. Tyst ibland. Pratar med vänner som aldrig förr ibland. Tillbaks till det jag lärt mig, tränat inför. Fysisk, mental träning. Andas. Genom smärtan. Inte fly. Medvetenhet. Förankra i själen. Ögonkontakt. Meddela beslutet med själslig närvaro, inkännande och sakligt…..
Alla ni som skrivit här…tack! Känner också igen mig till 100% Har tillbringat snart tre veckor med mig själv (träffat vänner några dagar) och har funderat på vad som händer… Jag har gått ur fb för jag stod inte ut med all falskhet och uppenbara lögner av sk vänner. Jag har ”gjort slut” med väninnor som visat sig inte varit just väninnor, så nu är det ganska ensamt och tyst. Inget sorl och inget brus. Jag sover, äter sunt, går på yoga och mår bättre för varje dag som går. Jag är sann mot mig själv och jag har tur som har en handfull äkta vänner.
För många år sedan var det någon som sa; ”När du är ensam ska du se till att vara i gott sällskap”. Så sant! Jag är på mycket god väg. Idag hörde jag Ernst (på TV) säga att araberna har ett talesätt att det är viktigt att göra ingenting för att vänta in sin själ. I tystnad och ensamhet hittar man själv.
Tack för era inlägg, kände flr en stund att jag var bland vänner 🙂
Monica