Det kan ligga nära till hands för en utomstående att säga: ”hur kan man stanna i ett förhållande där det förekommer psykisk och fysisk misshandel?”

”Varför lämnar hon/han inte bara?”

”Hur kan någon vara så självsvåldig att man går tillbaka till en person som slår?”

”Jag skulle lämna direkt vid första varningstecken! Om någon ens lyfte sin hand mot mig så skulle jag lämna!”

”Varför lämnar hon/han inte för barnens skull?”

För en utomstående kan det verka vara enkelt, men för den som är involverad är det allt annat än enkelt.

När självbilden har tagit skada; när självförtroendet har havererat och vi inte vet var vi ska ta vägen p.g.a. bostadssituation och ekonomi, kan skräcken för ovisshet vara starkare än idén om att det kanske går att blidka monstret.

När skam och skuld övertygat oss om att det inte är lönt, stannar vi eller så går vi tillbaka för tolvte gången.

När våra hjärnor och nervsystem blivit överbelastade av stress, anklagar vi oss själva: ”det är kanske mig det är fel på? Om jag inte förväntade mig och krävde så mycket…jag provocerade”.

En onormal partner och ett onormalt förhållande får oss att bete oss onormalt mot vår egen person.

Kvinnor och män stannar i destruktiva relationer för att de försöker skydda barnen från att tvingas bo varannan vecka hos en hänsynslös mamma eller pappa.

Nästan alla människor kan brytas ner och ”under rätt förutsättningar” acceptera det oacceptabla.

Döm inte varandra! Döm inte er själva!

Var istället hjälpande händer åt varandra. Var även den som tar emot hjälp så att du en dag kan bli fri från det psykologiska tyranniet.

Michael – relationsterapeut

0761 81 48 88