Därför kan det vara svårt att förändra relationsvanorna

//Därför kan det vara svårt att förändra relationsvanorna

Därför kan det vara svårt att förändra relationsvanorna

relationer

Föreställ dig att du går på gymmet och enbart tränar en enda muskelgrupp. Dag efter dag i månader, ja, t.o.m. år. Om du har turen att klara dig utan skador, får du fantastiskt välutvecklad styrka just där krutet lagts. Men vad händer med övriga kroppen?

Samma princip kan översättas på parrelationer. Vad händer om du och partnern enbart har fokus på barnen? Eller det praktiska? Och samtidigt missar intimiteten. Emotionella muskler som aldrig tränas förtvinar. Den nära kommunikationen som fått stå och damma igen i kulisserna.

Att bryta mönster och förändras tar tid. Vagt hållna nyårslöften förändrar inget.  Vilket däremot ihärdig, smart och flexibel upprepning gör. För den som vill och har passion erbjuds oändliga möjligheter.

Är en partner som inte tycker att ni ”skall krångla till det” och som vill fortsätta det bedövande vardagsmonotona verkligen något för dig? Ett inre som skriker efter någonting mer. En kropp och sinne som ser livet som någonting större än enbart existens.

Så kan dörrarna till förändring öppnas:

  • Rör vid varandra. Utan äkta sexuell närhet nöts förhållandets självförtroende ned. Missa aldrig detaljerna!
  • Berör genom överraskande gester och ord. Människan gavs föreställningsförmågan och fantasin. Alla kan vara kreativa så låt inte ursäkterna sitta i ditt knä.
  • Prata med varandra så att inte dagen kommer då ni inte längre vill.
  • Se det i dig själv som du helst vill blunda för. Sår som skall kunna läka behöver ses om.
  • Ge utrymme för spontanitet. Krampaktig kontroll och monoton förutsägbarhet kan få den bäste att själsligt självdö.
  • Se, lyssna, ge och ta emot komplimanger. En man sa till mig: ”jag tröttnade på att uppmärksamma och ge henne komplimanger, eftersom hon ständigt viftade bort dem.” Orden behöver få en landningsbana i den de är riktade mot.

Allt levande behöver syre: hur andas du liv i din relation?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

By |2016-12-12T15:12:43+01:00april 6, 2015|Blogg|35 Comments

35 Comments

  1. Johanna 6 april, 2015 at 07:35 - Reply

    Det har varit nästan kusligt bra att följa din blogg i vinter, så mycket som träffat mig rätt!! Men nu undrar jag, hur gör man om man vill försöka lappa ihop en trasig relation? Är det ens möjligt? Hur vet man att kärleken är tillräcklig?

    • Michael Larsen 6 april, 2015 at 07:49 - Reply

      Om det finns vilja, öppenhet och kärlek är det fullt möjligt hitta tillbaka till relationen. Och nivån på trasigheten. Styrkan i kärleken visar sig i bemötandet. Fint höra att bloggen hjälper dig Johanna. Önskar dig en skön dag.

    • Peter 6 april, 2015 at 08:09 - Reply

      Det går. Finns kärleken där och viljan att förändra kommer det bli bra.

      Själv har jag vänt ut och in på mig själv under många veckor/nu månader med musikterapi och gamla brev och hjälp, för att verkligen och totalt fundera på detta.
      Mitt svar var ja. Finns en kärlek som för egen del är bortom allt förstånd.

      Detta är på ett sätt den enkla delen. Kan tänka mig att det ser ut så här hos de flesta. Hoppas på ett sätt det i alla fall.
      Nu är man två om detta. Då måste det vara ömsesidigt att kärleken finns kvar.
      Vad var det sedan som raserade förhållandet ?
      Borde inte heller vara så svårt att komma fram till om man är ärlig. Och då måste båda vara ärliga.
      Till sist. Viljan att förändra. Här tror jag den svåra delen kan finnas.
      Alla är vi olika. VI kan då inte begära att av den man älskar att den skall förändra sig i allt (grundläggande personlighet kanske). Och det är nog livsfarligt att känna att man blir tvingad att förändra allt bara för att man älskar någon.
      Är man snart på hal is.

      Men, väldigt mycket är lätt att förändra. Emotionella, kärleksfulla, medmänskliga, mm är enkelt.
      Precis det som skrivs. Då har man lyckats.

      • Charlotta 6 april, 2015 at 09:43 - Reply

        Detta svåra… När man älskar och har viljan att kämpa och den andre inte vågar/orkar…
        Sliter mitt hjärta itu att vi inte vill vårda vår kärlek båda två. Fick till slut sätta hårt mot hårt och ställa ultimatum och då lämnade han. Gillar inte ultimatum, men till slut orkar man inte kämpa ensam…
        Nu gör det ont och jag frågar mig varje dag om jag gjorde rätt. Kommer fram till att jag gjorde det. Han ville inte kämpa för oss. Vi var inte viktiga nog. Någon annan kanske kommer att tycka att jag/vi är värda att kämpa för. Och det som vore bäst av allt- att hitta någon som det känns lätt med! Kanske, kanske…
        Tills dess tar jag en dag i taget..

        Peter, hoppas du hamnar där och med den som tror på samma saker som du.

        • Peter 6 april, 2015 at 12:29 - Reply

          Som en jag känner sa.
          Varför skall man leva i ett förhållande som inte ger en lycka och glädje ?
          Ser och hör om många som uppenbart inte har det bra hemma. Det är dumma ord. Det är bråk och osämja om det mesta. Inte bara inom hemmets väggar. Märks när man träffar dem ute också.

          Ibland får jag då en känsla att det nog inte är mig det är synd om. Inte på det sättet.
          Jag har fått ”En andra chans” som jag tänker tillvarata på alla sätt.

          Visst är ultimatum ingen fin sak. Men du kanske fick ett svar på frågan i och med att det då var han som lämnade.
          I det fallet har du säkert kommit fram till rätt slutsats. Jättetragiskt och gör ont. Men, beslutet tog han.

          Som munken sa. Lev varje minut/dag som den vore den sista.
          När jag läste det tänker jag på några vänner som i bortåt 2 år verkligen levt efter den devisen.
          Att inte ens veta om det finns någon morgondag.
          Gör också att man inte tycker sig ha något värre problem eller någonting att direkt gnälla över.
          Jag funderar varje kväll på något positivt som hände under dagen. Någon man hjälpt. Något man gjort bra.
          Också det från en bok.
          Lite fascinerande vad bra det fungerar för mig.

          Det finns en värld därute och det finns en mängd goda kärleksfulla människor i den världen, om inte annat bevisar väl denna site det, som gör att det kommer en dag när ”You’ll never walk alone” 🙂

          • Petra35 6 april, 2015 at 14:35

            ❤️ Fint skrivet Peter 😀

  2. Cissi 6 april, 2015 at 07:48 - Reply

    Det borde inte vara svårt att tillföra syre, men det ÄR svårt, ibland. Det handlar nog mest om ens egen energi, och som någon sa till mig en gång-fyll dig själv med energi och glädje-så kommer partnern med.
    Riktigt så lätt är det inte- men frågan är vilket förhållningssätt vi har till relationer? Varför är jag i denna relationen? Vad vill jag? Vad behöver jag? Och var går min gräns i min relation? Och varför tänjer jag på gränserna? När partnern inte ser behoven är det lätt att bli ledsen, och känna sig oälskad. Det är då som man måste vara stark och snäll mot sig själv, och fortsätta vara kärleksfull mot sig själv. Och uttala sina behov. För om man inte fortsätter vara vuxen och sann mot partnern, det är då det blir så svårt att lämna relationen. Båda faller ner i en negativ spiral och tävlar om att ignorera varandras behov. Det skapar skuld och är svårt att bryta. Kärleken finns inom oss själva, och den kan genom spegling bekräftas av en annan människa. Men glöm ej bort att du själv oavsett partner har förmågan att älska….

    • Peter 6 april, 2015 at 08:25 - Reply

      Är väl tyvärr så att det gäller båda parter.
      Förstår hur otroligt jobbigt det är att inte få någonting tillbaka för det man ger.
      Att bli ledsen är klart naturligt. Handlar ju om känslor.
      Men jag har lärt mig att positiv energi eller god karma kommer tillbaka dubbelt. Kanske inte med en gång. Men den kommer ge tillbaka mer än man själv gav.

      Nog väldigt viktigt hur som helst och oavsett gensvar att man själv inte ”viker” ner sig.
      Hålla huvudet högt. Om inte kommer det hjälpa en i framtiden när man ser sig i spegeln.
      Tycker det är ganska skön känsla att oavsett jag kan vara lite nere. Kan jag se mig själv och veta att jag numer inte på något sätt gjort något dumt för att bygga på en negativ spiral.
      Finns ingen skuld att känna. Det är härligt att tänka sig.

    • Överlevnadsguiden 6 april, 2015 at 08:32 - Reply

      Mycket klokt, Cissi!
      Charlotta

      • Cissi 6 april, 2015 at 10:46 - Reply

        Tack Charlotta! Jag önskar så att vi alla förstår oss själva och på så sätt kan förstå hur kärleken gestaltar sig beroende av hur vi tar hand om oss själva. Det svåraste är att lägga ner hatet, offerskapet och förstå att det är vår värsta fiende. En annan bov i relationer är att vi alltid vill ha rätt. Att den andre har fel och att det ger energi. När glädjen och energin kommer inifrån dig själv är det rätt. Våga stå kvar och uttryck dina behov, visa att du ser den andres behov, och utifrån det t ett beslut:-Är det här jag vill vara? Finns det något bra att bygga på? Eller är jG här för att jag inte vill vara själv??

        • Överlevnadsguiden 6 april, 2015 at 11:42 - Reply

          Jag håller helt med dig, en bra relation till någon annan startar alltid med en bra relation till sig själv.
          Charlotta

  3. Petra35 6 april, 2015 at 07:49 - Reply

    Tack M! Just nu försöker jag ge mig själv lite mer liv å lust 😀 Har just bestämt mig för att flyga ner till Blekinge å dansa 15-16 maj! Ska bli sååå kul att se och prova nåt nytt!!! 😀 Haha, men du har helt rätt…det finns sååå många möjligheter att välja sånt man mår bra av. Att välja på nytt. 😀

  4. mia 6 april, 2015 at 07:52 - Reply

    hur andas du liv i relationen?-genom familjen, genom andra just nu – och han gillar det inte till den grad att han inte vill att hans bror ska bo inneboende hos oss mera för brodern och jag har för kul och pratar för mycket….
    Hans försvar är att bli sjuk, depprimerad och svartmåla livet och vill inte att ngn annan ska ha kul för att inte han har det…det lämnar mig i en evig väntan på att han ska bli bättre nån gång…….som han egentligen inte vill…..för det är lugnt och skönt att bara väntas på..och när jag skiter i att respektera det tillståndet och har kul iaf då blir han oroligare och sjukare och rädslan för att förlora mig blir en panikattack…..suck. Att det inte är vad jag vill……..respekteras inte heller. Känns som att jag tvingar fram all aktivitet för får han bestämma ligger han på soffan. Så hur ska man träna något annat i denhär situationen? Jag har provat många olika vinklar, vänta ut går inte, rakt på går inte heller, prata blir ju prat ja men ngn förändring – not. Ideer ngn?

    • Peter 6 april, 2015 at 08:19 - Reply

      Kan känna igen delar från tidigare liv.
      Och vad hjälper …….. Hemskt. Men det är faktiskt bara den egna viljan att se sina brister. Se vad det är man faktiskt håller på att ställa till med.
      Viljan att öppna upp sig för sin älskade och berätta hur man känner.

      Det är, verkar det som, nästan som han är svartsjuk. Och det är vad alla säger ett klart botbart stadie.
      Kan en idé vara att först och i förtroende berätta för hans bror ? Se till att ni får vara ensamma en helg utan att det finns några krav på att göra något annat än att umgås med varandra.
      Så kommer den svåra delen. Som du redan verkat prova.
      Försök på ett älskvärt och mjukt sätt få honom att berätta vad det är som oroar honom.
      Det är väldigt svårt om man själv lider av något och därigenom inte är mottaglig. Att öppna upp sig.
      Men det tror jag skulle varit en modell som kanske skulle fått mig att öppna upp mig.
      Blev jag påhoppad, som jag kände det, med frågor och jag var oförberedd. Då blev det fel. Helt och hållet fel.
      Taggarna utåt.

      • Bo 6 april, 2015 at 11:51 - Reply

        Man vill ju vara stark, dumt nog. Men när man väl blottar sig och berättar varför kan det vara försent. Din plats hos den andra är borta. Det finns inget gehör längre, utrymmet som du en gång hade har fyllts av någon/något annat. Nednötningen har pågått för länge. Tänker mig en sten som översköljs av vatten gång på gång. Tillslut är stenen så slät att det inte finns några räfflor eller skrymslen kvar på stenen som vattnet kan vila i. Allt vatten rinner av. Det gäller att fylla sprickorna med förtroende och tillit. Tillåta sig själv att erkänna hur man mår. Att visa för den man älskar att den personen är så viktig för mig att jag lägger mitt hjärta i hennes händer. Och kommunikation, inte tystnad. Vi är bara människor och vi gör misstag om och om igen men kanske inte samma. Men vi tycks alltid behöva bränna oss först.

        • Peter 6 april, 2015 at 12:41 - Reply

          Amen – och droppen urholkar inte stenen genom kraft…… 🙂
          Vara stark eller låtsas vara stark (hålla skenet uppe för det som gjorts) är inget för mig längre.
          Börjar så smått gilla de intressanta effekter man får när man blottar sig och öppnar upp för sin känslor. Kanske till personer man inte ens känner så där jättebra.
          En del blir helt förskräckta och verkar bara vilja försvinna därifrån.
          Andra överraskar en med en uppriktig medmänsklighet (inte ordet jag sökte, men det får duga) och kan höra av sig bara för att fråga hur man mår.
          Värmer enormt och när det kommer från någon man aldrig förväntat sig skulle vara sådan. Då är det extra roligt.
          Kan med säkerhet säga vilka vänner jag kommer hålla högt efter denna pärs.

          Jag lägger mitt hjärta för öppen ridå. Medan det på annat håll blivit lite tvärtom.
          Förunderligt hur det kan bli. Men som du avslutar. Vi är människor, vi har känslor, och ibland när någon i princip talat om för någon hur allt kommer bli i framtiden och så blir det inte så.
          Då kan jag förstå att man blir väldigt frustrerad. Kanske man blir frustrerad över vad man verkligen gjort. Men man skall visa sig stark inför dessa belackare.

          Gillar din liknelse med vatten eftersom det är det jag själv använt och använder.

          • mia 6 april, 2015 at 17:59

            Tack för era insikter ! <3

  5. annhelen 6 april, 2015 at 07:57 - Reply

    Precis det här jag behövde läsa idag när hela helgen har bestått av frågan HUR man går vidare ! Det är så svårt när man inte rört varandra på så länge !
    Nu ska jag be min sambo läsa det här också , tackar någon däruppe för att du lägger upp sånt man behöver just nu !du är värd din vikt i guld <3!

  6. Susan 6 april, 2015 at 08:35 - Reply

    ”Love is All Inclusive or it is not love”

    • Peter 6 april, 2015 at 15:11 - Reply

      klockrent 🙂

      • Susan 6 april, 2015 at 16:24 - Reply

        :•)

  7. nilla 6 april, 2015 at 08:54 - Reply

    När man gett o gett o till slut inte har ork utan blir utbränd pga relationen, då ens partner inte vill eller förstår vad som inte fungerar. Ska man ge upp hoppet då? För någonstans finns det ändå där….

    • Michael Larsen 6 april, 2015 at 09:14 - Reply

      Ja, nilla! Då skall man ge upp för att så småningom kunna vinna tillbaka sig själv. En relation skall ge energi och glädje – inte ta den.

      • Charlotta 6 april, 2015 at 09:47 - Reply

        En relation ska ge glädje och energi….
        Ja, så är det! Jag har gjort rätt!

  8. L 6 april, 2015 at 09:07 - Reply

    Tack för fantastiska ord!
    Jag undrar HUR man gör för att glömma och förlåta. Acceptera det som är och har varit. Kan tilliten komma tillbaka? Min sambo har under 4 månaders tid tagit droger. Han lovade att sluta. Kom på honom med att ta droger igen. Han säger att han tar just denna sort för att avtändningen blir lättare. För mig är det bullshit. Jag har sagt till honom att jag i princip skiter i vad han stoppat i sig, för om han har viljan att förändras så vill jag finnas med honom under det. Det jag begär, och jag tycker inte att det är för mycket begärt, är att han skall vara ärlig mot mig. Prata med mig. Ärligheten står över allt för mig. Kommer från en relation där oärligheten styrde. Lovade mig själv att aldrig ha det så igen. Men nu sitter jag här, och tar skiten. Han har även flirtat på ett olämpligt vis med andra tjejer. Och påpekat att det var ett misstag att lämna sitt ex. Med facit i hand så undrar jag naturligtvis varför jag stannar. Men jag älskar honom. Han säger att han vill förändras. Han säger att han älskar mig. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på.

    • Michael Larsen 6 april, 2015 at 09:12 - Reply

      För en missbrukare är drogen alltid på första plats. Kanske kommer du som nr 2. Vill du det L? Är det ok att leva med en partner som flirtar med andra? Vad är det du älskar i honom? Se upp så att du inte fastnar i medberodendets förrädiska spindelnät. Mitt råd är att du pratar med någon om detta. Ju längre tiden går, desto mer insnärjd blir du. Varma hälsningar.

    • Peter 6 april, 2015 at 12:44 - Reply

      Ser på nära håll en före detta vän som sitter i skiten.
      Och även de som han drar med sig ner. Nära och kära.

      Hela tiden ställer man av naturlig skäl upp med allt. Men för att prata klarspråk så ger han blanka fan i hjälpen som hjälp betraktat.

      Finns som jag ser det bara ett råd. Lämna och lämna fort.
      Ditt eget liv är betydligt värdefullare än att stå ut med detta.

  9. Kerstin 6 april, 2015 at 09:22 - Reply

    återigen känner jag igen mig både i det att jag ville så mycket mer, jag vill inte bara existera utan leva varje dag minut sekund, sedan kan jag också se en mindre bekväm sida av mig själv (nu när jag ser tillbaka) hur jag hamnade i ett fåihopvadagen och fokus på barnen race att jag framförallt tappade bort mig själv och inte såg vad jag höll på med, det är bara en liten del varför inte vårt förhållande höll men för mig så viktig för att inte hamna där igen. Nu vet jag visste innan också men tappade det på vägen att SE och bekräfta varandra och kommunicera är så otroligt viktigt att se och göra de små detaljerna de små sakerna för varandra och för mig själv för att jag ska må bra.. Så Tack Michael med dina ord så hjälper du mig verkligen att reflektera över vad jag tycker är viktigt och hur jag ska komma vidare.. Ha en fin måndag..

  10. cita 6 april, 2015 at 10:11 - Reply

    Precis mitt i en separation och allt jag läser här är så fullt med kloka tankar och jag önskar jag kunnat just nu ta lärdom av alla dom men allt är som en bergodalbana mellan hopp och förtvivlan.
    Men allt jag läser här får mig att inse att så småningom finns det nog ett ljus i tunneln.
    Tack för all visdom hjälper en lite på vägen
    Kram till er alla

    • Peter 6 april, 2015 at 18:51 - Reply

      Även en tusenmilafärd börjar med ett (litet) steg.
      Ta du ett litet steg i taget och du är på rätt väg. Inte lätt i början och det kommer tvivel på vägen.
      Men det kommer gå lite, lite enklare allt eftersom. Och till slut är du ute ur tunneln, ute i ljuset och värmen.

  11. Charlotte 6 april, 2015 at 16:12 - Reply

    Har läst ikapp lite dem sista dagarna. Och jag befinner mig mer eller mindre i likgiltighet inför vårt förhållande nu. Jag har fått en butler sedan jag satte ner foten och sa att jag vill mer och hade börjat titta på eget boende. Vi bestämde att vi skulle försöka ett tag till, men nu när han försöker göra sig själv mer tillgänglig och ”där” så har mitt hjärta slutat lyssna. Istället märker jag hur jag inte kan ta hans plötsliga aktivitet som något annat än fjäsk, eftersom min uppfattning är att han bara ser till det praktiska och ekonomi. Inte till den känslomässiga öken som vi befinner oss i och som gör att vi inte har något sexliv heller. Jag har aldrig känt att han fullt öppnar sig för mig och jag får bara ångest över den här känslomässiga död jag befinner mig i, ändå tar jag inte steget…

    • Peter 6 april, 2015 at 16:41 - Reply

      Det kanske är så att han nu börjar öppna sig. Behöver inte vara något fjäsk alls. Vi är alla olika och det kan ta sig uttryck lite hur som helst.
      Han kanske insett att en uppryckning måste till.

      Kan tänka mig att väldigt många anser att jag bara ”fjäskar” och att kommenterar som att ”det går över”, ”snart så, då kommer han bli förbannad”, ”så där blir alla” kan höras båd här och där.
      Men det är inget fjäsk. Jag har upptäckt en ny värld som jag tänker stanna i.
      Kan faktiskt vara så för honom med. Han har vaknat.
      Men det kan ta ett tag.

      Läge att prata med honom, eller ?

      • Charlotte 7 april, 2015 at 20:55 - Reply

        Givetvis pratar vi, mest hela tiden. Vi tycker nog att det lättat lite men jag är inte övertygad om att man kan ändra sig så mycket på ett sådant grundläggande plan. Kanske går det, men under en mycket lång tid kanske många år om man har turen att träffa människor som också formar en till något annat. En annan fråga är om man vill ändra en annan person så? Ska de inte få vara den de är?

    • Susan 6 april, 2015 at 17:19 - Reply

      Har du kommit till insikt varför du inte tar steget? Hopp om att ni ska hitta tillbaka till varann,ekonomi eller kanske att du inte tycker om att vara själv? Jag känner igen mig i din situation när hjärtat slutat lyssna… Jag varken kunde eller ville vara kvar,det var omöjligt att vända känslan. Har skrivit tidigare ett inlägg om,vad jag tror,är ytterst betydelsefullt – hur känslan är i början av förhållandet,att du kände redan då att han hade svårt att öppna sig,men du bortsåg det kanske från det för att du fick känslor. Jag har gjort samma sak,och det kommer ikapp så småningom,att det känslomässiga måste komma inifrån sin Partner. Det som är det egentligen som man tycker är viktigast ska man vara lyhörd på från första början,har jag lärt mig…. dyr läxa.
      Jag klev ur mitt äktenskap trots väldigt osäker ekonomi pga nystartat företag,men allt går. Jag har inga problem med att vara själv och det känns skönt och tryggt. Det är så mycket värre att leva i känslomässig fattigdom. Och därför så dejtar jag i lugn takt och ”tänker” med magkänslan,som ska kännas rätt. Kommer inte att kasta mig in i något halvdant förhållande,väntar hellre trots att jag väldigt gärna vill träffa någon nu,har varit singel i snart 5 år,men jag kan inte tumma på mina grundvärderingar,som jag en gång gjorde. Jag tror på kärleken,men det ska kännas rätt och den är värd att vänta på.
      Lycka till,Charlotte

      <3 🙂

      • Charlotte 7 april, 2015 at 21:03 - Reply

        Visst är det så, det var så här redan fr början vilket jag har insett på senare tid. jag har i flera fall tagit honom i försvar när jag egentligen kanske inte borde ha gjort det. Jag känner också att man bara inte avslutar ett nio år långt förhållande, bara sådär – det är därför vi försöker göra något åt det, men jag vet inte längre om tryggheten betyder så mycket att jag orkar säga nej till att få uppleva det jag längtar efter. Kanske får jag leva själv då, men som vissa här inne berättar om, hellre själv än ensam i tvåsamhet. Suck.

Leave A Comment

X