I nära relationer kommer vi inte undan oss själva. Förr eller senare tvingar tvåsamheten oss att möta jaget. Allt det där som vi av olika anledningar begravt djupt inom oss, kommer upp till ytan. Det kan vara både befriande och skrämmande! Men orkar vi se och stå kvar? Är vi beredda att jobba oss igenom och lägga överviktsbagaget åt sidan? Eller spelar du ”safe” och är i en relation där partnern inte kommer nära dig på riktigt? Någon som du kan leva ett parallellt liv med, där den emotionella intimiteten och hjärtat inte känner alltför mycket? Ett känslomässigt ”lagom” förhållande.
Jag vet att de flesta av oss hört och läst det ett antal gånger – våra första levnadsår och de tidiga relationerna påverkar oss. Djupt! Men betyder det då att svåra upplevelser från barndomen/tonåren, gör att loppet är kört?
Först av allt: några av de finaste människorna som jag mött, är de som gått igenom svårigheter och t.o.m. trauman och kommit ut som levnadsinspirerande, omtänksamma och kärleksfulla giganter. En haltande start kan ge enastående insikter och en fantastisk andra halvlek.
Så här kan det se ut när det kommer till repetitiva mönster:
Kvinnan eller mannen som inte gavs förutsättningar att utveckla djupare och starka band till den första mannen/kvinnan i hennes/hans liv: pappan/mamman, och som senare i livet omedvetet försöker reparera relationssåren genom att hitta en partner där det:
”Äntligen skall det bli rätt!”
Försök till att läka det förflutna genom ”kontroll” över nuet. Risken för att hamna i medberoende ökar om vi möter en partner som inte är ”där.” Vi står ut med sådant som vi inte skall behöva vistas oss i.
Såren eller det halvläkta kan göra oss känslomässigt klängiga, vilket är en enorm belastning för relationen och som alltid dödar attraktionen. Vi kan också göra oss emotionellt otillgängliga, vilket även det tar kål på visamheten.
Så frågan blir: hur kommer vi ur dessa mönster?
Jo, genom att börja se oss själva och våra beteenden (första steget till förändring). Men att förnuftsmässigt förstå räcker självklart inte. Insikter som verkligen sätter sig i våra system måste få ta vid:
”Tillit är möjlig!”
”Det är kanske så att hela mitt liv inte hänger på om en person vill vara tillsammans med mig eller inte.”
”Mitt självvärde kommer från min självbild och den kan jag påverka genom mina handlingar och vanor.”
Vad säger du till dig själv i tankarna gällande genuin närhet och relationer? Vad blockerar? Vad behöver få ta större plats i ditt medvetande?
Önskar dig en fin fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag diskuterade precis detta för en timme sedan, med min nya kärlek. Jag har verkligen väldigt svårt att helt släppa in och släppa ner garden för Närhet. Vi ÄR väldigt passionerade ….MEN, jag själv känner av att jag inte släpper in helt.
Vill jag ha ett förhållande?
Jag fick ett budskap på min tepåse imorse: Let things come to you…hmm, så läskigt…precis det jag behöver göra. Men HUR? Ska jag bara slappna av och lita på att det jag längtar efter ska komma till mig? Jag förstår så väl att det är precis så jag måste göra. Jag har aldrig känt den tilliten, utan alltid kämpat för det jag längtar efter. Men i kärlek och relationer fungerar ju inte det. Då blir jag klängig istället och dödar attraktionen. Mitt dilemma. Att kunna låta män komma till mig och stanna hos mig.
Att lita på att någon jag vill ska komma till mig, verkligen kommer att vilja komma till mig…
Och förnuftsmässigt inser jag att det inte borde vara svårt, för jag är ju en jättefin tjej…men det är väl de där djupare känslomässiga såren som ställer till det. Förnuftet har ingen talan över min känsla av att inte vara tillräcklig…
Tänker på vad du Petra skrev ” Let thinks come to yuo” precis så kände jag nu när jag läste ditt inlägg Michael. Kom just nu hem från en anhörigevecka, en fantastisk vecka som jag delat med 10 andra medberoende människor & en terapeut . Fick förmånen genom mitt jobb att åka, ja tänkte jag det skadar ju inte men inte är väl jag så medberoende Innerst inne visste jag & efter dessa dagar vet jag. Han som jag levde med & är/var medberoende till är ingen beroendeperson till alkohol & droger men han beter sig som en missbrukare & jag föll i fällan under de 8 år vi var sambo. Han har växt upp med en mor som ” sopar allt under mattan”, ” pratar inte om det som är jobbigt” så det är inte så konstigt att han blev så, sorgligt nog så överför han det på sina barn också, så blir det om man inte stoppar detta. Jag har tagit så många beslut under de 2-3 sista åren men inte klarat av dem, jag har tappat bort mig själv, jag är inte den person jag varit & som jag vill vara! Nu får det vara slut med det, jag har kontrollerat färdigt , det är mitt liv & jag måste leva det så jag mår bra! Fått till mig så mycket gott av såna kloka människor denna vecka, har en fantastisk vän på hemmaplan som också stöttar mig till 100% så nu vänder jag skutan, äntligen är jag fri! Kärlek till er alla❤️ Denna blogg har gett mig så mycket, tack för att ni delar med er, tack Michael för dina kloka inlägg
Eva! Vet exakt vad du menar. Min exmake har inte heller något beroende, men beter sig precis som en missbrukare. Och hans mamma är exakt som din exsvärmor.
Han fortsätter för övrigt att skylla alla konflikter mellan oss på mig. Och jag börjar tycka synd om honom, börjar han inte att se sina mönster så kommer han inte att få en bra relation fortsatt heller.
Eva, berätta gärna mer om hur din sambo ” var”.
Kram
Och VAR kan man vara med på en sådan vecka?
Liv och Eva! Har fått en så tydlig insikt idag om att det verkligen inte handlar om missbruket i sig, utan om känslomässigt omogna personer, som troligen inte har förmåga att mogna som vuxna.
Så vi som har tendenser att bli medberoende måste hålla oss undan dels missbrukare, dels känslomässigt omogna män.
Vet inte riktigt hur man kommer på anhörigvecka, men vet att de i alla fall arrangeras på Nämndemannagården.
Tack för ett tänkvärt inlägg.
Liv såna här anhörugeveckor finns på de flesta behandlingshem, har du någon i dun närhet som gjort behandling så be dem bjuda in dig! Du kan givetvis anmäla dig själv men då kan du får bekosta den själv, vet inte vad det kostar. Han betedde sig som en missbrukare ofta gör, lögner & åter lögner, oärlig, prata skit om ens vänner/familj, undanhåller viktiga saker ….i mitt fall var han notorisk otrogen så jag är ganska säker på att han lider av sexmissbruk. Marianne du har rätt känslomässigt omogenhet är det men det visar sig i samma beteende som en missbrukare har! ❤️
Tack ! Eva och Marianne för era svar. Känner SÅ igen mig i troligt med beroende
OCH att ha levt med en känslo mässigt omogen….. HUR gör ni för att ” stå upp för er själva och sätta gränser på hur han får behandla / prata med er?
Varm kram❤
Bra fråga! Hur gör jag?? Tar sats och tar mod till mig och säger vad jag tycker och tänker. Och sedan, om han blir arg för att jag går emot honom så blir jag fortfarande livrädd, men jag påminner mig då om att den rädslan kommer från den lilla, sårbara flickan Marianne, men nu är jag vuxen och kan ta hand om mig själv.
Jag talar varligt med mig och säger ”jag är trygg med mig själv”. Och jag talar med mig om att jag inte är beroende av hans godkännande. Med respekt för mig själv, och mitt eget erkännande av mitt värde, så behöver jag inte hans godkännande.
Kan verkligen rekommendera anhörigvecka, har inte varit på det själv, men går i anhöriggrupp, och kan konstatera att 12-stegsprogramnet är oerhört verkningsfullt, men också krävande. Det tar mig ut på en resa till mig själv!
Marianne!! Menar du att han kränkte dig, var du ”kuvad”. Sa du ngt ”fel” ställde ”fel” fråga var det då han blev förbannad? Känner så igen mig i din känsla, jag blir oxå livrädd o känner jag måste ha hans ”godkännande” för att kunna göra vissa saker etc. Han bestämmer liksom om det är ok eller ej…..hatar mig själv för det!! Att man sjunkit så lågt!! Är det ett sk medberoende du pratar om??
Anna! Hata absolut inte dig själv! Du har inte sjunkit någonstans. Du har lärt dig överlevnadsstrategier för att hantera det du varit med om. Se istället på dig själv med kärlek, inte minst för ditt mod att sätta ord på det som händer i ditt liv. Det är långt ifrån självklart att våga se saker som de faktiskt är.
Ja, jag är absolut medberoende. Växte upp med beroende och med att finnas till för andras behov. Sedan valde jag män som behandlade mig likadant. Min exman blir arg när han inte får som han vill och så stänger han mig ute och skapar distans. Och då kommer min treåring fram, livrädd för att inte få vara med i gemenskapen.
Så fast jag är oerhört kompetent på andra områden, stark och driftig, så väcka en grundläggande rädsla för att hävda mina behov gentemot min exman, eftersom jag vet att det troligen resulterar i att han blir sur och arg, och gör jag inte då som han vill säger han något kränkande om det han vet är som mest sårbart hos mig.
Min lösning är att själv börja respektera mina behov. Berätta för mig själv att jag är värdefull och viktig. Och då minskar mitt beroende av att min exman ska godkänna mig. Och då kan jag till slut, tänker jag, tala om vad jag vill utan att bli skräckslagen.
Sök gärna upp Alanon eller någon annan anhöriggrupp. Det har hjälpt mig.
Varmaste kramarna.