”Jag förintar mig själv om jag stannar”, berättar kvinnan. Hon är insiktsfull, smart, ser bra ut och har det som många skulle beskriva som ett framgångsrikt liv. Men hon förmår sig inte att lämna mannen som håller på att dra ned henne i bottenlös uppgivenhet och depression.
”Jag förintar mig själv om jag stannar!” (Kan det sägas tydligare?)
Hon: ”Vi har inte känt varandra särskilt länge, men jag sitter fast. Så fruktansvärt fast!”
Kvinnan är rädd, så fruktansvärt rädd för att ta steget bort från mannen som lovar stort och håller mikroskopiskt lite.
Hon fortsätter: ”Han vill inte planera framtiden med mig. Han håller inte ens löften om planer som vi gjort upp inför för helgen. Jag vill så oändligt mycket mer och så nöjer jag mig med detta!”
Som jag skrev i mitt blogginlägg ”narcissisten kidnappar din hjärna”:
Du kan bara föreställa dig vad som händer i vårt emotionella/kognitiva universum när vi utsätts för växlingar: värme vs kyla, omtanke vs distans och kyla, ljus vs mörker, ”kärlek” vs förakt etc.
Det är absolut nödvändigt att få hjärnbalans genom att gå i en annan riktning (åt ditt livs längtan!) trots missbrukarens eller härskarens löften. Du vill så gärna tro på förändring, men talar inte det destruktiva sitt klara språk? Din tid är det dyrbaraste som finns! Det finns inte hur många avgångar som helst.
- Erkänn för dig själv att förhållandet är destruktivt. Se vad personen gör med dig och hur det får dig att må. Vad mer än återkommande drama, viktras och sömnrubbning behövs som bevis?
- Äg din skam över att du inte lyckats avsluta och hitta en klok och empatisk person att ventilera dina känslor med. Äg skammen över att du har försöker dölja för vänner och familj vad som pågår: att du gått tillbaka ett antal gånger trots alla goda råd och varnande ord från dem som älskar dig.
- Agera! En av de psykologiska naturlagarna är att styrkan kommer till oss längs med vägen. Gör det nödvändiga trots ett skakigt inre. Vänta inte på en ”fantastisk dag”. Handling och mod är varandras syskon. De ger varandra enastående näring!
- Var beredd på att det kommer bakslag. Det är ok! Du är på återuppbyggandets väg och då trillar vi ofta in i gamla mönster igen. Lyft blicken och se målet: ett helt och levande liv. Hur ser ett sådant ut för dig?
- Hitta ett par meningar som du upprepar för dig själv: ”Jag väljer att gå och håller mig till mitt beslut för att jag… (fyll själv i resten av meningen).
- Utveckla självempati genom dina vanor. Rädda personen du så att du inte en dag sitter där med ånger: ”varför gjorde jag inte mer med mitt liv? Varför tillät jag rädsla att få styra det?”
Låt inte panik för ensamhet och separationsångest vara starkare än ett liv med lugn och kärlek. Jag har lärt mig; när vi kan härda ut tunga perioder utan att försöka bedöva genom att gå tillbaka till det destruktiva, vaknar vi en dag med styrka och ro i bröstkorgen.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 25/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
så otrolig sant…men säg mig- VARFÖR är det så svårt? Gör jag verkligen rätt att gå, tänk om jag ångra mig, skammen,osv…
sitter nu i hans kök och är inte lycklig, han fråga vad det är,att det ser ut om jag grubblar hela tiden över nåt. Och det gör jag,men säger inget, för tänk om vi skulle få det bra igen, tänk om vi bara är i nån svacka….
Ja visst är orden sanna, men så svårt att hitta styrkan att just börja SE igen! Lyfta blicken mot horisonten *som det står i boken*, det krävs mod och styrka .
Vet hur jobbigt det är, man hoppas på en förändring vill inte vara den som hela tiden ska finnas och anpassa sig efter hur motparten vill ses, umgås med en bla.
Krävs mental bearbetning, hjälper föga vad vänner etc säger till en.
Poletten behöver trilla ner , går inte att forcera . Allt har sin tid , men när det är dags så infinner sig en underbart skön kännsla av lugn i hela ens väsen…..
Läser boken just nu, snart 3 år sedan jag separerade och 2 år sedan det tog slut med min ungdomskärlek. Jag träffade honom precis efter min separation, boken ger mig insikter hela tiden en skön känsla måste jag säga!!!
Carina
Känns så bra att läsa. Behöver styrka för att orka stå fast i mitt beslut. Känner mycket av skammen just nu..Varför lät jag det gå så långt?
Jag går igenom exakt detta. Sitter just nu med enorm sorg pga all tid jag ägnat åt att vara tålmodig, stark, lägga mina egna behov åt sidan mm mm. Allt pga hans ord! Han har tidigare lovat att närma sig mig, ge mig det jag behöver. ”Ändra sig”.
När jag påpekat att han inte ser mig eller hör mig eller att han inte håller vad han lovar, reagerar han med ilska och sårar mig. Jag har blivit kallad psykopat och att jag inte är normal. Att jag ”bölar hela tiden”.
Vad som är värst är att jag i slutet av dagen var den som blev lämnad. Bara för att jag ville ha kärlek. Normal kärlek, där man kan prata med varandra och komma nära varandra.
Jag är ett riktigt sorgligt exempel. Han går vidare och är lättad att han slipper mig, medan jag är kvar i detta. Jag kan inte förstå hur man kan säga saker som man ändå inte tänker leva upp till. Det var som om jag i förhållandet försökte bli klok på det hela tiden. Jag stannade kvar för jag ville ha svar från honom som jag aldrig fick.
Ja det är lätt att slå på dig själv, men det är inte rätt!
Det krävs styrka och beslutsamhet att orka genomföra ett uppbrott. Bra om det finns vänner runt omkring när det blåser och tvivlet kommer…….
Tänk på hur du vill ha det , dags att affermera framtiden.
Lätt att säga och skriva , men jag kom ihåg hur jag plötsligt började se igen lyfte blicken gick framåt….
Carina
Även jag är mitt i uppbrottet. Sitter med sorgen och ångesten, och kämpar hårt för att inte ta kontakt. Det skulle ändå inte ge något annat än ännu mer smärta.
Svek, kyla, respektlöshet, otrohet, avståndstagande,höjda röster och hårda ord blev vardag. Och allt var såklart mitt fel, då jag var dum i huvudet, sjuk, kontrollerande, osv.
Han bryr sig inte, han har gått vidare. Han är kall och likgiltig. Och det är nog det som är värst, samtidigt som jag inser att det hjälper mig att fortsätta framåt!
Jag behöver få höra att jag en dag kommer att känna mig stark och levande igen. Att jag kommer att kunna känna kärlek och samhörighet med någon igen. Just nu känns det ljusår borta, just nu önskar jag bara sova bort det smärtsamma.
Elin , det krävs två för att dansa tango! Så att det enbart är ditt fel, är ju en inbecill tanke det vet vi.
Men när man får höra det är det lätt att tro de orden. Det blir bättre , men detta är något man går igenom och bör göra. Det känns som man ska dö, men du en timme / dag i taget.
Jag skrev av mig min sorg och ilska, bomaderade vänner och släkt med mina tårar.
Men vet du alla finns kvar även i efterhand, det kallas just vänner bla.
Carina
Tack för ditt svar, Carina!
Innerst inne vet jag att allt inte är mitt fel, och jag förstår också att jag självklart har bidragit till att vår relation var allt annat än sund!
Att bli ignorerad och avvisad, bortvald och nedtryckt med ord mm gör att självkänslan är i botten.
Jag ville att han skulle älska mig, se mig, och vilja engagera sig i oss. Som han gjorde i början. Men det var annat som var viktigare för honom, jakten efter nya förälskelser och ’erövringar som ständigt lockade till dejtingsidor.
Och här sitter jag och slickar mina sår, och undrar hur jag ska kunna gå vidare. Hur jag ska våga/kunna älska igen. Men det får tiden utvisa.
Har precis separerat från en narcissist efter 20 år ihop. Valde att i höstas gå i terapi för att få hjälp att ta mig ur, och lyckats nu. Men de tankar jag haft precis som ni, gör jag rätt, kommer hans nästa och han bli lyckligare, kanske jag skulle ändrat på mig, anpassat mig mer osv. Farliga tankar egentligen när det enda rätta är att bara fortsätta gå. Jag stärker mig själv varje dag och nu gör han allt han kan för att vända barnen mot mig, bara för att komma åt mig, få ner mig för räkning. Det blir så tydligt nu vad en narcissist är kapabel till, hur empatilös han är. Jag får ännu mer upp ögonen och är tacksam för att jag kan stänga min dörr fysiskt och mentalt för honom mer och mer. Jag ger han inte reaktionerna han är ute efter, jobbar stenhårt varje dag för att fortsätta komma så hel ur det här det går med insikt om att han aldrig ändrar sig men jag kan få ett bättre liv. Kämpa, ge inte efter, se se och se vad de gör, säger, hur DU mår i relationen!!
Varför ska jag som lämnar ett förhållande som inte fungera äga skammen, det är ju inte jag som gjort fel utan den andra parten som inte vet/kan älska en annan människa utan använder dem som förbrukningsvaror eftersom man inte investerar något i relationen eller den andra människan. Det är den som borde känna skam och misslyckande men som aldrig kommer att göra detta utan bara är iskall och två veckor efter avslut har hittat någon annan att utnyttja/trampa på och lura, medans jag kommer ägna veckor, månader åt att försöka förstå vad som gick fel, och slutlig komma fram till att det inte är fel på mig utan på motparten.
Tror att alla tänkande människor ser vad man borde göra men att sedan göra det är en annan sak, jag tagit tjuren vid hornen och gjort det men för vad, för att leva i ensamhet, medans han gick vidare efter två veckor. Dessutom verkar det som de flesta män jag träffar är av samma skrot och korn, åtminstone de som visar intresse.
Nu är jag där igen, att behöva avsluta för att motparten är en som bara vill ha russinen ur kakan, och jag vill ha så mycket mer, han är en mycket sympatisk skitstövel som inte kan/vill engagera sig eller satsa på något, och det är signifikant för de flesta män.
Slutsatsen är att är i stort sett omöjligt att få uppleva/känna kärlek och samhörighet med en partner, när du inte längre är tjugofem eller ser ut som en fotomodell, för idag vill ingen sats på en relation när det kan finnas en bättre/snyggare människa två klick bort.
Man ångrar så mycket men att leva i ett förhållande som inte är bra är inte värt att lägga tid och energi det är bättre att må bra och älska sig själv och ha lugn och ro omkring sig och älska sig själv . Vet att det är svårt men lämna det som inte är bra för det blir inte bättre utan snarare tvärtom jag vet av egna erfarenheter tog mig bara över 20 år att inse och drog ner mig själv under tiden med förnedring och inte värd bättre men så är det inte utan tvärtom man har det bättre och mår bättre av att ta avstånd till det som inte är bra för en .
Tack för dina kloka inlägg, tack för din fantastiska bok. Har precis lyckats lämna ett destruktivt förhållande. 6 år tillsammans med en spelberoende. Jag står kvar med skulder på flera 100tusen som han tagit i mitt namn, bakom min rygg, en kamp jag nu måste försöka hitta kraft till att göra något åt. Men tuffast är ändå det emotionella såren han lämnat. I 6 år har jag levt efter hans manus, tänkt vad han vill att jag ska tänka, kännt hans känslor istället för mina egna. Manipulation, förminskning. Jag har aldrig kännt mig så liten. Jag förstår ju att jag var ett lätt offer, trasslig bakgrund, blev precis utskriven från behandlingshem när vi träffades. Aldrig sagt ifrån i hela mitt liv, utan är den där som bara stänger av och slutar känna. Känner sån skam, som stannat så länge, känner mig vilsen som äntligen får känna mina egna känslor, som inte måste stänga av för att bevara husefrid och lugn. Så många gånger han bråkat och tjatat sig till sex trots att han vet min bakgrund med övergrepp som barn, men jag lät de hända. Lät han använda mig som rekvisita i sitt liv. Jag har lyssnat på din bok 2 gånger nu. Behöver den so en trygg famn när ensamheten blir för jobbig. Känner mig så trasig, men ändå så lätt. För första gången på 6 år känns de som att jag kan andas.
Men är lösningen alltid att lämna. Eller är förändring lösningen. Av sig själv, av dynamiken i relationen. Att få den andra parten att vilja och göra förändring. Därmed inte sagt att priset alltid är värt det hårda arbete förändring innebär, det är det långtifrån. Men. Allt lämna kan vara en lösning. Men det kan också vara en flykt.
För mig personligen var det en väldigt lång process, många vändor, många försök till att förändra, många ’prat’ och mycket vånda, innan jag lämnade. Det var ingen ’lösning’, men min sista utväg för att inte bli helt nedbruten!
Känslor finns kvar, och även önskan om att allt vore annorlunda, men vad hjälper det när otrohet, svek och lögner var återkommande i vårt förhållande?
Det fanns inget annat alternativ än att lämna! Och så tror jag det är för många! Det är inget lättvindigt beslut!
Tack för läsningen.
Jag behövde se det nu.