Vi jagar perfekta fantasier men en dag vaknar vi upp med verkligheten som den fullständigt frånvarande älskarinnan/älskaren. Det låter kanske osexigt, men våra förhållanden kräver hårt arbete. Vår samlade energiinsats.
Tro inte att den här texten bara plockas fram med tangentnedslag i en skön hotell-lounge med Kygo i bakgrunden. Det är misslyckanden, motgångar, tårar och ångest som transformerats till insikter. Och förhoppningsvis en dag visdom! Vad tar du med dig från förr som gör att du kan älska på riktigt?
Vi vill att en annan människa ska fylla våra behov och när det inte gör det: sök vidare! Check! Svep vidare i appen och det kommer att sluta på precis samma sätt som förra gången. Vill du ha romantik-kickar så kanske du kan få det för några ögonblick, men aldrig ett förhållande med kärlek.
Det är inte våra misstag som gör att våra förhållanden rasar utför relationsstupet, utan för att vi inte vet hur man älskar.
Bli förälskad, hitta sin själsfrände, twinflame, hitta hem och allt annat bleknar i jämförelse…Så kan det vara, men vi kan vara etthundra procent säkra på att besvikelserna kommer se oss i ögonen om det är sköna rus som vi är på jakt efter. Förälskelsen är ett löst fundament som inte kommer att hålla om den inte kombineras med handlingar och beteenden. Handling varje dag!
Det finns hur mycket information som helst att söka på, men ändå får vi inte ihop det. Ett enormt stort antal förhållanden havererar varje dag och vi har lärt och internaliserat fraserna: ”du måste hitta och älska dig själv först!” Nej! Nej! Du måste inte det där, utan se med öppna ögon. Bortom illusionerna!
Vi är så individualistiskt programmerade i våra tänk att vi alltför ofta resonerar: ”Jag vill! Jag behöver!”
Oförmåga att se sin egen person och hur ens handlingar påverkar partnern är det avgjort största hoten mot kärleken. När vi inte ser jagets effekter på den andre rör vi oss över den millimetertunna isen.
Bryt mot en av kärlekens mest grundläggande naturlagar: den att få en partner att känna sig ensam och icke högvärderad i ditt sällskap, och det kommer att ta slut.
Frågan som är den avgjort viktigaste att ställa sig själv (och det räcker inte med att en frågar) – ”Hur är det för honom/henne att ha mig nära inpå?” Hasta inte förbi, utan låt det få ta utrymme: kan hon/han lita på mig? Är jag tillitsfull? Är jag öppen för att utvecklas? Är jag villig att respektera känslouttrycken även om jag inte alltid förstår dem?
Michael Larsen – relationscoach
Mycket intressant innehåll med substans