Ensamhet! Många av oss skyr den likt pesten och vi gör allt i vår makt för att slippa att konfronteras med den. Vi sveper genom Tinderappen, Facebookuppdateringar och Instagram. Skickar några meddelanden och följer en serie på Netflix. Vi håller igång så att vi kan känna handlingskraftiga. Vi kör barnen mellan olika aktiviteter samtidigt som vi renoverar. Kanske har vi en affär vid sidan av eftersom partnern ändå inte sett oss på evigheter. Längtan efter något mer!
Klumpen i bröstkorgen som har blivit så bekant att vi inte känner till något annat. Ett långt förhållande som tog tvärstopp och alla känslor som invaderar från alla håll:
”Gjorde jag rätt som lämnade? Jag kände ingen tillit men tänk om jag inte träffar någon annan igen.”
”Varför!?”
”Kommer jag att kunna bli förälskad igen? Kommer jag någonsin att få uppleva äkta kärlek?”
Mannen har nyligen blivit lämnad av sin fru och ser sig om bland minnena i deras tidigare gemensamma hem. Han undrar hur han ska stå ut med tystnaden. Ingen vet att han gråter sig till sömns. För att lindra smärtan registrerar han sig på en dejtingsajt, även om han innerst inne vet att han inte är färdig med sitt gamla liv. Han älskar henne fortfarande, men omgivningen påpekar att han ”måste gå vidare.” Han dejtar en kvinna som faller för hans värme och omtänksamhet. Hon har varit redo under ett par år. Men inte mannen – så han sårar henne mot sin vilja, eftersom han inte gått igenom sorg och läkningsprocessen. Han anklagar sig själv.
Ångesten inför vår egen ensamhet och det så inrotade tänket att tvåsamhet är enda vägen till lycka, gör oss stressade. Vi vill så gärna! Vi vill träffa någon och lämna det gamla bakom oss.
Sårade människor sårar! Inte nödvändigtvis för att vi vill, utan för att det blir en konsekvens av att vi inte förmår att ge av hela oss själva. Vi förväxlar fruktan för isolering och tomhet med attraktion, förälskelse och kärlek. Vi önskar så innerligt att en annan människa ska bryta förtrollningen som förslavar oss i känslorna.
Vi behöver bli någorlunda hela så att vi kan komma till det nya från en position av nyfikenhet, intresse och ett hjärta som är öppet. Annars kommer vi att skada både en annan och oss själva.
Det är inte bråttom men viktigt – att få hämta in sig själv efter drömmarna som kraschlandade eller stilla domnade bort. Om vi inte har ro i sinnet och kroppen till att läsa några sidor i en bok, hur ska vi då kunna vara redo att lyssna till en annan människas berättelse?
Kärleken förväntar sig vår fulla närvaro.
Michael Larsen – relationscoach
Så sant! Jag har varit både den där som dejtat innan jag var redo, och den som nu ”råkar ut” för de som inte är färdiga med sitt gamla liv.
Jag fastnade för övrigt för liknelse med att läsa några sidor i en bok. Just för att detta har varit ett stå tydligt tecken för mig. Under de år som gått sedan min skilsmässa har jag velat läsa böcker, för att man ska ju göra saker som man tycker om och jag gillar ju att läsa. Men det har inte gått! Jag har inte kunnat finna ro att sätta mig ner och läsa.
Förrän nu. Efter sommaren började jag faktiskt läsa de böcker som jag lånade. Nu läser jag en stund innan jag somnar och det känns så skönt att vara tillbaka på min egen plattform. Med ro i kroppen i det nya livet. Men det tog sin tid – 2 år och 4 månader har det gått sedan den dagen då livet rämnade. Idag är jag mera rädd både om mig själv och andra när jag dejtar. Men har också förståelse för att den jag möter inte alltid är i position att kunna vara det.
Tack för detta! Som alltid, MYCKET tänkvärt och klokt. Stärker mig i att inte anmäla mig (ännu) till dejtingsajt efter 6 mån som singel. Tusen tack 🙂
Marianne! Så intressant! Jag har heller inte denna ro att sitta ner med en bok, det går bara inte, trots att jag har massor med tid och älskar att läsa. Ser fram emot den dagen när jag är där du är nu 🙂
Jaa. Medberoende och känslomässig fångenskap. Fasiken …mitt i prick. Nu när chocken över att ha vågat lämna och stanna där lagt sig så kommer skuldkänslorna och sorgen. Att någonstans så delade sig vägen för oss och hans härskande tog allt mer över. Varför , vad hände , hur kunde det bli så?
Sorgen över att såra den man delat större delen av sitt liv med.
Gjorde jag rätt , är det jag som gör fel?
Nästa stund ilska över att han fortfarande beter sig helt idiotiskt . Då tänker man bara ja.. Du får skylla dig själv .
Är han verkligen ledsen på riktigt.?
Det är ju inte bara jag som sårat.
Försöker vara snäll mot mig själv i tankarna men det snurrar runt och man kommer lixom ingen vart.
Tack Michael för alla dina kloka tankar och ord. De betyder så mycket!! Är så träffande, tänkvärda och tröstande.
@Marianne; tack för vad du skrev. Du ger mig hopp även om jag inser att jag kanske har minst ett år kvar innan jag når dit du är nu i min process.
De har gått drygt 3 år sen jag fick nog &.lämnade min livs kärlek, då hade sista året varit en berg-o dalbana, med av & på pga att han sårade mig på så många olika sätt. De är först nu isomras jag klarade av att läsa en bok igen, de säger ganska mycket hur jag mått. Jag förstår fortfarande inte hur han bara kunde med att såra mig gång på gång med sina otroheter, varför lämnade han inte bara?
Vad starkt gjort av dej…jag önskar jag en dag hittar den kraften att lämna….precis som du tänker jag tanken, varför kan han inte bara lämna mej istället…..
Känner så väl igen mig. ”Sårade människor sårar!”. Tre ord som sammanfattar det så bra. Har också varit där, att alltför tidigt ge sig ut i dejtingvärlden och bedöva ensamheten. Nu några år senare och med perspektiv så tänker jag-så mänskligt och vanligt. Har upphört att skuldbelägga mig eller andra för att vara i denna fas av en kris. Bara man tar sig vidare ut till en mer hel person En annan reflektion är att med den turbulenta insikt och tidvis otroligt jobbiga erfarenhet som man kryssat sig igenom så är känselspröten mer utvecklade. Ser ganska snart om en ny bekantskap är redo att öppna och riskera att blotta sig utifrån något stabilt eller om det är att fylla någons tomhet. Något jag fått erfara är att sårandet från sitt ex kan fortsätta trots att man gått skilda vägar. Och att man upptäcker, eller ser sidor hos sitt ex som ibland chockerar. Förvirrande. Fanns detta tidigare, var jag så blind? Eller kom detta efter skilsmässan?
Igenkänningsfaktor här också.
Snart tre år och inser att det jag inte sörjt klart är saknaden av familjen. Idag finner jag ro i att det får ta tid. Hörde en bra sägning som jag vill dela med mig;
”Tid är fantastiskt. Det kommer bara mer hela tiden. Den tar aldrig slut.”
Livet tar så småningom slut men det kan vi inte göra något åt.
Det vi inte kan påverka är det ingen mening att lägga energi på.
Alltså, upp på tå, rak i ryggen och så framåt. Livet här kommer jag! Ingen aning om när jag kommer. Det är okej.
Helt rätt Lasse!
Min fru lämnade mig för en annan efter 26 år tillsammans. I lämnandet sårade hon mig med ord som att hon inte älskat mig de senaste 4 åren utan bara varit ihop med mig eftersom jag har en bra ekonomi och att jag inte kan uppfylla hennes önskemål nu när hon funnit sin nya sexualitet. Hon sa också andra sårande saker som jag utelämnar här. Hon har sedan stannat i lägenheten åtminstone 3-4 dagar per vecka och bott hos sin nye man 2 dagar per vecka övrig tid hos väninna. Hon fortsätter att såra mig. Jag har bett henne att flytta, men hon hävdar att hon har juridisk rätt att bo kvar. ”besittningsrätt”. Det blir alltså jag som är lämnad, som måste söka annan bostad för att komma undan henne och hennes elakheter. Känns märkligt. För att få henne snällare har jag berömt hennes utseende och varit positiv rent allmänt, men igår vände det till ilska. Nu måste jag få bort henne ur mitt liv. Jag klarar inte av hennes lycka i förälskelsen och hennes sårande ord längre
Känner igen mig i det som Håkan skrev att känselspröten blivit mer utvecklade och känsliga. Det är både utav ondo och godo. Kommer på mig själv att ”pejla av” lite väl mycket när jag träffar någon ny. Har bråttom att få veta var den andra personen ”befinner sig” och den analytiska hjärnan går igång. Nästa gång ska jag försöka dra in känselspröten litegrann och låta hjärtat och magkänslan hinna med.
Så många kloka träffande ord Michael. I kommentarerna hör jag varma människor med erfarenheter som tröstar och styrker. Härligt att läsa en regnig lördagsmorgon. Been there done that, all of it, men efter ett par år finns en nu en väg som löper parallellt. Bredvid vägen till kärlek, närhet och bekräftelse löper en väg som blir allt starkare och tydligare och det är vägen till läkandet och den byggs upp av tid och som någon skrev, tiden bara kommer, mer och mer
Bosse, det du går igenom just nu har inte jag gjort så kan inte förstå eller veta hur det känns.
Det jag kan ge med dig på din resa är;
”Var lugn, allt förändras”
Det kommer ta tid, det kommer blir jävligare och det kommer göra ont.
Men någonstans där inne i dig sitter en Bosse som vill leva och gå vidare. Du kommer göra det, när vet ingen.
Din fru är förälskad i en annan man.
Du kan inte styra hennes känslor men du kan förstå dina egna.
Det hon häver ut sig om och till dig tolkar jag som att hon projicerar ut allt sitt eget skit på dig.