Kvinnan frågar:
”Varför krisar så många förhållanden under och efter semestern?”
Jag:
”Det började innan semestern. Oftast långt innan! Den gemensamma ledigheten sätter strålkastarljuset på relationstemperaturen.”
Det i kombination med högt uppskruvade förväntningar om att:
”Nu skall vi ha det underbart!”
Trots att det i kölvattnet flyter runt en massa olösta konflikter, outtalade inre sanningar och drömmar som aldrig kommit i närheten av att infrias. Gapet mellan vännernas fantastiskt fina bilder på Fb och Instagram, och den egna emotionella verkligheten gör att vi känner oss långt, långt efter.
De flesta av oss behöver bli mycket bättre i lyssnandets konst: börja prata med varandra utan att värdera och döma. Många av oss är så drillade i att ”ha rätt”, vinna argumenteringar och bevisa:
”Men du sa! Du gjorde ju!”
Vinsten från huvudet kan kosta oss segern i hjärtat.
Ett förhållande är inte en arena där en skall stå som segrare. Utan två.
- Lyssna utan att komma med motargument. Försök inte ständigt att ha rätt. Snällhet (inte detsamma som kuvad) är en enormt underskattad egenskap.
- Ta om praktiskt möjligt, kortare pauser från barnen. Föräldraskapet är ingen tävling i vilken som är den bästa familjen med längst to do lista. Gör aktiviteter eller ingenting bara ni två. Sluta aldrig dejta varandra. Du vill se mer än en förälder i partnern.
- Se och bekräfta varandra i allt det ni gör och är. Komplimanger är en av de emotionella artärerna som syresätter kärlekskroppen. Minns tillbaka på vad det var som en gång förde er samman.
- Se de egna bristerna mer än dem i partnern. Vi människor tenderar att fokusera på andras blinda fläckar istället för de i oss själva. Jag vet att du vet: den enda personen vi kan förändra är det egna jaget.
- Om du känner dig olycklig i förhållandet och har kommunicerat till partnern om vad du önskar och längtar efter, men trots det möts av axelryckningar och en tyst ryggtavla; fråga dig själv:
”Varför väljer jag att leva så här? Vad behöver jag göra?”
Glädje är den verkliga måttstocken på hur framgångsrika vi är.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du/ni prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag minns hur jag satt i soffan i nybyggda villan. Trött och orkeslös sedan flera år tillbaka. Sur, vresig, stressad till max, det var länge sedan jag var Där, där i nuet. Hörde inte när han eller barnen pratade med mig. Jag var någon annanstans. Jag minns inte vart mina tankar var, men säkert på vad jag borde/eller ska göra( tvätta,städa,handla.) Jag måste prestera. Jag var ju ”ledig” i några dagar.
Jag hatar ordet ledig. Eller kommentaren, du är ju hemma hela dagarna, om man är föräldraledig eller långledig pga långa dygnsjobb.
Han kom och satte sig på armstödet på motsatt sida om soffan. Det känns inte bra längre, var hans ord. Han var sammanbiten och beslutsam i blicken. Jag svarade med en spydig ton att, nej, det kan man väl säga! Han tittade tomt på mig. Jag förstod då inte allvaret i det han sa. Jag var redan missnöjd sedan länge, men hade gett upp om att få honom att förstå mina önskemål något år tidigare. Jag var bitter och en tjurig fru. Struntade i vilket…….. Just då. Han hade en önskan om att få bli kliad på armen, för det var det bästa han visste. Vi hade pratat om det vid några tillfällen genom alla våra år där han bad mig att klia honom. Att klia någon ÄR bland det värsta jag vet. Det är sant! Han sa att kan inte du göra det för min skull? Då vände jag på frågan och sa, vill du att jag ska göra något som du vet att jag avskyr….. för din skull? Det låter kanske larvigt från min sida, men ärligt talat på går det en kall kår genom hela mig när jag har försökt tidigare. Jag bara ryser, och det är INTE av att det är skönt. Bara obehag.
Han satt kvar en kort stund innan han reste sig upp och gick iväg. Dagarna efter kändes sådär. Något låg i luften som det kan göra ibland när man har något outrett. Till slut frågade jag om han kunde tänka sig att gå till familjrådgivningen, och det kunde han.
Väl där fick vi betygsätta på en skala från 0-10 vad vi befinner oss just nu i förhållandet. Han sa en 4:a. Jag tyckte det kändes som ett slag i ansiktet. Var vårt förhållande värt en 4:a för att jag inte ville klia honom på armen? Vad vill han? Hur många andra saker ställer jag upp på fast jag egentligen inte vill? Jag tror jag svarade en 7:a. Inte speciellt ärligt, utan mer vad jag är beredd att kämpa för. Vi låg på varsin planhalva på skalan och var så långt ifrån varandra som man kan komma. Jag var så under isen, desperat, trotsig, envis, testande, och så högt och lågt på samma gång. Ångest som lite krydda på moset.
Under denna tid kunde jag inte tänka klart alls. Jag hade sedan tidigare flyttat min gräns för vad som var tillåtet i ett förhållande. Lögner, svek, förminskning. Jag var den drivande i att försöka hitta tillbaka till det vi så gärna ville ha båda två. Jag gav som förslag att gå ut och äta och sedan bio. Han var med på det. Men jag kände hela tiden att han bromsade, tog ett steg tillbaka. Det kändes som han inte var lika villig att dra sitt strå till stacken. Han köpte tid.
På samtalen så var han saklig och konkret. Visade inga känslor. När han berättade att han hade blivit ledsen över våra tidigare missfall så rörde han inte en min. Det var första gången jag hörde honom säga det. Jag minns att jag sa att – det har du aldrig sagt tidigare. Han bara tittade på mig utan ett ord.
Jag tror att, där och då, förstod jag hur olika vi var. Hur brist på kommunikation kan gå så illa. Två vilsna själar som inte vet hur vi ska prata med varandra. Jag grät och var förtvivlad och tom på samma gång, medans han var tom och tyst.
Känner jag honom?
Jag tror inte det. Inte innerst inne i hans själ.
Oj, det är som att du beskriver hur det var för mig med min exman.
Jag känner inte honom, inne i hans själ. Och jag tror inte heller att han själv gör det. Vissa stunder blir jag oresonligt bitter över vad som kanske kunde ha varit om han hade släppt in sig själv och mig. Å andra sidan är det inget jag kan påverka och jag har trots allt ett så mycket bättre liv numera.
LA – oj, va levande du beskriver din historia. Jag såg bilderna av det du varit med om i mitt inre. Glad att du är så stark och att du lyckats hitta tillbaka till dig själv och din väg. Kram
Vad berättande du beskriver. Ja du LA. Det är som en kalldusch när man får insikten om att man vare sig känner den man skulle dela livet med , eller sig själv som man snurrat bort i sina försök att kämpa.
Det gör att man är som Bambu på hal is under en lång lång tid!.
Stor kram till dig.
Tack för era fina ord. Just det där med att ”försöka” lappa ihop, hitta det vi saknar hos varandra. När en försöker uppvakta, den andra tittar på. Då blir det aldrig ett VI! Han försökte inte och jag kände mig lurad på mina försök. Men å andra sidan, jag gjorde så gott jag kunnat just då och det kan ingen ta ifrån mig.
I ord och handling
Du kan inte säga en sak, och göra en annan
Jag har inte varit lätt att leva med alla dagar om året. Men jag står vid din sida om du behöver min hjälp och stöd. Jag försvarar dig och skämmer bort dig ibland.
Jag är en bättre människa idag tack vare min egen insikt, men även tuffare. Men jag väljer vilka som är förtjänta av min respekt. Dom som är det ger jag 100% till.
Jag har också det mycket bättre idag. Det mesta som jag tar mig för går min väg. Bra saker kommer till mig. Karma?
Jag är inte så säker på om jag hade levt idag om vi hade fortsatt vårt förhållande. Det var riktigt svart där ett tag. När han väl hade bestämt sig för att lämna, då reste jag mig upp och slogs för mitt värde! Och det tänker jag aldrig sluta med❤️
Jag är stark!
LA, jag tror också på karma, och jag är så glad för dig att bra saker kommer i din väg.
Jag känner så igen det där med att det aldrig blev ett VI, och liksom du är jag fast besluten att inte ge mig in i något sådant igen. Är glad att du lyckades resa dig upp och slåss för ditt värde, det slutar vi nu aldrig med!
Varmaste kramarna till dig!
❤