En kvinna säger: ”Jag har aldrig ställts inför en partner som gör så här och därför har jag inget att förhålla mig till.” Hon vet inte vad hon ska säga och göra när mannen som hon har träffat (”fantastisk” på många sätt), men samtidigt gränsöverskridande. Hon kan inte direkt ta på det, men upplevelsen är att han flirtar med några av hennes väninnor. ”Antagligen är han bara social, avslappnad och väldigt trevlig. Det är nog jag som är överkänslig.”
Kvinnan är nyförälskad och vill att det ska fungera. Och så lägger hon märke till det igen: lite väl sökande blickar på restaurangen och överdrivet trevlig mot en ur personalen. Hon uppmärksammar honom på det hon lägger märke till, men han dribblar bort henne med att säga att det är ingenting, och att hon ”får ta och titta närmare på sitt kontrollbehov.” Hon rannsakar sig själv och börjar så smått se sig själv som svartsjuk: ”jag får jobba med detta.”
Mannens mobil är alltid på ljudlös och med fönstret nedåt. Han berättar att han lämnade sitt ex därför att hon inte kunde ta att han umgicks så mycket med sina vänner (samtliga kvinnor och singlar). ”Man äger inte någon”, säger mannen och självklart håller kvinnan med: ”man äger inte…, men varför får jag inte träffa hans vänner? Och mobilen som…”
Hennes intuition säger tydligt till henne att det är någonting fundamentalt som inte stämmer, men hon vill inte mista de trevliga stunderna tillsammans med honom.
Månader går och den emotionella detonationen slår till: han har varit med flera andra kvinnor samtidigt som de har träffats.
Detta är ett av många exempel på hur vi kan ha en magkänsla som vi inte agerar på, därför att den vi är förälskade i är så övertygande i sin argumentation. Han eller hon lägger ut verbala dimridåer för att förvirra oss. Vi hamnar på den vi tror är inbillningens väg och litar inte längre litar på våra instinkter. Vi vill så innerligt att det ska hålla.
Jag ser det så här: vi behöver hålla våra emotionella välmåendevapen tätt intill. Grundvärderingarna kring relationer och kärlek som vi aldrig förhandlar bort, oavsett vad vi känner för personen. Om det är centralt för dig med exklusivitet (två i ett förhållande. Inte tre, fyra, fem…) så lämna aldrig ifrån dig den sanningen. Även om du är upp över öronen förälskad!
Om känslomässig intimitet och djupare kommunikation är syret för dig i en tvåsamhet, så stanna inte med personen som är en emotionell analfabet och ointresserad av riktiga möten.
Se upp för den gradvisa anpassningen till det som är nedbrytande. Se igenom subtila härskartekniker. Är ord och handling i synk? Känner du dig genuint uppskattad och respekterad tillsammans med honom eller henne? Lev inte bara på potentialer om att han/hon en dag kanske kommer att förändras.
Hur mycket är din tid och ditt hjärta värt? Hur ser den goda omtanken till dig själv ut?
Bryt dina destruktiva beteenden – webinar söndag 6/5 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Trygghet…jag behöver kunna känna trygghet i relationer…och kan inte känna mig trygg om inte personen har de här ”grundvärderingarna och därför går att lita på”. Alla har vi brister, alla gör vi misstag och alla bär vi med oss ett bagage med olika rädslor. Men ett GOTT HJÄRTA…och ÄRLIGHET/ÄKTHET…det är det absolut viktigaste för mig. Annars kan jag inte ha människor nära.
Ja det är skrämmande vad små små saker snabbt blir en normalitet. Jag tänkte så ofta att män inte har så lätt att prata om känslor, att man inte ska pressa någon att prata, att det kanske var jag som krävde för mycket om jag ville ha en partner som skulle öppna upp sig och också visa intresse för mitt inre och mina känslor, det kan man ju ha en väninna till för ens partner kan ju inte fylla alla behov ….
Jag var glad för att jag hade en man som allt funkade så bra med och jag tänkte att det är ju också mitt jobb att vara tolerant och ge honom tid. Man vill inte döma för fort så jag tyckte att den lilla detaljen inte var så viktig men ….
En sak slog det mig ibland och det var bristen på omtanke. Det genuina intresset för hur jag tänker, känner. Men jag trodde klart att jag överdrev och att jag förmodligen bara inbillade mig för man kan inte vara så kärleksfull och intim och skaffa barn och skratta ihop och göra upp framtidsplaner osv. om man inte innerst inne bryr sig om personen …. eller??
Jag kan ju ledsamt konstatera att det kan man.
Anneli- skrämmande…hade kunnat varit jag som skrev det inlägget….Hur ser ditt liv ut idag? Du behöver givetvis inte svara om det känns för privat. Kram!
Anneli- skrämmande…hade kunnat varit jag som skrev det inlägget….Hur ser ditt liv ut idag? Du behöver givetvis inte svara om det känns för privat. Kram!
Hej Anna,
har insett att inte jag är ensam om den här surrealistiska, bisarra upplevelsen av total personlighetsförändring hos någon. Blir lika ledsen varje gång jag hör någon säga eller någon skriver ”det kunde varit jag…”
Jag tillåter mig själv först nu att faktiskt ta mig tid att vara ledsen, besviken och arg på det han gjort och fortfarande gör. Han har fortsatt att ljuga, vill inte prata, vill inte samarbeta som förälder osv.
Jag har försökt allt men nu har jag gett upp.
Min terapeut påminde mig om att vi är två som har ett ansvar och att han duckar all form av ansvar.
Jag försöker göra saker för mitt barn som jag tänker mig kan hjälpa henne och så ser jag till att vara riktigt ledsen ibland och gråta ut och så pratar och skriver jag av mig.
Jag gör yoga och mediterar också för att få ner stressen i kroppen så att jag ska kunna andas lugnare och mer kontrollerat. Haft mycket panikångest, svårt att äta och sova men det blir bättre.
Har appar i telefonen så som Headspace.
Läsa om relationer, beteenden och lyssna på poddar hjälper mig också.
Men det gör ont i själen, det finns jobbiga stunder, jag tar det en dag i taget ..
Hoppas du får en fin dag.
A
Blir så glad att du tar dig tid att svara. Jag känner igen mig i allt förutom att han ljuger, det tror jag inte att han gör iaf men vad vet jag. Han säger att han älskar mig men jag KÄNNER det inte. Det kanske är så enkelt att det är jag som inte älskar längre? Men jag får också panikångest, huvudvärk, gråter på nätter så ögonen är igensvullna när jag åker på jobbet…jag vill så gärna att det ska fungera, att vi ska vara en familj men jag vill ju känna mig älskad. Alternativet att lämna känns hemskt, att stanna i detta känns hemskt, så jag måste ju försöka få till en förändring men det är som att han vill inte ta in vad jag säger. Han säger att han försökt allt. Vet inte vad jag ska göra men jag kan inte fortsätta”klaga” utan att ”göra ngt” så jag försöker acceptera situationen….även om det känns sorgligt att leva så kärlekslöst.
Anneli, jag har varit med om precis samma sak. Det tar hårt att inse att den man var gift med plötsligt är en annan person. Eller plötsligt och plötsligt….det är nog mer att hans riktiga jag visar sig och att man själv inser att man levt med en emotionell analfabet. Oförmögen till att känna äkta kärlek och att komma någon riktigt nära. Min strategi för att överleva efter skilssmässan var att ta avstånd och sluta stånga pannan blodig mot betongväggen. Det gjorde att jag fick ta det absolut största ansvaret för barnen men jag mådde bättre och kunde släppa den enorma frustrationen samt panikattackerna som kontakten med honom gav. Sorgen över att ha anpassat mig och försakat mina egna emotionella behov så länge tog längre tid att komma över. Så kämpa på, det kommer att bli bättre även om det kommer att ta tid. Själen och hjärtat är för alltid ärrat men idag är jag glad för mitt nya liv där jag själv kan välja utifrån mina emotionella behov. Stor kram
Jag och mitt ex gick på Imago institutet och deras relationsterapi. Kan säga att det var fantastiskt så det var inte deras ”fel” att vi gick isär. Men om man inte når fram till sin partner så är det en bra sak att göra Lena. För mig blev ju resan mycket märklig eftersom han satt i terapin och sa att han älskade mig och han stod inför en hel grupp och sa att han inte ville mista mig men han kunde också säga till terapeuten att han vägrade låta henne säga annat än att han hade en lycklig barndom , eller att han var förståndshandikappad osv. Det här visade sig sen vara samtidigt som han var otrogen på lunchrasterna.
Jag förstår dig helt Lena och kan uppleva denna emotionella stympning. Empatin i mig trodde att jag skulle kunna hjälpa honom med det och skapa en trygg plattform att öppna upp sig på men så blev det inte och nu är jag bara en fiende … hur jag blev det vet jag inte riktigt men jag har som du slutat försöka
Förlåt jag skrev fel namn, Anna det var dig jag menade ang Imago. Kram till er båda
Känner igen mig exakt i det här.Har varit med om det som står skrivet. Jag har lämnat nu efter 6år. Var på botten, ingen initiativförmåga och med ångest hela tiden men mår bättre och bättre nu. Fortfarande ångest men inte hela tiden. Dina texter har hjälpt mig jättemycket att förstå vad jag varit med om och att det inte är då lätt att lämna vilket ingen i min omgivning förstått.