Det har gått några år in i förhållandet, ni har flyttat ihop, lärt känna varandra (förhoppningsvis), kanske fått barn, levt igenom toppar och dalar, samlat på er minnen m.m. Dagarna flyter på ganska bra, men en av er eller båda känner att någonting saknas. Två som inte helt går sida vid sida. En som drar sig tillbaka och en som inte har den blekaste aning om vad som händer, eftersom ”det praktiska fungerar så bra. Och så har vi sex emellanåt!”

”Va!? Är det måttstocken på ett ett förhållande”, tänker jag när jag hör mannens ord.

Det kostar många förhållande; resonemanget om att när man väl stadgat sig i relation, äter middag ute ibland, sällan eller aldrig bråkar så är det fixat och klart. Den attityden är minst sagt naiv!

Det är lika lätt att ta en relation för givet som det är att ta livet som självklart. Den inställningen behöver vi överge! Ingenting kan tas för givet: ingen människa, förhållande, vår egen och familjemedlemmars hälsa, jobb, ekonomi, attraktion och kärlek. Ingenting kan tas för givet! Den meningen gör oss ödmjuka och därmed villiga att lära.

Det som gör livet fantastiskt är att vi inte vet hur länge vi har gåvan att få röra oss på den här jorden. Det gör att närvaro, uppmärksamhet på detaljer, små och stora gester av omtanke, kärlek, handlingar som för oss ännu närmare vår längtan och mål, njutning i stunden…

Den springande punkten är:

Kan vi backa från det vi upplever som självklart och ser som ”vårt”? Är vi öppna för att bli bättre på området relationer, eller ”är vi som vi är och så är det bara”. Jag skulle t.ex. inte kliva in på en byggarbetsplats (eftersom jag aldrig varit på en) för att jobba, med inställningen att ”jag är den jag är och det får ni ta!” Utan istället erkänna för mig själv:

”Jag vet inte ett dugg om detta, men jag är villig att lära!”

Relationer är inte självgående!

Om vi rannsakar oss själva och kommer fram till att vi faktiskt tar partnern och förhållandet för givet, så ställ frågorna:

Vad var det hos henne/honom som jag blev förälskad i?

Vilka egenskaper gjorde att jag ville vara nära (säg hans/hennes namn för dig själv)?

Minns tillbaka på detaljerna vid ert första möte: var möttes ni? Hur var ni klädda? Din första känsla? Vad pratade ni om? Hur fick den här mannen/kvinnan dig att känna? Vem blev du i den här personen sällskap?

Hitta känslan i det som gjorde att ni drogs till varandra. Och en annan fråga:

Om den här dagen var sista dagen ni någonsin sågs. Om ni i denna stund tittade varandra i ögonen, för att sedan gå åt helt olika håll och aldrig mer ha kontakt – hur skulle det kännas för dig? Håll kvar vid den känslan.

Jag önskar dig en fin fredag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se