Det är inte navelskåderi och självupptagenhet. Det är inte abstrakt svårsmält filosofi eller verklighetsflykt, utan en tydlig egenskap i personen som lever utifrån integritet och empati.
Det är förståelse kring hur egna beteenden påverkar andra människor. Insikten om att kroppsspråk, ansiktsuttryck, ord, mobilvanor, blickar, beröring etc. har en direkt inverkan på en annan människas mående. En partners såväl som främlingens!
När vi är självreflekterande söker vi inte konstant bekräftelse utifrån, utan kan ge den till oss själva. Instagram och Fb är inte våra primära tankstationer, utan vi är i kontakt med någonting mycket kraftfullt och djupt inom oss själva. Vi söker efter syfte och mening istället för ”se mig”- poäng.
Vi viftar inte bort en partners oro som ”svartsjuka”, utan stannar upp, söker inåt och rannsakar: ”hur gör jag för att hon/han ska känna sig trygg med mig? Hur skapar jag tillit? Hur är jag att ha nära?”
En självreflekterande person ser sina brister och jobbar med att korrigera dem. Hon eller han är lyhörd och har styrkan att se sig själv i spegeln och agera. Bortförklaringar och beskyllningar existerar inte!
Självreflektionen kommunicerar: ”jag lyssnar till dig och respekterar din upplevelse. Min horisont kan alltid breddas och jag är ödmjuk inför att det finns delar i min personlighet som behöver förfinas.”
Vi agerar medvetet istället för att ständigt reagera omedvetet. Vi städar upp bland cynism och härskartekniker därför att vi vill väl.
Självreflektion är någonting elegant, vackert och sensuellt. Det skapar levande relationer!
Michael Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar