Vare sig du är den som blir lämnad eller lämnar, så gör det nästan alltid ont. Det förekommer en del romantiseringar gällande den lyckliga skilsmässan (och visst förekommer de), men för 90% ser det inte ut så, utan är istället en resa fylld med skuld, sorg, ångest, frustration, ensamhet, ilska…
När vi går skilda vägar, är det två olika områden där vi separerar: det praktiska och emotionella. Två delar som är intimt sammanflätade. Det fysiskt/ekonomiska är fulladdat med känslor och kan röra upp avgrundsdjup existentiell ångest. Finns det några genvägar kring detta? Nej. Vi behöver möta det som är.
Om vi kan börja acceptera sorgen över det som inte räckte hela vägen, utan att projicera och peka ut vår f.d. har vi en oändligt mycket stadigare plattform att verka ifrån. Att sörja sig igenom är en del av läkningsprocessen.
Jag vet att vi lever i en värld där snabba lösningar och andra quick fix nästan blivit likt religion som skall frälsa oss från det mesta. Att bearbeta det som varit och oron en framtid utan ett vi tar tid. Omtanken gällande vår egen sårbarhet, utan att för den sakens skull fastna i fosterställning under täcket, gör att vi gradvis kommer att kunna komma vidare med livet. Som sagt: resan dit är kantad av en rad utmaningar, men med rätt människor nära, en samtalspartner, fysiskt träning, hitta små oaser av mening, kommer vi sakta, sakta att resa oss upp igen.
Det är vad vi gör med erfarenheterna, som formar oss. Jag vet att det kan låta som en klen tröst om du är mitt uppe i det värsta; men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli glesare mellan tårarna och självanklagelserna. Nya mjuka, överraskande och kärleksfulla möten kommer att kliva in i ditt liv.
Michael Larsen – relationscoach
Jag är mitt i ett uppbrott efter 34 år tillsammans.
Jag är den som lämnar, men har efter år av ensam tvåsamhet bestämt att jag hällre är Ensam, än ensam i förhållande.
Jobbigt.
Att vara den som går, även om jag redan blivit bortvald är så skuldbelaggt.
Tack för stöd med din visdom.
Känner precis som du, märkligt det där att trots att jag är den som lämnar efter 25 år så känner jag mig övergiven, måste nog få känna så en stund till!
Jag har märkt att jag slutar funka när jag blir ensam i ett förhållande. Den här bloggen är helt fantastisk. Så mycket igenkännande och befriande omvärderingar av falska ”sanningar”.
Nu är jag nyseparerad och läser blogginlägg och kommentarer som balsam för själen. Jag ältar men kan samtidigt släppa in syre i de mörka rummen med hjälp av allt som skrivs här.
Jag rannsakar mig själv, misströstar, känner mig förtvivlad, desillusionerad och vanmäktig.
Något tragiskt som jag inte kommer förbi är att de relationer jag haft följer samma mönster från min sida. Jag delar helt synen på en bra relation som Michael beskrivit i bloggen. Ungefär så här:
—-
TILLIT: förankring i att det här är en person som vill mig väl och där jag kan vara jag utan sociala masker.
SÅR EXPONERAS: gamla mönster kommer upp till ytan i ett förhållande. I en hel relation är det mer än ok. Vi växer. Men bara med den som är:
TILLÅTANDE: vi är alla sårbara och stundtals i utsatta lägen. En kärleksfull partner står pall. Inte på ett självutplånande sätt, utan med stadig ryggrad och med kärleken till sig själv intakt .
GLAD OCH STARK: när jag befunnit mig i relationer som inte varit bra har det ständigt funnits en oroskänsla, energi som läcker och malande tankar: ”när släpps bomben?” Med rätt person kan du både vara i din styrka, lättsamhet och sårbarhet.
TVÅ SOM GER OCH TAR: ett naturligt och avslappnat flöde där det känns som om du går på jämn väg. Inte uppför i sand som får dig att sjunka. Ständig otillräcklighet finns helt enkelt inte på menyn. Oj, vad det ömsesidiga värmer!
BERÖRING: fysisk beröring befriad från tanken: ”får väl ställa upp.” Ett flow av perfekt behaglig vattentemperatur.
KOMPLIMANGER: behöver jag säga mer?
ÖGONKONTAKT som skapar trygghet.
ORD OCH HANDLING MATCHAR: de flesta kan skriva fina meddelanden, men att visa det i handling över tid är någonting helt annat. I perioder kan vi behöva någon som tror mer på oss än vad vi gör på oss själva.
GENEROSITET: på alla plan. Emotionell snålhet dödar gnistan.
En partner som RESPEKTERAR dig och sig själv.
—-
Men så fördärvas och förvrängs min insats i förhållandet till någon konstig ”rädda relationen variant” liknande det som beskrivits i en kommentar här i bloggen. Jag börjar…
—-
(citat ur en kommentar)
”…flagga och prata om att allt inte är bra ca två till tre år innan separationen, sen kämpar jag i motvind upplever jag. Försöker ändra mig själv, försöker vara passiv för att ge andrum, försöker agera och bygga en framtid etc”
—-
Det är SÅ svårt att veta när det vänder och när det börjar tära. Jag ska försöka hitta nycklarna till det innan jag vågar gå in i en ny relation.
Var,t välkommet med kommentarer 🙂
Väldigt bra skrivet Alexandra! Precis så känner jag också, men har levt i ett förhållande där det har tagits från mig men inte mycket har givits tillbaka! Nu är förhållandet över och jag försöker att läka och fylla de hål som finns i mig med hjälp av kompisar och sådant som jag tycker är roliga, allt för att boosta mig!