Sitter och jobbar på morgondagens webinar: SÅ LÄMNAR DU EN NARCISSIST. Inte det lättsammaste ämnet en söndagsmorgon som denna, men Oslo är generöst med vänliga människor, god fika och ett fåtal snöflingor som seglar runt.
En av anledningarna till att många har så svårt för att lämna ett destruktivt förhållande, är den gradvisa tillvänjningen. Det osunda blir normaliteten! Drama blir till vardagsmat! Vi tappar bort självvärdet vilket gör oss lättmanipulerade. Att börja flirta med tanken på att det finns en autentisk kärna inom oss, som är värd att få älska och känna sig älskad är ett första steg. Vi behöver avslöja härskarpersonlighetens alla schackdrag som ständigt får oss på fall. Kunskap om narcissism, gränssättning och vanor som lyfter självförtroendet är din bästa vän.
Du är varmt välkommen att vara med på morgondagens webinar. Klockan 20.00 börjar vi!
Den allra svåraste motsättningen, åtminstone för mig som empat, som lever med en person med narcissistdrag..och som försökt ta mig loss men kastats tillbaka pga barnens förtvivlan inför en separation, är just barnen! Jag vet förnuftsmässigt att jag lever i ett osunt förhållande, jag vet att jag och barnen är värda så mycket mer… men i barnens värld är det en hel familj de vill ha..där mamma och pappa bor tillsammans…och här hamnar jag i ett läge där jag ska avgöra vad som är värst för dem…och mig…att leva i en i vissa fall dysfunktionell familj där pappa styr när vi kan vara glada och inte…men ändå med båda föräldrarna, och med mamma på nära håll som en trygghet när det skiter sig…eller att leva ett varannanvecka liv med en mamma som förmodligen blir gladare på sikt, en pappa som förmodligen hittar en ny rätt snabbt, men där barnen får fladdra emellan för att mamma behöver bli lyckligare…I mina svaga stunder tänker jag att min lycka och mitt självuppbyggande får börja när barnen är utflugna…men vet också att det är ett vanskligt spel..då både jag och barnen riskerar att ha tagit alltförstor skada…jobbar som en tok med att försöka inpränta schyssta värderingar och hyfsat normalt familjeliv i dem, så att de bra sidorna ska vara det övervägande i deras liv trots allt..
Så att det om möjligt, är det de minns mest den dag de flyttar ut…
Ha en skön söndag.
/Em
Du är klok och förnuftig och gör ju det som känns bäst för dig och dina barn. Det är kärleksfullt naturligtvis, mot barnen.
Jag var i en liknande situation och skulle ha brutit upp 15 år innan det skedde. Men jag resonerade som dig. Sen hände det ändå för att min exman träffade en annan – och jag slängde tack och lov ut honom. Jag hade aldrig i mitt liv trott att det var han som skulle dra sig ur först!!! Så det jag menar är att man styr inte allt själv utan saker inträffar i livet ändå.
Idag är jag en hel människa och lever ett mycket bra liv och har aldrig ångrat att jag kastade ut honom. Men jag måste väl ändå säga att för mina barn tror jag inte det blev särskilt mycket bättre faktiskt (det här argumentet med att det är bättre att föräldrarna är lyckliga på varsitt håll). De led nog inte särskilt av att de hade två föräldrar som levde som ”syskon”, vi tjafsade väl inte särskilt mycket, men hade ingen intimitet. Jag tror, handen på hjärtat, att barnen vill ha tillbaka tiden då vi levde ihop. Det gör lite ont faktiskt men sånt jag måste leva med. Ha det så bra.
Tack Lollo! Dina ord känns tröstande.
Kramar till dig.
Michael…..vad innebär webbinar? Är det möjligt ställa frågor om narcissism etc? Mvh J
När det onormala blir normalt, det är något jag såhär i efterhand insett. Läskigt hur det kan bli… Jag lyckades lämna ett förhållande där min dåvarande partner var narcissist och psykopat. Vi har dock två barn tillsammans som han har umgänge med varannan helg. Jag minns så tydligt när jag läste ett inlägg på denhär bloggen där Michael skrev att man kan aldrig vinna en diskussion mot en psykopat, det enda det gör är att ta din energi. Och för mig är det exakt så. Jag och mina barns far kommunicerar endast via sms, på söndagkvällar. Och om jag inte håller det kort och koncist så käkar han upp all min energi i ett nafs. Jag har börjat att lära mig hantera detta nu och det går bättre och bättre. Den jobbiga insikten är att han aldrig kommer att förändras och det är också en stor sorg, framför allt för mina barns skull.
Ja jag har nu blivit kastad fram o tillbaka med en man i 2,5 år och idag känner jag inte mig själv längre.
Att han skulle förändras d visste jag nog direkt för just hans sätt att kräva att jag sa att jag älskar honom efter dejtat i 2mån o d eviga jagandet på telefon….
Sen att ena dagen sätta mig på en pidestal o överösa mig med kärlek till nästa att försvinna flera dagar o få mig sjuk av oro…
Att vara konstant otrogen o fast jag sitter med ”bevis” så är jag den sjuke ……
Hur kan jag tillåta mig att ramla tillbaka om och om igen när d skadar mig så….
Jag inbillar att med mig blir han annorlunda…
Jag vill bara ur detta ”hamsterhjul” för jag äts upp mer o mer
@Em, jag tror av det jag läser att vi har liknande erfarenheter. För mig handlar det om att sluta låta känslor styra mitt liv! Att ta kontroll över mitt mående, ta ansvar för mina handlingar. Att SE mina barns bästa förbi muren av rädslor som förlamade mig. Det är SÅ jobbigt, men livet ÄR jobbigt. Jag sa det till min 8-åring häromdagen, att livet inte är lätt, och att jag inte alltid kan göra livet lätt. Men jag kan stå vid hans sida och ta svåra beslut, älska honom med öppna ögon och visa honom hur man älskar sig själv. Det är mitt ansvar att ta tuffa beslut som jag vet i hjärtat är rätt. Inte att fega ur och använda honom som en ursäkt för mina egna rädslor (vilket jag gjorde alldeles för länge).
Jag har haft liknande tankegångar om att stanna för barnen. Tillslut fick jag en knytnäve i ansiktet. Jag gick. Det kan inte vara värt det. Och vad sänder jag för signaler till det jag älskar mest om jag stannar. Barn gör inte som man säger utan som man gör. Älskar och respekterar man gör dom det. Blir man kränkt och stannar säger man att det är ok.
Jag märker att min minsta(mellan stadiet) är lugnare på något sätt trots att hon aldrig varit något problem med.
Jag tyckte att hon ganska ofta ”körde” med mig och tänker att hon tyckte att man kunde, skulle prata till mamma så eftersom pappa gör så och mamma verkar också tycka det är ok.
Men lätt är det inte är rädd och tvivlar varje dag. Men några gånger de senaste månaderna har jag kommit på mig själv med att känna ett lugn som ger hopp inför framtiden. Brukar tänka på allt som har blivit sagt och gjort under alla år och kommer varje gång fram till att jag inte ska gå till baka. Hoppas jag orkar hålla ut. Det är fantastiskt vilket stöd och pepp man får av att läsa både bloggen och alla trådar. Önskar styrka och mod till alla.
Till Eva och Lee: tack för era tankar. Ni har så rätt. Att komma över min feghet är mitt stors mål här i livet…det är den läxa jag lärt mig under åren som gått.
Ha en fin måndag!/Em
Åh vad jag känner igen mig. Just det som du skriver EM. Jag ha bestämt mig att flytta eftersom jag inser nu hur jag normaliserats av allt. Att jag helt tappat mig själv i denna relation. Men sen kunde han inte behålla huset vid en separation och jag stannar…..för barnen älskar det huset och vill aldrig flytta säger det. Han inser sina brisr och går och jobbar med dem, men frågan e hur långt det räcker. Känner mig så besviken på mig själv. Att rädslor, även fast de är i all välmening, ska gå före mig själv. Och som sagt…Vad lär jag egentligen mina beats när jag stannar? Självkärlek? Ok att man anpassar sig helt till andra? Andra är viktigare än mig? Fuck va svårt det är att vara vuxen….. *gråt*
Till Em. Jag tycker inte du ska se det som att du är feg. Försök att tänka på att det är din partner och hans sätt att vara som är problemet. Det behöver inte gå så fort,men tänk oxå på att ju längre du stannar ju mer dåligt hinner hända. Själv har jag levt längre med psykisk misshandel än utan. En anledning till det var att jag inte visste det fanns, hur naiv får man vara??
Heja på oss alla.
Ser framemot kvällens webinar.
Ja, den där processen kan vara mycket lång…vi sålde huset och skulle gå isär för 1,5 år sedan..efter flera års förberedlser från min sida…jag fick tag i en ok lägenhet, barnen var förtvivlade, han hittade ingenstans att bo…jag lät honom bo kvar så länge..och nu är det som om inget har hänt, från hans sida…
Så nu är det som att börja om från ruta ett igen…
Vad vill jag säga med detta då?
Förmodligen att jag känner med er andra som kämpar och har förståelse för att det spelar ingen roll hur stark och driftig man verkar utåt sett…det är hur man känner sig inombords som är avgörande för om jag till syvende och sist orkar ro detta i land..det är där vi måste börja vårt jobb ju..och det är mestadels genom denna blogg jag fått full förståelse för det..
Stor kram till er allihop!
/Em
Tack Em. Jag tror jag förstår. Det går INTE att vara snäll eller medmänsklig. Vilket ju känns skit konstigt när man trots allt stått varandra nära. Sköt om er.
Styrkekram till er som går igen detta och som har gått igenom det just nu.❤️
Tack! Det värmer något otroligt @):-
Det skulle vara en blomma till dig Martina
Tänk om det kunde finnas en stödgrupp. Jag saknar någon att prata och dela erfarenheter med som upplevt och upplever samma och som förstår hur det är. Jag tog steget bort från den psykiska misshandeln för snart 8 månader sedan. För det är psykiskt misshandel att leva med en N. Vi har tre barn vilket var anledningen att jag kämpade så länge….15 år totalt. Äldsta är 12. De två äldsta vill inte träffa eller vara med sin pappa. De mår dåligt av honom och är rädda för honom. Rädda för vad som kan hända när jag inte finns där och kan skydda dem. Den yngsta är för liten för att kunna berätta.
Då när jag lämnade gjorde jag det av rädsla för mitt och barnens liv. Han hade ökat kontrollen, fysiska våldet och var väldigt labil och hotfull efter att jag förklarat att jag inte ville dela livet med honom mer. Han sa att det enda jag behövde var att umgås mer med honom och att jag inte orkade med barnen. Jag sa -jag orkar inte med Dig och behöver umgås mindre med Dig men det gick aldrig in.
När jag flyttat bröt ett helvete loss. Jag fick hjälp och mod att anmäla allt han gjort mot barnen och mig (ändå vågade jag aldrig berätta allt pga skammen). Sedan följde 4 månader av hetsjakt. Han ringde runt till allt och alla och manipulerade soc, famrätt och polis. Trots äldsta barnens vittnesuppgifter så valde soc att gå på Ns alla påhitt om att jag påverkar barnen och att allt skulle vara lögn. Polisens förundersökning lades ner i brist på bevis…..en vuxen och två barns vittnesuppgifter räckte inte. N ljög obehindrat för allt och alla t.o.m. i Tingsrätten. Jag har insett att det är svårt att vinna en tvist mot någon som kan ljuga ihop precis vad som helst. Man hamnar bara i försvar hela tiden. Varje gång blir jag lika förvånad över vad han hittar på. N är påläst, skicklig och har anlitat en av de bästa advokaterna. N har hållit på alla bodelningssaker och alla barnens personliga saker. Jag fick hämta en del efter en månad men har fortfarande inte fått alla mina personliga saker. N har inte betalt ett öre för barnen.
Vårdnadstvist pågår för fullt och jag hoppas den slutar gott för barnen. Ibland vill jag bara ge upp men så får jag påminna mig om för vem jag gör det här för….jo barnen. Och då får jag ny kraft att kämpa mot vad som ofta känns som ett oövervinnerligt berg. Men jag ska besegra berget! Vi har redan vunnit en stor del och det är vårt människovärde. Jag märkte relativt snabbt på alla tre barnen, trots oron av hoten, att de blev gladare och kunde skratta mera bara efter några veckor. De (vi) har det fortfarande tufft men vi har det mellan varven bättre än vi någonsin haft det under barnens liv. Det är därför helt klart värt att fly från en N trots barn ihop. Men det är jätte viktigt att ha stöttning och ordnat boende innan man lämnar.
Jag såg det inte innan men jag ser det nu…..Om jag förlorar vårdnaden pga hans lögner så har jag åtminstone visat barnen att hans beteende inte är ok. Och jag kan finnas för dem hel och empatisk och fortsätta kämpa för deras skull. Det är till sist mer värt en alternativet som annars hade blivit sanning att ha en N till pappa och en mamma på mentalsjukhus!
Massor med styrkekramar till er alla <}
Även det omöjliga kan vara möjligt
Åh mamma!! Vad jag känner igen mycket i det du skriver. Själv har jag inte vågat säga att jag vill skiljas. Mycket på grund av rädsla för att han verkar så himla labil. Jag har bara flyttat och sagt vi får se. Hoppades på att han skulle söka hjälp. Börjar äntligen fatta att det kommer ju inte att bli annorlunda och tilliten är borta.
En stöd grupp skulle vara fantastiskt. Det känns ändå lite lättare när man upptäcker att man inte alls är ensam om det här.
Åh vad det berör mig allt ni skriver. Man vet inte hur allt egentligen är, eller hur det kommer att bli. Ni kvinnor med erfarenheten jag inte har. Vad säger ni, om man i ca 12 år levt med psykiskt våld, kan det ändra sig? Hur stor är chansen? Jag har inte insett detta för ens jag gick in i väggen och började jobba med mig själv. Då såg jag det jag aldrig sett förut. Det vänder lite upp och ner på ens liv. Jag har varit lycklig med honom, men har det varit på riktigt? På riktigt mot mig själv? Om jag börjar prioriterar mig själv, går det i detta förhållandet, om han inser att han gjort detta, kan han ändra sig? Han går på terapi, behövdes typ 3 gångerna och nu e han såååå bra och kan allt. Han har ändrat sig säger han o psykologen…..men är det på riktigt?
G. Jag tror man måste se vad som sker i handling inte vad som sägs i ord. I mitt fall verkar det finnas ett stort mellan rum mellan ord och handling. 3 gånger låter osannolikt bra.
Men nu har du ju upptäckt problemet du kommer ju att märka om det verkligen händer bra saker.
I mitt fall har han bönat och bett och lovat men när jag inte gjort som han vill försöker han straffa mig.
Jag tänker oxå att jag vill inte bli någon slags polis som ska vakta och rätta min partners uppförande. Ska jag någonsin leva med någon annan så vill jag känna mig trygg i att han klarar av att uppföra sig utan att jag ska gruva mig för vad han kan tänkas säga. Öppna seende ögon till dig G.
Skönt att läsa om de lyckliga sluten, avsluten.
Här är det fem år sedan det tog slut men det har inte blivit något avslut.
Den här narcissisten har tillsammans med sin sambo gjort det en livsplan att förgöra mig på det enda sättet de kan lyckas. Genom barnen.
Jag är psykiskt utmattad av allt baktaleri och allt barnen är tvingade att gå igenom.
För dem börjar det bli lättare att vika ner sig och låta honom tänka åt dom.
Vi har tagit berg och dalbanan genom kommunens alla instanser, polisanmälan och en vända i tingsrätten där jag blev stämd på vårdnaden.
Trots att det inte gick hans väg så ger han sig inte och nu bearbetas barnen att tro och upprepa hans sanningar.
Jag är jätterädd att han ska lyckas med sitt uppsåt denna gången. Det skulle krossa mig, precis enligt hans plan.