Du känner dig kroniskt liten och oduglig tillsammans med honom eller henne. Ingenting du gör är tillräckligt i partnerns ögon, och ett litet misstag förstoras upp och granskas under mikroskop. Om och om igen tills du känner dig tillintetgjord. Du har börjat tro på berättelserna som den andre tvingar dig att lyssna till. Ja, du lyssnar därför att du älskar mannen eller kvinnan.
Eller gör du verkligen det?
Det är enormt lätt att förväxla beroende med förälskelse, sexuell attraktion och kärlek. Forskning har visat att neurokemiskt sett, är samma områden i hjärnan aktiva i en nyförälskad person som i en kokainmissbrukare. I destruktiva relationer kan vi hamna i en låsning: ”Men jag älskar ju honom!” Hjärnan får oss att tro att vi älskar när det egentligen handlar om abstinens efter känslotoppar, i ett annars så mörkt relationshus. Allt är ju bättre än kylan och bråken, och tänk vilken lättnad vi känner när det är lugnt mellan varven:
”Kanske har han/hon äntligen börjat förändras!? Om jag bara ändrar lite på mig själv…anstränger mig ytterligare?”
När ska vi börja se härskarpersoner som de är, och inte hur vi önskar och hoppas att de vore?
Det finns tyvärr alltför många människor som sedan barnsben tvingats vänja sig vid kaos, distans och icke kärlek. Vår mänskliga natur har det inneboende i hjärtat (i alla fall inom de allra flesta), förmågan att intuitivt veta hur det friska ser ut. Men de gamla koderna gör att vi trillar dit – i det förgiftade!
Kärlek gör dig lycklig och lugn. Den ger dig ett sunt rus av tillit. Den gör att du somnar på kvällen och vaknar på morgonen med ett leende i bröstkorgen.
Jag har själv varit i det som fördunklat mitt seende och tappat bort mig själv. Det är därför som jag skriver om och föreläser i ämnet. Jag vet att alla – även du kan bryta dig loss från det som just nu håller dig fängslad i ett kognitivt/emotionellt fängelse.
Det går att bryta förtrollningen som får dig att tro på att mannen eller kvinnan, som behandlar dig under all värdighet, en dag kommer att förändras. Kanske, kanske vaknar personen en dag till och inser vad du utsätts för. Kanske börjar han/hon inleda terapi och jobbar med sina mörkare sidor. Det kan ta flera år innan det är en person som du kan leva med. Men det finns inga garantier att så kommer att ske – förändringen som du så desperat längtar efter.
Vi behöver exponera ursäkterna som vi ständigt formulerar och hypnotiserar oss själva med: varför tillåta härskaren att hålla i fjärrkontrollen gällande ditt liv?
Jag vet att det kan kännas paralyserande, men ta all den hjälp du behöver för att kunna räta ut en kota åt gången i ryggraden. En dag kommer du att röra dig med högt buret huvud.
Det här livet är ett flyktigt ögonblick och din tid är något av det dyrbaraste som finns.
Om du har barn: vilken relationsmiljö vill du att de ska växa upp i? Vilken förebild i dig tänker du ge dem?
Genom beslut och handling kommer till sist styrkan till dig, likt en efterlängtad och älskad vän. Jag vet!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Så många svar du ger på alla ursäkter jag hela tiden upprepar. Ursäkterna börjar ta slut nu, det borde kännas bra. Innerst inne har jag landat i vad som behöver hända. Men det känns som en avgrund. Som att jag inte ska klara att ta steget. Barnen, vårt hem, vårt liv. En identitet som inte längre blir min. Barnen får nya ramar, en för dem annorlunda mamma. Säkert mer välmående och kanske lycklig. Men fortfarande annorlunda från deras enda bild av sin mamma. Så enkelt på ytan men så oerhört komplext därunder.