”Jag har ett väldigt stort behov av frihet” (du funderar på om hon/han vill ha en seriös relation)

”Jag ringer dig när jag har kommit hem” (inget inkommande samtal och du känner dig oviktig)

”Jag anser inte att man kan lova någon livslång kärlek” (dejten eller partnern har uttryckt sin åsikt och ett frö av osäkerhet har såtts inom dig)

De flesta av oss vill känna sig trygga, prioriterade och älskade. Inte lite eller ganska mycket älskade emellanåt, utan älskade på djupet.

Vi vill känna att partnern finns vid vår sida, inte bara när hon/han känner för det, utan för att deras grundstabilitet är sådan.

Du och jag lever i en undvikandekultur. Vi har matats med delar av en själv-

utvecklingsideologi som har lärt oss att du ”har allt inom dig själv” och ”du behöver inte någon för att vara hel och lycklig som person”. Delvis sant och delvis utopi.

Därför…

Att vi behöver varandra. Vi behöver närhet och någon som kommunicerar till oss: ”jag finns här. Jag behöver dig!”

Tänk så skrämmande för många att tänka och känna: ”jag behöver en annan människa. Jag känner mig tom utan X”.

Ja, vi behöver självständighet. Vi behöver kunna stå på egna ben, men vi behöver också få vara sårbara: ”du betyder oändligt mycket för mig. Var vid min sida. Jag finns vid din!”

Alla dessa havererade relationer som vi ser omkring oss och som vi själva upplevt. Instinkter som skyddar oss mot närhet och sårbarhet.

Kanske är det inte du som har ett ängsligt anknytningsmönster, utan tidigare partner eller nuvarande som bara har funnits där eller finns där lite lagom. Med en viss säkerhetsdistans eftersom ”man inte kan räkna med någon annan”.

Michael – relationsterapeut