För några år sedan lämnade hon mannen som under flera år dominerat hennes känslomässiga värld. Cirka ett år in i förhållandet insåg hon hur fel det var: aggressionsutbrott från ingenstans för att en stund senare vara mjuk och kärleksfull. Perioder av förlamande tystnad då hon ifrågasatte hans beteende. Nattliga meddelande i hans telefon och då hon konfronterade honom: ”Det är jobb! Ditt kontrollbehov är inte normalt!”
Det här med normalt: kvinnan som tidigare kände sig trygg i det egna sällskapet, bra vänner omkring sig, nära till skratt och med tillit till att kärleken väntade där ute någonstans. Inledningsvis var han helt fantastisk: lyhörd, tittade på ett sätt som fick henne att känna sig utvald, höll ömt om henne på fest…Allt han gjorde var bara så ”rätt.”
Olustkänslorna smög sig gradvis på. En syrlig kommentar, en anklagande blick, en ifrågasättande mening, sexuella initiativ som hon egentligen tyckte var helt utanför hennes integritetszon; men hans lågmälda och övertygande argument om att hon hade ett ”begränsat synsätt” gjorde henne förhandlingsvillig. Självtvivlens frön hade såtts och mannen såg till att ge dem ”rätt” näring. Miljön förgiftade henne och den förrädiska anpassningen fördjupades.
Flera år gick och hon började långsamt, långsamt stärka sig själv: en tankeväckande bok, bloggar, samtal, yoga, ett par nära vänner och en smärtsam ärlighet gentemot sig själv kring vad som egentligen pågick. Gradvis nystade hon upp självanklagelserna, tvivlen och de raderade gränserna. Hon såg medberoendet i ögonen och kunde alltmer se känslorna som höll henne fången i den destruktiva dansen.
Kvinnan lyckades till slut lämna efter enorma skuldkänslor och ett par återfall. Självempatin växte genom henens dagliga handlingar. Den emotionella hjälparabstinensen slog på emellanåt, men hon orkade avstå från att svara an på impulserna.
Efter ett par år som singel och fri från medberoendedynamiken, mötte hon kärleken. Den här gången vågade hon lyssna och lita på sina instinkter. Hon låg inte sömnlös och undrade vad det var som var fel. En lugn plats hade visat sig för henne och självtvivlen hade ingen jord att växa i. Kärleken, gränserna och en hel relation var läkande.
Jag önskar dig en skön torsdag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
❤
Härligt! Hoppet finns
Den typ av kärlek väntar jag gärna på Känns hoppfullt när man läst din blogg , väntar och hoppas
Skulle kunna vara taget ur mitt liv. Mår sååå otroligt mycket bättre idag. Jag blev ”fri” för ett år sedan, är fortf singel (Självvalt) och jag har ingen panik för att ”hitta någon”. Jag gör vad jag vill, när jag vill och med vem jag vill. Jag känner mig älskad av mina barn, familj och mina vänner. Tack Michael för en stärkande bok, blogg och fb-sida. Varma Kramar /Annica
Jag blir glad och tacksam över att läsa dina ord Annica!
Tack själv Michael!
Är så glad för din skull – ger mig hopp om att ta steget jag känner närmar sig… vet inte vad jag väntar på… att allt ska bli bra?!…
Vad gav dig kraften att ”hoppa”?
Hej Essie!
Känslan av överlevnad, längtan efter lunget och tryggheten inom mig. Vetskapen att jag ÄR värd bättre, värd att få vara lycklig och att få vara den starka, roliga och glada person jag egentligen är, gjorde att jag ”hoppade”.
Vad kan bli bättre undrar du? På det svarar jag ALLT!! Visst det tar tid (han letade reda på mig, skrev tusen jätte fina sms, ringde osv, men jag stod på mig, jag visste ju att allt bara var lögner….), men du är starkare än du tror och du är värd så mycket mer än vad du tror! Är du inte lycklig, lugn, trygg och ständigt bär på en osäkerhet och räddsla så stanna inte kvar!! Du vågar ”hoppa” Essie!!
Lycka till kära du!!
Kram Annica
Ps…tack snälla :))
Kunde varit jag som skrivit detta… med undantag av att jag just lämnat (3 mån) och är singel, känns som att hela jag får blomma upp igen och vara den jag är med massor med livslust. T À C K Michael för din blogg, boken och webinarier, har hjälpt mig så otroligt mycket i min bearbetning. Såååå tacksam för det!
SÅ fint att höra Tina! Det värmer att läsa 🙂
Känner likadant som inläggen ovan. Jag är fri!! Det är riktigt härligt och mitt ex rår inte på mig med hennes hot om hon och hennes nya ”kärlek” med deras frihet och livslust utan barnen. Känner att när jag har barnen så lever jag och utan barnen lever jag 🙂 Tyvärr är jag inte särskilt het på marknaden så jag kan inte säga att jag får välja och vraka, men jag trivs för första gången på VÄLDIGT länge i mitt egna sällskap. Det enda som saknas är sex och närhet vissa dagar. Men är hellre själv än med mitt ex och det vi hade
”…lämnade hon mannen som under flera år dominerat hennes känslomässiga värld.” Ord som speglar mina tankar just nu. letar febrilt efter svar på olika nätsidor – vill veta facit över nu och sen. Just nu är det ju ändå lugnt… men allt är under ytan och vi undviker prata om vår relation tills nästa utbrott hos honom. Det gör mig stressad, lättirriterad och rastlös och med en fysisk känsla av brustet hjärta. Vaknar med sorg och hopp varje natt – vill leva med honom – men som han är gentemot andra och inte gentemot mig… Otillgänglig, motvillig, kritisk och nedlåtande mot det jag tycker om och gör eller vad jag ber honom ordna hemma. Vill uppleva den frihetskänsla och energi ni andra beskriver – känner den då han någon gång åker på kurs ett par dagar och jag är ensam med barnen. Då har vi roligt med prat och närvaro vid matbordet. Skillnad då han är med… Ändå tvekar jag… Lång process men jag närmar mig efter känslomässig berg-och dalbana i 19 år…
Hej Essie, jag åkte för första gången på en resa själv med barnen förra året. Vi satt på en buss tillsammans och min yngsta sa något roligt som vi alla skrattade hjärtligt åt. Ett par timmar senare åt vi lunch och min lille 7-åring sa ”mamma…. du vet på bussen? Jag har aldrig sett dig skratta så”. Så min poäng är, vänta inte. Livet är nu. Gör det bara. All lycka till dig, har varit där du är.
Tack, Eva! Jag vet inte vad jag väntar på… Att allt ska bli annorlunda? Bättre? Han har mestadels alltid något kritiskt att säga och det jag tycker eller säger är enligt honom alltid något annat.. Sonen, som är 17, sa till mig idag att dagen började med en massa kritik från hans pappa.
Jag var inte hemma men när jag och mannen åkte bil pratade han om sonen och allt han inte gör, tar tag i eller kommer att klara. Blir förtvivlad över hans syn på vår son som aldrig varit någon bråkstake utan en varm känslosam kille. Vill att han ska må bra och känna kärlek och uppskattning från sin far och är rädd att jag väntat för länge i en dålig relation!
Wow. Det är mig jag läser om i detta blogginlägg. Är i det just nu.
Vi blev tillsammans för ganska exakt ett år sedan. Jag var en riktigt stark modig smart tjej som egentligen tyckte det var helt ok att vara singel. Hade varit det i stort sett i 12 år då, har mycket olika vänner på många platser, älskade min lägenhet och mitt husdjur. Hade allt klappat och klart för att åka till Danmark och bli gravid genom insemination t.o.m.
Men… gav nätet en sista chans och så kom denna gudabenådade man in i mitt liv! Var så otroligt lycklig! Jag tänkte att nu jäklar ska jag vara wild n crazy för en gångs skull i livet, så två dagar efter vår första date bestämde vi oss och var rörande överens om att köra all in. Jag som ändå vantrivdes på mitt jobb tog steget att ge upp allt och flytta. Tog nån dryg månad innan vi var sambos. Redan där vid flytten borde jag dragit öronen åt mig. Han fick mig att slänga varenda möbel och han ville jag skulle slänga mina käraste ägodelar också… Han gjorde det subtilt på något vis och jag ville så gärna ha ett förhållande, tänkte på vad det står i tidningarna om att förhållande kräver jobb, det är ge och ta, ett konstant jobb. Och precis som ditt blogginlägg rubrik: Det är kanske så här det ska kännas i en relation? Dock blev jag direkt chockad av hans raseri. När det var underbart var det just det, och det blev mina små drogdoser i vardagen. Jag körde på, hade ett nytt jobb jag trivdes med, som han gnällde på och gör fortfarande. Han sa i början att han kände att jag var hans själsfrände, jag var prinsessa och ögonsten, ingen skulle få göra mig något ont, och han sa att han för första gången kände för att gifta sig. Men redan i september fick jag motvilligt dra honom till juveleraraffären för förlovningsringar. När jag påminde honom om att han sagt att han vill gifta sig så svarar han ”Var jag full då eller?!” Efter jul slutade jag med p-piller, han har under hela tiden sagt tvetydiga saker som att han vill absolut ha barn, det är självklart, han vill att jag ska ta p-piller men blir det barn ändå gör det inget, vi kanske ska vänta till jag har gått ner 10 kg för det är ju bäst för mig att vara i form för graviditet…… ja sådär höll det på. Han vänder i det mesta så förvirringen kan vara total. Jag som varit på väg att inseminera mig innan ville ju väldigt gärna ha barn nu! Vi bodde i hans tvåa och han tyckte det var för litet så i februari/mars skrev vi på ett husköp som vi åtminstone båda gillade. Strax efter det hotade han att klappa till mig en gång när han blev arg. Raseriutbrott för ingenting får han mot mig väldigt ofta. Allt är alltid mitt fel, han har alltid rätt, han har egna regler där han får göra saker men inte jag, jag kan bokstavligen inte gör något rätt; hyvlar osten fel, lägger upp gardiner fel, ser fel ut, tänker fel, köper fel olivolja, tandkräm och toapapper, jag fattar inget, lagar mat på fel sätt, plockar i diskmaskinen fel, jag har ingen ”känsla”, har ingen humor, har ingen smak (nä, det vet vi eftersom jag är med dig skulle jag vilja säga…), jag är som en tvååring, han är den enda vuxna!!! osv osv. Den dagen han hotade med det fysiska levde jag i förnekelse och mässade för mig själv att jag ska vara lycklig som har ett förhållande med en så duktig fin man, det positiva överväger helt klart tänkte jag. Var en period då jag förlorade mig själv, tvivlade på vad jag visste, frågade honom om allt ”eftersom jag ändå inte kan något”, var olycklig, kände inte igen mig själv, oroar mig hela tiden för vilket humör han är på när han kommer hem, irriterar jag honom minst om jag har mobilljudet på eller av?, han kallar mig hora, fitta, luder, jävla mähä, bajsbebis, dum i huvudet, blåst, kocko, svetthög, efterbliven m.m. Men i mars/april började jag googla och ordet narcissism kom till mitt medvetande. Slukade trådar och denna blogg och insåg hur sjukt vanligt det är med narcissism! Horribelt och en stor sorg. Kastade mig över p-pillrena igen! Sedan dess har jag en hel del kunskap och leker lite med honom efter bästa förmåga, men det är inte lätt och jag är konstant stressad. Jag faller åter i empatihålet då han visar sig normalare mellan varven. Men Gud vilka mosa-kötta-förgöra utbrott han haft på mig sedan husköpet. Senast nu ikväll då jag stod och lagade hemgjorda hambrugare för att det skulle göra honom glad, han kliver ett steg innanför dörren och säger att dörrmattan är våt… har droppat från nån fläkt ovanflr dörren. Sedan var jag den mest ansvarslösa okunniga dumma idioten i mannaminne för tänk om det blivit en enorm vattenskada, det var bara mitt fel och jag fick skylla mig själv f´ör hans utbrott, jag måste se sånt och grälet urartade till att jag grät i timmar i ett rum, tårarna fortsatte bara komma. Jag hatar honom tror jag. Vet sedan häromdagen att han varit otrogen med sitt ex under hela vår tid. Och det var en av tre saker jag alltid tänkte att ”han drogar, dricker eller är i alla fall inte otrogen”. Var heeelt säker på det så det var en total chock… Han blånekar och vet inte att jag vet, han tror att jag bara tror. Vetskapen om detta stärker mig naturligtvis för jag är riktigt förbannad på otroheten. Men som sagt, sedan början av april har jag på distans skapat ett nytt liv i ny stad (jobb, lgh, juristhjälp för ekonomin, har en psykolog) och filar nu på ett grymt coolt avskedsbrev till honom som han kommer hitta en vacker dag när han kommer hem från jobbet och jag dragit. Kan ske om två veckor till två månader, hoppas asap. Det finns så otroligt mycket att skriva att det kanske blir en bok av detta fruktansvärda år. Men jag vill säga tack Michael för detta blogginlägg som kom som en ängels vägvisning om att jag gör rätt!
Du gör helt rätt. Jag är fan imponerad. Hade gärna hjälpt dig i det hela.
Tack Agnes! Ja det känns som man kämpar för sitt liv, är slut i kropp och själ. Tack. 🙂
Du är grym Sofie! Vilken fighter du är. Håll huvudet kallt och stå stadigt så kommer du greja detta galant. Jag är otroligt imponerad av dig.
Stor kram och lycka till❤️
Bra att du tagit dig bort från det destruktiva förhållandet! Och bra att ni inte fick barn! Har en i min närhet som kämpar med att frigöra sig från en narcissist. Ser nu hur dåligt rättsystemet är på att skydda kvinnor och barn. Bedrövligt.
LA: Tack för dina råd som kan tyckas självklara men det är så viktigt att upprepa dem för sig så man inte tappar förståndet. KRAM
Chris: Japp, jag är iaf på väg och är så lycklig för att det inte hann bli barn. Ryser vid tanken… Lider med din vän, kan tänka mig hur svårt det kan vara. 🙁 Narcissism har det inte börjat talas om i Malou efter 10 och såna program, men jag tror det bara är en tidsfråga. Och på nåt sätt vill man ju inte ”stärka” narcissister genom att hänga ut deras diagnos allmänt så de blir medvetna och än värre troligen. Mycket svårt balans…
Ja, frågan är väl om narcisserna tar vid sig av teveprogram och liknande. Vad jag förstår verkar det vara en flytande skala: narcissism, psykopati, antisocial (sök t.ex. på TED talks).
De tycker ju att det är fel på alla andra. Skamlösheten de har tar vi andra, empatiska, på oss som skam. Jag förstår att man successivt normaliseras till det onormala och destruktiva i relationen. Samtidigt går det inte att förstå narcissisten, det är bara att lägga ned det (se det som en hjärnskada) och koncentrera sig på att skydda sig själv och kapa alla band. Lycka till, stå på dig, du är värd all kärlek och respekt!
Jag lider med dig Sofie. Inser att det du går igenom kunde varit min egen verklighet. Träffade en man, snygg, självsäker, mysig, charmig, rolig, intelligent (men också arrogant och översittare). Han charmade mig verkligen med komplimanger, blommor och middagar. Efter 1,5 månaders dejting så frågar han om jag är hans flickvän, dagen efter säger han att han älskar mig och här nånstans började jag dra öronen åt mig. Magkänslan sa att det var ett varningstecken när någon vill skynda relationen så mycket. Hade allt annat varit perfekt kanske jag hade bortsett från det men det fanns MÅNGA andra saker som när jag berättade för mina vänner i efterhand, de tycker är riktigt sjukt beteende. Han är definitivt en narcissist av rang, otroligt slipad. Utövade gaslighting på mig och jag är helt övertygad om att denna relationen hade blivit fruktansvärt destruktiv, definitivt psykisk/verbal misshandel men hade säkert kunna gå ännu längre. Nu har jag aldrig blivit slagen vilket säkert är en chock och helt fruktansvärt men vet att psykisk misshandel kan vara nog så jobbigt för att det ofta är så subtilt. I ditt fel är det dock väldigt KONKRET! Lämna denna man så fort du bara kan!! Han låter livsfarlig. Blir så förbannad när jag läser hur han bryter ner dig. Försök vara stark och ta hjälp av alla du kan. Bygg upp dig själv och var tacksam att du kommit såhär långt redan på din mentala resa. Heja dig!!
Träffade också en kille som skulle tvinga mig att bli hans tjej på en gång. Det var bara att dra därifrån…
Hej Carin! Vad glad jag blir att du insåg det sjuka så snabbt. Har besparat dig ett helvete. Japp, jag har definitivt börjat ta hjälp av alla jag kan så säkert jag kan. Har nedräkning i kalendern men hoppas innerligt att det går snabbare än tänkt att komma härifrån. Tack för ditt stöd!
Sofie…du är stark! Men var försiktig så du inte råkar illa ut. Och kanske ett så tyst försvinnande som möjligt med …ledsen men vi var inte ämnade för varandra all lycka till dig i livet! Rädda dig själv försiktigt så han inte gör dig illa i efterhand. Och träffa honom aldrig mer efter det du stängt dörren, för han kanske gör dig illa. Låt någon oberoende part sköts allt med huset, en slags godman som fyller i papper år dig.
Eva….din kommentar är så värmande. Har ju följt ditt kämpande via bloggen. Tänk att det största av allt i våra liv är att glädjas tillsammans med våra barn/nära. Tänk att denna enorma enkelhet är det största vi kan få i livet. Vilken stark person du är!
Kram
Anna K: Jag ska seriöst värdera ditt råd om att skriva på det sättet i stället. Och jurist har jag, hade aldrig klarat det på egen hand. Tack!