”Alla människor är innerst inne goda. Alla har lika värde.”
Det sitter djupt inom de flesta av oss och vi matades tidigt i livet. Det är en filosofisk grundpelare i det här landet. Det är på många sätt en vacker tanke, men enligt mitt sett att se på det, ser verkligheten annorlunda ut.
De allra flesta är bra människor och vi föds med lika värde; men längs med livets väg bestämmer våra handlingar om vi är lika värdefulla som medmänniskan.
Anledningen till att jag tar upp detta ämne att det romantiserade filtret som många av oss går runt med, och som lätt gör oss medberoende.
”Hon kränkte och manipulerade mig redan efter kort tid in i vår relation, men jag valde att fokusera på de fina sidorna hos henne.”
”Han dricker alldeles för mycket och har ett fruktansvärt humör, men jag ser potentialen i honom.”
Det är skillnad på sanning och verklighet! Sanningen är att vi bör älska varandra, men verkligheten är att det finns de som inte har den minsta aning om vad empati och kärlek är. Det finns de som är fullständigt ointresserade av att lära sig språket av medkännande.
Vi kan leva ett helt liv med att hoppas på att den som inte respekterar våra gränser och som behandlar oss som om vi saknar värde, en dag ska förändras.
Se andra för vilka de är genom sina handlingar, inte enbart genom vackra ord och löften om att: ”nu har jag förändrats! Jag har äntligen förstått!”
Många av oss (jag har själv fastnat där vid flera tillfällen) nöjer sig med tillfällig lindring, kortvarig emotionell tillfredsställelse för att slippa konfronteras med den psykologiska smärtan i att se hela personen. Fragment av härliga sidor i en partner kommer inte göra att du sover gott om nätterna.
Hur är hon eller han över tid?
Jag menar inte att vi ska döma någon, men för vår egen och barnens skull, behöver vi i många fall se klarare, och inte låta löften och attraktion berusa oss.
Det är inte tanken som räknas, utan handlingen!
En reservation till det som jag skrivit ovan: den dömande och cyniska personligheten behöver träna sig själv att se de vackrare sidorna i andra och livet. Det här blogginläggets budskap riktar sig till dem som riskerar att låsa sig i medberoende.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Men lösni gen är ju att ta hand om sejsjälv först, även om man också ser det goda i andra. Om man inte mår bra av en annans behandling även om det bara är ibland, måste man välja sej själv först, men också kunna önska det bästa för den andra.
”längs med livets väg bestämmer våra handlingar om vi är lika värdefulla som medmänniskan.” Håller inte alls med! Människovärdet är alltid detsamma! Men, man kan ta avstånd från människors handlingar! Det är inte samma sak! Jätteviktig skillnad i min värld. Förvånad över att du inte gjort den distinktionen. Att människors handlingar skulle göra dem mindre värda än andra? Är det våra handlingar som är vårt människovärde eller det faktum att vi är människor? Jag anser att det finns ett människovärde hos alla människor, om vi börjar bestämma vilka som är mer värda än andra tror jag att vi får stora problem! För.vem äger sanningen? Och betyder det att om du är alkoholist så här du ett lägre människovärde?
Hej Britta.
Kan han ha menat att man blir mindre värd som medmänniska, pga av sina handlingar, snarare än människovärde.
Stort igenkännande som ofta i dina texter! Att ursäkta den som kränker, kan bli ett sätt att skydda sig själv. Man vill så gärna hitta förklaringar och ursäkter till sin partners kränkande beteende och man klamrar sig fast vid hur fin personen ”egentligen” är. Att erkänna för sig själv att partnern visar en avsaknad av empati, kärlek och omsorg kan vara väldigt smärtsamt. Då kan det betyda att det finns en illvilja och medvetenhet hos den som skadar mig, vilket man inte vill tro om den man älskar.
Åh vad bra skrivet! Vartenda ord är huvudet på spiken. Och jag tänker även att vad säger det om mig som älskar en sån person? Det måste ju då vara nåt fel även på mig…?
Kram!