Jag läser några elaka påhopp i ett Facebookflöde som handlar om politik, ironiska kommentarer kring manligt och kvinnligt i relationer, grova antydningar etc. och så tänker jag: ”vad lägger människor sin energi på? Vad väljer de att uttrycka?”
Personer som använder nätet som en ventil för den egna frustrationen, aggressiviteten och tomheten. Ja, det handlar till stor del om tomhet, därför att den som är fylld mening, riktning, kreativa intentioner och har förmåga till självreflektion, behöver inte dela ut kränkningar.
Det vi skriver i ett kommentarsfält säger väldigt mycket om vilka vi är. Jag har full förståelse för att människor kan må fruktansvärt dåligt och känna ilska kring allt möjligt. Världen är på många sätt i ett allvarligt sjukdomstillstånd och det påverkar oss. Vi vill uttala vår åsikt!
Igår kväll, strax innan jag somnade tänkte jag på vad vi tar med oss när allt det här är över. När vi tar de sista andetagen i det här livet. Vare sig vi tror på en fortsättning eller inte (jag väljer det första alternativet), så kommer vi att lämna avtryck efter oss. Vilka ord kommer att uttalas om oss under vår begravning? Vilka kommer att vara där? Vilken bild av oss bär de i sina hjärtan?
Jag har varit med om flera händelser i livet som gör att jag tror på ”fortsättning följer…”
När vi häver ur oss ord i frustration, känslan av att ha blivit behandlade med djupaste orättvisa och kanske t.o.m. förnedring, så finns det ett litet, litet fönster av möjligheter. Möjligheten att svara igen med samma mynt och ”bara få det ur sig”, eller välja integriteten och självrespektens väg.
I vissa situationer är tystnaden värdighetens väg! Det kan skrika inombords, men när vi lyckas avstå från att falla för frestelsen att hämnas, och istället accepterar att partner, en f.d. sådan, kollega eller främling på nätet beter sig som de gör, oavsett graden av vidrighet, så kan vi välja att förlänga reaktionstiden inombords.
Sann makt är förmågan att kunna hålla tillbaka de känslomässiga demonerna som vill gå till attack. Sann frihet är att kunna hitta valmöjligheter kring hur vi ska reagera eller agera när allt ställs på sin spets.
Det enda som vi lämnar kvar är kärleken som vi gav. Vad vill du ta med på framtida resan som ingen kommer undan?
Michael Larsen – relationscoach
Att jag lämnade situationer och människor med kärlek. Att det var det sista som jag visade, oavsett vad som hänt efter vägen. Mitt sista ord, min sista handling ska vara sprungen ur kärlek. Varje gång resan går vidare…även under det pågående livet.
Ett bra exempel på dina sista två meningar är väl Lill-Babs. Nätet svämmar över av kärlekshyllningar till henne. 🙂
Det är ju önskvärt… 🙂
Håller med…hon lämnade verkligen ett uttryck av kärlek till världen ❤️ Kärlek till sina barn, familj, vänner och den stora massan. Vet att jag tänkte och kände när hon dött att hon levt ett fulländat liv på nåt vis.
Jag blir rörd till tårar när jag läser inlägget
Min mor dog för fyra veckor sedan. Hon blev gammal och vi var alla med vid sista andetaget. Maken kysste kinden när sista andetaget togs och vi barn höll våra händer på mor och vi grät tillsammans. 1,5 dag tidigare kunde hon prata och var med oss även om hon var påtagligt nedtryckt av smärta och sjukdom. Det hon sade då var att hon älskar oss.
Min mor ville inte lämna jordelivet för att hon var rädd för att dö. Hon ville inte lämna det för att hon ville fortsätta älska oss barn, barnbarn, barnbarnsbarn och sin make.
Kärleken till andra är så mäktigt, stort, vackert, meningsfullt, givande och stärkande.
Jag tänker att kärlekshandlingar ibland blir likställda med fina ord, smekningar, leenden och konfirmationer. Konflikter är inte jämställda med kärlek trots att man med att säga ifrån visar sitt engagemang för relationen. att verkligen visa kärlek innebär för mig att inte älska perfektionen utan just kunna vara oense, ära olika åsikter och vilja stå kvar ändå.