Måste det vara en slägga mot plåt som tvingar oss att vakna, eller kan vi bli mer uppmärksamma på det diskreta, kanske knappt hörbara, skrapande, klickande, droppande ljudet i tid? Innan den totala översvämningen är ett faktum.
Många män (ja, generellt är det så) rycker till först när det är för sent. När hennes emotionella hjärta är färdigt med oss. Jag var själv en gång, mannen som stod där med en fruktansvärt smärtsam min av förvåning: ”det här såg jag inte komma!” Och jag som ansåg mig vara människokännare! Ibland ger livet en det där fula fingret.
Tecknen finns där. Problemet är de förföriska tankarna:
”Det ordnar sig… Det är bara en tillfällig svacka. Så är kvinnor bara… Vi har varit där förr. Hon kommer ändå aldrig kunna hitta någon som jag!”
Visst skulle du lyssna till det där lite annorlunda ljudet från bilmotorn (även om subtilt)?
När skall vi sluta ta människor och relationer för givet? Någonting som bara rullar på av sig själv. Hypnotiskt självupptagna av att vi vet vad kärlek är och hur den uttrycks.
Nådastöten mot parförhållandet är två helt parallella liv. Den malande upplevelsen av att inte känna sig sedd, berörd på utsidan och i sinnet, tas för givet och sluta förundras av känslan i magen/bröstet. När vi inte längre ler/skrattar åt småsakerna. När relationskreativiteten tystnat och det mesta är vardagsautomatik.
Vi behöver låta oss inspireras av livet och detaljerna runt omkring. Smaka fullt ut och vara öppna för nyfikenheten – annars har vi ingenting att ge.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Sant❤️
Ibland känns det som att det var det bästa, och ibland känns det som det värsta att separera. Just nu är jag inne i en period av mycket ångest. Jag tycker att livet är orättvist och elakt mot mig allt för ofta det senaste. Varför kan inte jag vara smal och vacker som många andra. Varför är mina pengar slut redan innan räkningarna är betalda. Varför äger inte jag ett hus och en fin bil. Hade jag lyssnat på mig själv för många år sedan hade jag nog inte suttit i denna situationen, men det är lätt att vara efterklok. Det värsta är att det ska ta så lång tid att gå igenom sorg……
Jag var en av ”dem där männen” som fick en betongvägg rakt i ansiktet. Nu, ett drygt år senare, efter en rejäl resa med mig själv och insikter som haglat så handlar det för mig mer om en livsavgörande mental smäll mot mig själv. Inte relationen i sig, inte min fd, inte alla förvånade miner runtomkring som tyckte vi var den lyckliga och framgångsrika familjen. Kan låta tragikomiskt när man gått igenom helvetet på jorden, men jag är tacksam för att det hände och att man fått en chans att skapa något bättre av sig själv. En man 2.0. Har träffat nya kvinnor och har just nu en fantastisk relation som bygger på allt det som saknades tidigare; värme, nyfikenhet, djup, närvaro, viljan att vara varandras speglar. Att skapa något mer än det praktiska i vardagen. Att vilja se och förstå dem små emotionella nyanserna. Ett nytt språk som ger så otroligt mycket mer färg i livet. Men ack så förrädiskt lätt att halka ner i gamla mönster igen. En insikt som blivit så klar när jag dejtat kvinnor-vi har alla ett bagage. Och jag menar alla! Frågan är mer om vi lyckats föra upp den till en medveten nivå, och har modet att utmana den. Har varit där när reptilhjärnan tagit över och krälat några gånger, även min partner. Det som räddat oss är den tidiga förmågan att skapa en tillitsfull dialog. Att våga vara sårbar, mänsklig och en vilja att utvecklas. Visa att jag vet om vad det är för mörka sidor som jag jobbar med. Varje dag.
Dagens inlägg är matnyttigt, ska ta det med mig in i nästa förhållande.
Håkan jag tycker dina ordnar mycket kloka och känner igen mig i det mesta du skrivet.
Johan…du är kanske i bearbetningsfasen…kämpa på och skriv av dig här. Känner igen hur det är att ta på sig offerkoftan och kliva ned i källaren. Det är fredag och då känns det extra jobbigt, att veta att man är ”ensam” över helgen…kämpa på och låt tiden göra sitt med läkning av dina sår. Kanske får du extra mycket ledig tid denna helgen. Jag råder dig då att ta fram papper och penna och anteckna några mål i livet, kanske att gå ned i vikt. Om du ex sätter upp det målet, att gå ned i vikt, gör då två kolumner där du skriver ned vilka hinder som finns för att klara av det och allt du behöver göra för att klara av det. Ta sedan ett och ett av punkterna i dessa kolumner och slutför dem. Det kanske tar ett år….men det kanske är bra för din krisbearbetning att det tagit ett år…för nästa höst kommer du med största sannolikhet att må mycket bättre. Kram på dig och alla andra