Vad gör en kärleksfull relation med dig? Fyller ditt väsen med kronisk oro, dåligt självförtroende, ensamhet, otillräcklighet, svartsjuka etc.? Vi vet alla svaret att svaret är nej!!
Och ändå rör sig många i lervällingen av emotionell tröghet och ständiga förhoppningar: ”en dag…” Besvikelseuppdateringar som gröper ur gnistan. År efter år. Varför? Är vi inte värda bättre?
Kan vi laga en fantastisk gourmetmåltid med taskiga råvaror?
Vi behöver klarhet för att kunna resa mot rätt destination. Vad ser du när ögonlinsen sköljts ren?
Kärleken gör oss lätta och samtidigt stabila. Tänker inte på förälskelse och växlande känslor (snabba emotionella kolhydrater), utan ett djupare varande: ”här är jag och det är en enastående plats att vara på.”
Det handlar inte nödvändigtvis om en parrelation, utan kärleken till sina barn, vänner, familj, ett arbete eller fritid som fyller oss med mening…
Som jag ser på saken är formulan enkel:
Icke kärlek tar energi. Kärlek ger och tillför. Den tvivlar aldrig på sig själv. Den är!
Vad behöver du skala bort för att kunna känna det riktigt smakfulla?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vill börja med att tacka än en gång för de tankar o förhoppningar som du hela tiden ger till oss läsare. Det värmer o stärker o ger tro att det finns någon äkta där ute.
Tänker när jag läser dina ord idag hur rätt det är när kärlek är rätt o genuin. Och visst är kärlek lätt när vi mår bra. Men en viktig ingrediens är också medvetenhet och inställning. Vi kan söka den rätta partnern som vi ger oss lugn o ro, men har vi inte den inre ron o självmedvetenhet själva kan det bli svårt ändå att hitta rätt.
Allt börjar och slutar i och hos mig själv.
Sedan är det naturligtvis viktigt hur motpartnern landat i sig själv för att vi tillsammans ska mötas i ett ”Vi”.
Önskar dig Michael o alla andra ett gott slut på detta år och förhoppning om en god fortsättning på nästa år.
/ A
Tack Michael och ”A” (Mina) för att ni sätter ord till era tankar och vill dela dessa med mig och andra.
Ja, Kärlek den är och den finns alltid med, som en urkraft i vårt innersta. Kärlek är fundamentet som ger livet näring och lust, ett slags ursprung till glädjen av att vara skapad, för vår egen skull. Kärlek föder välmående och länkar oss samman, utan att vi söker och anstränger oss.
Det startar på insidan av oss och flödar utåt. Så ska Du söka någonstans, ska Du söka där.
God fortsättning på julhelgen och ett gott slut på 2016!
Tack! Detta fick mig att verkligen förstå de jag funderat på så länge, har sett bitarna men inte kopplat ihop dem.
Jag var i ett längre förhållande där jag hela tiden fick höra hur dålig jag var, hur sjuk jag var och så mycket mer. Kraschade i slutet på februari och blev inlagd på psykiatriskavdelning i nästan 2 veckor, fick hjälp och började må bättre så fick lite energi och kämpade på till i augusti med förhållandet. Men då mådde jag så pass dåligt igen att jag var tillbaka på samma ställe som vid inläggning, tog ett då enormt svårt beslut att lämna relationen, eftersom de var det enda som fanns kvar att ändra på.
Kan idag säga att det är de bästa jag gjorde! Jag har äntligen börjat uppskatta livet igen, kunnat skratta och njuta av min omgivning.
Känns bra att jag äntligen börjar sätta ihop alla bitar och få förståelse för helheten.
Tack för att du skriver och lägger ut, så himla mycket klokhet och kunskap!
Vår relation var sjuk och trasig sedan några jobbiga år. Svartsjuka uppstod, misstänksamhet, tilliten till varann försvann. Bråk och besvikelser. Skiljas eller inte? Goda råd från vänner och bättre vetande och min inte röst sa ”lämna honom, det här är inte bra för dig”. Jag stretade emot, visste varken ut eller in, var livrädd. Men jag kämpade, vi kämpade. Nu sedan 1,5 år tillbaka är jag så lycklig med samma man. Älskar honom så, han ger mig all kärlek och respekt och vi har det bättre än någonsin. Jag visste ju vad jag en gång blivit så kär i, det kunde väl inte bara försvinna? Nej, han fanns kvar och vi plockar vi fram det bästa i varann, varje dag❤️ Så glad att vi inte gav upp!
Tack för allt du skriver…mitt i prick liksom! Det är så jäklar jobbigt att ta beslutet,är det rätt eller är det fel på mig,ensamheten efterråt. Börjar inser att det är ungefär samma typ man jag faller för,om och om igen,och efter ett tag så fatta man om och om igen… Jag skäms faktiskt för mina barn( som är 25 o 30),mina jobbakompisar och folk i omgivningen att jag inte lyckas. Varför är det så? Egentligen vet jag allt det där du skriver om, ibland känns det som mina egna ord, men att sätta om det till ens egen verklighet gör så förbaskad ont. Tack för du dela med dig!