Jag hade just börjat min utbildning i psykosyntes när Margo, en kvinna i sextioårs åldern kom fram och hälsade mig välkommen. Margo var den som introducerade psykosyntes till Sverige. Hennes närvaro, blick och sätt att prata fick mig att känna mig som om jag i det mötet var den mest betydelsefulla personen i hennes liv.
Om det är någonting som jag finner attraktivt, så är det just närvaro. Det i sin tur leder i min värld till någonting annat som drar: självkännedom. Fysisk attraktion i all ära men i jämförelse med detta står den sig slätt. Den sexiga självreflektionen! (inte detsamma som navelskåderi)
Det handlar inte om perfektion. Inte på något sätt!
Det finns många i den här världen som har ett tilltalande yttre, men att se diamanterna på insidan lysa igenom är mind blowing. När hon lyssnar till det största i sig själv och rör sig mot drömmarna i hjärtat, slås mina fötter undan på det skönaste sätt. När hon är motiverad av sin egen livspassion.
Närvaro och självkännedom (inkluderar bejakandet av det icke perfekta, de vackra sprickorna och såren/ärren) skapar samhörighet på ett plan som är fullständigt oslagbart. Att vara hemma under sitt eget skinn – sättet på vilket hon kärleksfullt behandlar sig själv och som sedan speglar sig i bemötandet av andra, ger outplånliga intryck på mig. Liksom modet att vara i sin egen stryka.
Någon jag kan spegla mig själv i. Där jag ser min egen kraft i hennes ögon. Och hon sin i mina.
Någon som berättar sin historia och vill känna min. Det skapar tillit. Kontakt som väver emotionella trådar mellan två jag.
Michael Larsen – relationscoach
Fantastiskt bra skrivet! Finns inget som kan mäta sig med närvaro! Den känslan som uppstår när närvaro finns! Han/hon ser mig, hör mig, känner mina ord. Inte prata till varandra genom mobilen eller att den andra är inne i Tv:n. Utan se på varandra, höra varandra, känna varandras ord med blicken. Fantastiskt. Hoppas att alla fått uppleva den typen av närvaro!
Ha en skön söndag!
Mind blowing. … håller med dig…..jag använde det uttrycket senast när jag åkte skidor i vacker natur och kände en närvaro i nuet som gjorde att hjärnan liksom blåstes ren av vinddraget….
Jag har alltid haft stora självtvivel, en känsla av att vara mindre än andra. Bett om ursäkt för mig själv. Låg självkänsla. Krupit ihop på nåt vis. Inte sett och känt mitt eget värde. Tvivlat på om jag kan och duger. Samtidigt som jag alltid stått upp för mig själv. För att jag har något i mig som inte är litet. En röst, mycket känslor och en själ som söker och vill framåt! Som vill expandera! Efter min senaste besvikelse/sorg på relationsfronten så var det något inombords som släppte och jag blev ARG!! Riktigt arg och ledsen. Och efter det har jag rest mig upp på nåt vis. Jag menar, slutat krypa. Jag står rak i ryggen på ett annat sätt. Vågar vara JAG ännu mer. Känner vem jag är ännu mer. Och att jag ska fortsätta vara jag. Även om priset är att jag får stå själv. Men nu ska jag starta ett eget företag har jag tex bestämt. Börja våga göra min grej.
JA!!! Tusen takk Michael! Jeg har fulgt bloggen din en stund og, som kommentarene under alltid viser, så har du så mye bra å gi! I dag setter du ord på ting som jeg brenner for, men som er vanskelige å uttrykke! Jeg er utdannet lærer og barnehagelærer og ser både privat og i mitt yrke hvor viktig det er nettopp det du skriver om! For meg innebærer nærvær det å se, som du skriver, diamantene i hver person du står overfor/møter! Ikke alltid er det like lett da mange barn og voksne bruker ”avlednigsmanøvrer” i sin oppførsel for å skjule seg på godt og vond. Men jeg tenker at å være nærværende har også med å se ”gråsteinene” i hvert menneske, – det ”uperfekte” vi alle har i oss, UTEN å bli skremt! DET tenker jeg er godt nærvær! Du beskriver det så flott! I datingverdenen, der jeg privat er aktiv søkende, er det vanskelig å få øye på hele mennesket du står overfor og skal date/dater. Vi utstyrer oss med rustninger, skinnende perfekte sådan, så andre ikke skal nå inn til våre sårbare deler, våre uperfektheter! Da må man bruke tid, er min erfaring. Tid med å snakke og å være sammen og tilstede, slik at personen du dater tør å fremstå med både sterke og svake sider.
For å kunne være en slik nærværende person, snakker du Michael om å kunne reflektere over seg selv. Jeg tenker at man må også ha en slags ro i seg selv, kjenne seg selv og ikke være usikker. Da kan man kan bruke sin energi på å berømme andre, gi andre plass, uten å bli sjalu eller føle seg tilsidesatt! Viktig er også å være ærlig og blottet for tilgjorte væremåter (falskhet, påtatthet), men å kunne vise ekte interesse! Om man er stresset eller sliten eller overfladisk, makter man ikke å være en nærværende person. Hverken privat eller profesjonelt! Som lærer for kommende helsefagarbeidere, anvender jeg en videosnutt som viser nettopp noe av dette. Den snakker om å ha empati versus sympati. Det er nødvendig med selvrefleksjon for å bli kjent med seg selv og der igjen kunne kjenne igjen noe av deg selv i andre. Nå har jeg dratt linjen litt ut av kjærlighetsrelasjoner til å gjelde relasjoner generelt mellom mennesker! Jeg håper det går bra! Det fine er at nærvær kan læres! https://youtu.be/1Evwgu369Jw Tusen takk og god søndag!
Tack Michael!
Så sant att det vackraste och sexigaste som finns i mötet med en patener/ vän är närvaro, vilken känsla det ger. Känsla av flow och att känna sig hemma” i relationen.
Så du har också läst psykosyntesen❤️
Kram till dig
Så vackra tänkvärda ord.. Det är vad som finns under ytan och ”skalet” som är värdefullt.. Har du ett vackert inre så brukar det skina igenom, när du lärt känna en person. Och tvärtom, ett tilltalande vackert yttre kan ganska snart mista sin glans genom personens beteende…
Håller med dig Lena…jag har märkt att attraktionen och tilliten kan dö direkt om jag tex inser att de grundläggande värderingarna skiljer sig åt för mycket. Människosynen…tex…det är ju sånt som kan ligga väl dolt under ytan. Jag behöver kunna vila i att människan jag lever nära oxå sätter ”människan” först. Att det är en ganska så ”öppensinnad” person. Det är oxå viktigt för mig om jag ska kunna trivas och växa..människor som tror att de kan och vet allt…som förminskar…som tror att de alltid har rätt…det blir inge bra för mig. När någon försöker sätta upp väggar och tak omkring mig så sparkar hela jag bakut…jag måste vara fri…fast känna samhörighet, tillit och trygghet.
Jag är helt enig med dig Lena! Önskar dig en fin dag 🙂
Säger bara så här. Gift dig med mig!!! ❤️ älskar din insikt!!!! ❤️
Tack Bodil för din insiktsfulla kommentar. Jag tar till mig allt.
Jag arbetar också för tillfället i förskola/barnehage och jag har samma tankar som dig.
De viktigaste frågorna för en pedagog/vuxen/förälder bör vara ’Är jag engagerad? Är jag uppmärksam? Är man det så får man förbereda sig på att man gör en massa misstag och att man kommer att fatta många dåliga beslut. Våra dåliga stunder som pedagoger/vuxna/föräldrar blir som gåvor när våra barn ser att vi försöker komma på vad vi gjorde för fel och hur vi (pedagoger/vuxna/föräldrar) ska göra för att lyckas bättre nästa gång. Uppdraget är inte att vara perfekt och göra sina barn lyckliga. Det jag har lärt mig är att det vi vuxna tror gör barn lyckliga inte alltid är det som ger dem förutsättningar att bli modiga och engagerade vuxna.
Det som kan tänkas vara motsatsen till engagemang och uppmärksamhet är likgiltighet. Och vad skapar vi hos barnen om vi är likgiltiga?
Dessa tankar kanske går att praktisera inom kärleksrelationer också.
’Det vi vet är viktigt…men det vi är är viktigare’
Tacka alla
Tack för dina kloka reflektioner Anna K 🙂