”Skillnaden mellan en pojke och en man är att pojken försöker och mannen är. En för mig sann man kan både kan vara i sin styrka och sårbarhet. Något av det sexigaste som finns är en man som har tänkt till kring livet och reflekterar kring vem han är. Inte en som ständigt valsar runt och filosoferar, utan som kombinerar sitt djup med handling.”
Genom mitt arbete får jag väldigt mycket information och insikter kring vad många kvinnor söker i en man, och det som slår mig är att vi män; generellt sätt oftast skjuter högt över målet därför att vi har lyssnat till fel slags ”rådgivare”, haft skeva manliga förebilder under uppväxten, eller läst fel böcker om manlighet. Vi tror att vi måste bevisa eller blir slött bekväma i förhållandet.
Om jag ser från mitt eget perspektiv: vilka är de mest attraktiva dragen i en kvinna? Svaret är: den fantastiskt vackra kombinationen mellan inre styrka och sårbarhet. Känslomässig intelligens, klarsynthet, en ocean av empati i kombination med integritet. En trygghet i sin egen person som gör att hon går genom livet, utan att ständigt behöva jaga bekräftelsepoäng. Anspråkslöshet är skönhet!
Vad tänker du?
Om jag skulle rekommendera män (och kvinnor) en enda bok att läsa i ämnet maskulinitet/manlighet, så är det ”To be a man” av Augustus. Den är ”ren” och fullständigt befriad från strategier och andra ”manlighetstips”, från personer som har missförstått eller misstolkat vad kvinnor söker i män.
En clown söker uppmärksamhet – till skillnad från lejonet.
Kvinnan som jag pratar med fortsätter: ”det är fullständigt mind blowing med en man som är i kontakt med och kan sätta ord på sina känslor. Som vet att han har ett syfte med sitt liv och vandrar sin riktning, oavsett vad! En man som gör misstag, men som kan stanna bilen, backa tillbaka, veva ner rutan och säga med lugn röst: vet du! Jag lyssnade inte till dig! Jag var alldeles för uppfylld av mitt eget. Jag finns här!”
Vi behöver motsatser/polaritet: naturen består av ljus vs mörker. Kyla vs värme. Ebb och flod. Maskulint vs feminint etc. När vi lär känna paradoxerna inom vår egen person kan vi stå på klippan inombords. Även om vi tillfälligt tappar bort oss själva i känslokaos: ilska, sorg, maktlöshet, anklagande…så vet vi var det finns en plattform att återvända till. Livet som jag ser det, handlar just om att hitta den där klippan i vårt väsen.
Om vi inte tar oss tiden att söka och komma fram till vår ö, kommer vi ständigt att kastas hit och dit, vilket gör att vi aldrig kan verka från vår fulla integritet och stryka.
Hur ser vår generositet ut? Spenderar vi för att bevisa att vi kan, eller för att vi har genuint högt i tak? Håller vi tillbaka och beter oss snålt som en reflektion av känslomässig nertryckthet? Fladdrar vi runt och scannar av andra kvinnor trots att vi har en flickvän eller fru, eller behandlar vi henne såsom vi själva vill bli behandlade? När vi upptäcker att vi kan välja beteende, ges vi sann makt.
Michael Larsen – relationscoach
Kloka ord och sant! Viktigt att ta ut riktningen i livskompassen
Så sant, och det är en fantastisk insikt att upptäcka hur man kan ändra sitt beteende och på så sätt nå till framgång, lycka mm.
Jag håller med till 100%! Kommer också i kontakt med rädsla. Jag trodde att jag hade träffat just en sådan man- inte en pojke. Alla känslor var tillåtna, jag uppfattade att han hade kontakt med sina känslor och förstod mina. Hade jobbat med sig själv, New age i sporernas- kom med nya inputs. Men det visade sig efter handen att det vara var en av hans sidor…..det fanns ett stort mörker också. Dr Jekyll å Mr Hide…..narcissistisk personlighetsstörd ut i fingerspetsarna. Jag uppfattar att han lärt sig kopiera ett visst manligt beteende som han ville ha- som stämmer överens med din beskrivning ovan. Men när saker gick honom emot (vilket i hans värld eskalerade i närmare relation med mig) kom mörkret, kränkningarna, gränsöverskridandet och narcissisten fram. Fruktansvärt! Och allt det andra fanns där också- parallellt. Så även om jag håller med gör min erfarenhet mig väldigt rädd…..
Kat… om du fortfarande är tillsammans med honom så ta hjälp, ex. av Michae, så du kan lämna.
Jag tycker detta är ett så spännande ämne.
Hur vi utvecklas från barn till vuxna.
Hur vi förhåller oss till det barn vi alltid har inom oss.
Hur vi kan värna om det lilla, se det oskyldiga barnets behov och förlåta den vuxna för beteenden som man lagt sig till med för att skydda sig som liten mot det man varit mest rädd för – oftast att inte bli sedd, hörd, älskad, förstådd
Och så samtidigt se att det inte är sunt att ursäkta någons beteenden med att deras dåliga självkänsla från barnsben eller genetiska förutsättningar ger dem rätten att agera ”barnsligt”, egoistiskt, nedtryckande, förminskande eller göra sig till offer, beskylla den andra för saker osv.
Den rätten tycker jag ju inte att jag själv har men jag har lättare för att låta andra göra de ”misstagen”, vi är ju bara människor tänker jag då…
Spännande att man förlåter andra så lätt men inte sig själv ….
Jag levde med en pappa vars dubbla natur har sårat mig oerhört för jag har verkligen kastats mellan att hyllas och vara den han skröt om när jag skrivit, filmat, målat eller gjort något som uppmärksammats och som jag fått beröm för av andra till att vara den han förminskade och idiotförklarade och ignorerade och bemötte med kyla och tystnad vid andra tillfällen då jag råkat spilla ut mjölk eller tappat bort nycklar.
Inser att det gjort mig väldigt van vid att undvika konflikter, att anpassa mig för att göra någon till lags, att vara duktig och prestera och att klara mig själv och ligga någon till last osv.
Jag visste redan som liten om hans sorgliga barndom med föräldrar som missbrukat, fängelse, byta skola var och vart annat år osv. så jag tyckte synd om honom länge (kan fortfarande göra idag på sätt och vis), jag ville att han skulle vara lycklig och må bra och jag såg barnet i honom som inte fått den kärlek och omtanke han behövde. Men jag kunde inte kompensera för det och jag insåg senare att det inte var min uppgift heller och idag har vi en ganska bra relation faktiskt där jag också kan njuta av hans roliga och charmiga och omtänksamma sidor men hans kritik och gränsöverskridanden kommer inte åt mig på samma sätt längre.
Jag ville absolut inte leva med en sådan man det visste jag och jag ville absolut inte bli sådan. Tänkte att jag hade det i generna och i min uppfostran så jag ville verkligen inte föda det beteendet.
Idag inser jag att faran för mig låg inte i att jag skulle ta över hans beteende ….
Faran låg i att jag skulle råka hamna i en relation med någon som jag tillät behandla mig likadant och att det skulle kännas vant för mig att vara i den rollen av att se ett barn som saknat självkänsla och ha överseende med att han inte tar ett ansvar för att växa upp och bli man.
Intressant att reflektera över sig själv.
Helt sant att det finns samband med uppväxt och vad som är mansidealet.
Att söka lyckan via någon annan har aldrig varit lösningen på djup innerlig och trogen kärlek.
Att sätta ord på sina känslor är viktigt, men det som är än viktigare är väl ändå att fullt ut visa upp sina känslor och våga leva ut dom i full blom?
I övrigt en fantastiskt fin skriven text om vad som är attraktivt hos en man.
Heja dig Michael!