Jag lyssnar till mina klienters berättelser och minns även egna. Glädjefyllda och smärtsamma. Samhörighet och avstånd. Eufori och tristess. En livscocktail som innehåller alla möjliga sorters känslomässiga väderlekar/årstider.
Vad är det vi egentligen saknar när en kärleksrelation tagit slut (om det fortfarande finns varma känslor kvar)?
Handlar det verkligen till så enormt stor del om den andra personen? Eller är det någonting i oss själva som vi förlorar när tvåsamheten bryts upp?
Hör människor räkna upp en massa egenskaper hos sin f.d. som de ”inte kan vara utan.” Vi idealiserar inte sällan då vi blivit lämnade. Rullar runt i nostalgileran med mantran som:
”Om jag bara gjort så här….Om jag bara varit annorlunda… Hon/han var mitt allt!”
Vi saknar bl.a. någon att dela tid och upplevelser med. Eller draman (jag vet att det låter paradoxalt) som håller oss sysselsatta, och som ger det där ruset när lugnet lagt sig i någon slags illusionistisk återförening.
Egentligen handlar det om någonting mycket djupare då vi separerar från personen som är/varit viktig för oss:
Vi saknar speglingen av oss själva i den andre.
Vi längtar tillbaka till den vi var i sällskapet. En person som drömde stort, kände sig så mycket mer hel i relation än i ensamhet. Vi såg, eller trodde att vi såg ett bättre jag i spegeln när det fanns någon under samma tak. Som var nära oss när vi andades, sov, älskade, la stenplattor, lekte med barnen, gjorde kortsemester, lagade mat….
I en del fall handlade det om medberoende som fick oss att känna oss oersättliga i någons liv. En som inte skulle klara sig utan våra kärleksfulla/omtänksamma handlingar. Varianterna är många! Vi längtar alla efter att få känna oss unika för någon.
Men återigen:
Vem blev jag tillsammans med honom/henne? Vilka sidor av mig själv kände jag mig lycklig och stolt över när vi var två? Vilka behov fylldes?
Oavsett vilken situation vi befinner oss i, är det av ovärderlig betydelse att kunna ge till oss själva. Positiv, uppbyggande och kärleksfull uppmärksamhet till personen du, så att inte ditt personvärde säljs ut på rea:
”Jag är ingenting utan dig!”
När hela jagvärdet läggs i händerna på en partner, gör vi oss alltför sårbara och utsatta. Vi lastar även en alltför stor tyngd på henne/honom som bärare för vår lycka.
I upplevelsen av den fantastiska samhörigheten längtar vi tillbaka till den vi var. Därför kan det vara så svårt att släppa taget.
Vilket hem vill du vistas i? Hur kommer du att använda din ovärderliga tid från och med detta nu? Vad behöver du släppa taget om så att du kan leva större?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tänker att de flesta av oss gillar trygghet
Människan är nog i grunden rätt lat och att få sätta på autopiloten när alla måsten fyller hinken mer än full.
Autopiloten ligger nog rätt djupt rotad i oss och så skapar vi våra kroniska mönster.
När vårt trassel började så liknar jag det som att vattnet sjunkit och vi plötsligt började vi se grundet och till slut var det en liten kobbe.
Men, som i en tidigare tråd; vi kämpade på, för barnen, normerna och alla andra bekymmer som skulle gå från tanke till verklighet om vi skulle skilja oss.
Så 18 månader senare känns livet mer levande för mig och vi har en bra dialog om barnen.
Vill verkligen att mitt ex hittar rätt på sin egna vandring och finner det hon söker.
Är hon lycklig så mår våra barn bra.
Har under det senaste året fått höra från våra barn vid olika tillfällen;
– Hur fasen kunde ni vara ihop så länge? Ni är ju så olika!
– Kanske just därför? Även fast vi är ”gamla” utvecklas vi och den är gången gick vi åt skilda håll.
Men, det här är viktigt för mig; Vi har fortfarande 100% delat föräldraskap.
Hos mig gäller mina regler och hos henne gäller hennes.
De är inte lika och jag vet att barnen klarar det.
Jag litar 100% på att hon gör allt hon kan för våra ungdomar.
Jag litar också på mig själv.
Tar hand om mig själv, gör saker som jag vill idag utan att få dåligt samvete för att jag tog ”egenplats” i relationen.
Så fint beskrivet, jag gillar verkligen den här texten. Det är ganska overkligt och oförståeligt att man kan lägga sitt liv och sig själv sådär helt och håller i någon annans händer.
Jag vill inte tillbaka. Jag mådde inte alls bra de senaste 5-6 åren och JAG försvann mer och mer. Tillslut fanns jag inte kvar och det var läskigt. Kände ingenting, tyckte ingenting längre, bara trött och urlakad. Jag saknar däremot att vi hade alltid roligt och skoja och skratta mycket. Kart att det känns konstigt att ha levt ihop i 18 år och så ett år senare är vi skilda och kan knappt prata normalt med varandra. Man berättar inte att man ska åka bort i flera dagar( tänker då främst på barnen, och om det skulle hända någonting) , talar i gåtor. Jag hoppas innerligt att det blir bättre. Sedan alla dessa FB påminnelser som kommer upp, vad vi gjorde det datumet för tex 3 år sedan. Då blir man påmind om dom bra och roliga stunderna. Man får se det som ett album med kort på familjen och tänka possessivt.
Man får ta en dag i taget helt enkelt. Vissa dagar är riktigt bra och sköna för mitt välbefinnande, medans vissa dagar grubblar man. Huvudsaken är att man går framåt och är tillfreds med livet i stort. Ingen har ju dött, fast man trodde det ett tag. Men man reser sig och börjar uppskatta allt runt om kring sig igen.
Tala om för dina nära och kära vad dom betyder för dig. Vänta inte tills imorgon. Dom kanske skulle bli jätteglada att få höra det just idag❤️
Jag saknar inte personen, jag saknar det vi upplevt ihop som jag inte kan prata med någon annan om.
T.ex en resa, en person, en händelse eller vad som helst egentligen, men som bara vi två upplevt.
Det där kan jag också känna ibland.
– Sakna relationen i sig.
Det är lättare att dela ansvar och vardag i en tvåsamhet då det finns barn eller något annat som kräver det.
Ensamstående föräldrar är några jag har den största respekt för.
Vilket slit.
Håller med dig LA, en dag i taget, gör den till en bra dag.
Och även om en dag börjat med utspillt kaffe i sängen, galna ungar och missad buss kan vi faktiskt bestämma oss för att resten av dagen ska bli bra.
”Fake it until you make it”
Funkar ibland.
Jag har mer å mer börjat tänka att jag nog ska vara tacksam över att jag aldrig haft nån relation, för jag är rädd att jag hade börjat anpassa mig för mycket för att hålla ihop relationen. Nu har jag iaf fått lära känna vem jag är utan en partner, och jag behöver ingen man i mitt liv för att veta vem jag är. Tvärtom jag har nog behövt all den här tiden och mina misstag för att lära känna mig själv. Huvudsaken är att jag går på min väg. Och det har känts som att det senaste året verkligen har handlat om att se mina sår och förstå mig själv, för att kunna tycka om HELA mig och välja att agera på sätt som inte bekräftar en redan felprogrammerad självbild. Jag tänker fortsätta lita på min väg…att den finns där, om jag bara lyssnar inåt och tar emot…
Jag tror att jag är kär i kärleken, känslan och allt vad den innebär. Jag är tacksam över att jag kan känna kärlek till en annan människa och att jag fått uppleva hur det är att vara förälskad i någon. Det finns människor där ute som inte fått uppleva riktig kärlek. Därför försöker jag vara tacksam för det och se på de relationer som spruckit som något jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Det jag delat med en annan kan ingen annan dela, minnena finns alltid kvar. Minns de fina stunderna och fortsätt att hålla huvudet högt. Kärlek kommer till den som önskar den. Den som inte själv bestämmer sig för att leva ensam, lär inte behöva göra det, allt handlar om inställning. Sänder en kram till alla som fortfarande letar och väntar,
Tack Michael! Jag köper allt du skriver! Så tänkvärt!
Det otäcka, vilket även är jobbigt för mig, är att jag inte saknar den jag var med honom. Jag vill inte ens tänka på den speglingen jag var med honom. Jag skäms över mig själv och jag skäms över att jag kunde vara ihop med honom så länge. Jag har åter och åter igen frågat mig varför jag känner så! Han var inte mitt allt! Jag fick också pga av hans yrke slita med barnen under långa perioder själv, och saknar därför inte tvåsamheten, trots att jag varit singel i fem år nu! Jag vet att jag inte ännu släppt honom, för i så fall hade jag inte varit i behov av att besöka denna fantastiska blogg för att få dina väl valda ord som ledsagning på vägen…
Jag förstår att jag blivit medberoende…men den oersättligheten var en fullständig illusion, därför innebar det en rejäl käftsmäll samt avkapande av den gren jag satt på när vi skildes. Jag levde under flera år i andras ögon som en otroligt driftig, flitig, ärlig och stabil person. Men gud vad jag har ljugit för mig själv…
…jag är så otroligt tacksam över att jag ändock under tiden vi var gifta, sakta…sakta tog små steg till bättre självförtroende och självständighet genom olika vägval. Men hur kan man bli så liten inombords? Fortfarande vaknar jag på morgonen genomsvettig och stressad till max, för att sedan vakna till riktigt och tänka; fan tjejen du har fixat detta, ekonomin är stabil, barnen mår bra nu igen….men det känns som om tröttheten aldrig går ur!
Jag har kommit i mål, efter skilsmässan, att bli ekonomiskt självständig, klarat att ordna så att våra unga vuxna barn börjar få en fin kontakt med sin far igen. Detta underlättar för mig, att se de kvittra och må så bra efter att de haft en liten stund med sin far, själva utan hans nya kvinna.
Bra fråga Michael, vad behöver jag släppa taget om? För att gå vidare? Jag är inte riktigt säker på om jag fullständigt är medveten om alla mina egna sidor, men jag får släppa taget om att jag aldrig kommer att få ett förlåt för de hårda ord jag fått ta emot! Framförallt behöver jag nog backa från den redighet, driftighet och flitighet jag under så många år hade som strategi för att få synas! Viktigast är att jag vet själv att jag är en snäll och fin människa, som har lätt för att umgås med andra…släppa allt så att jag kan börja leva själv.
Det hem jag håller på och skapar präglas av trygghet, lugn, glädje, harmoni, färger, skratt, kärlek, fina ord och mycket bus och snart kan jag nog öppna mitt hjärta igen och släppa in en ny kärlek. Jag är lite rädd, osäker men vet med mig att jag bara ska gå om jag får ett enda hårt ord om hur jag ska vara, eller vad jag ska göra. Något måste det ju vara med mig, i o m att jag tillåtit mig att bli nedtrampad… men nu slutar jag att spekulera i vad…det viktiga är nog att komma upp ur källaren, till mellanvåningen och leva livet full ut! Tur att man har lätt för att vara lycklig och glädjas över det lilla i vardagen…
Oj oj – det känns igen, Anna Klok! Tack för att du delade din historia för 1,5 år sedan. Idag är en dag då grubbleriet sätts igång och jag behövde se bilden klart. Du har hjälpt mig idag!
Fyra år senare – precis så känner jag det också Anna. Jag tycker inte om den jag blev med honom. Men det har tagit tid att komma dit och börja bygga upp sin självkänsla igen. Och att faktiskt börja gilla sig själv! Jag inser att det handlar mer om mig än om honom. Men ibland tar ältandet fart igen trots att det är över 3 år sedan separationen. Då behöver man känna ett man inte är ensam!
Har genomgått en uppslitande separation för 7 månader sedan efter 25 år tillsammans är det mycket jag saknar det är som om hela världen gungar. Det är svårt att se mening i nånting utan honom just nu, att ” bara” tänka på sig själv när man är van vara två. Efter ett långt förhålland flätas våra liv ihop och plötsligt står man där ensamen och funderar på hur finner jag glädje och livsmening nu? Men jag tänker att det är viktigt att hitta mig själv igen och få tillbaka min självkänsla, och att inte låta tankarna ständigt vara på honom. Och jag hoppas jag kommer ur denna sorg lika kärleksfull som innan, och att jag vågar älska igen helt och fullt.
Jag har träffat en man i nästan ett halvår. Igår skrev jag till honom att jag inte längre ville träffa honom. Det började med att jag upptäckte att han ljugit om sin ålder. Han skrev att han var 37, men är 52.När jag frågade om det fick jag någon bortförklaring att det blivit ett missförstånd. Han har berättat många fantastiska historier om vad han har gjort och skrutit om sina bedrifter och hur duktig han är på allt. Jag har nu kommit på och har bevis för att flera saker inte stämmer. Han påstår att det är informationsfel och blånekar! Att det inte skulle bli vi två hade jag kanske på känn och att han inte är kär i mig respekterar jag. Däremot gör alla lögner mig fly förbannad och att han inte erkänner att han ljugit. Han har ett eget IT-företag där han är VD i Göteborg. Social och vältalig och kan dupera de flesta. Han sa en kväll att han var sociopat. Jag är lite intresserad av psykologi och googlade upp sociopati när han hade gått. Sociopati och psykologi är rätt närbesläktade och en del hävdar att sociopaten är en välanpassad psykopat. När jag läste om personlighetsdrag för en psykopat föll alla bitarna på plats. Kunde bocka av nästan samtliga. Chockerande och skrämmande. Han har också berättat om sin exfru som han led av borderline och att det var det som gjorde att det inte fungerade. I själva verket är det han som lider av borderline. När jag konfronterade honom idag och sa att jag hade bevis för att det han sagt var lögn blev han aggressiv och tyckte jag skulle sluta trakassera honom. Jag har aldrig kommit i kontakt med någon person som har en sådan personlighetsstörning så detta är helt chockerande att det finns människor som faktiskt kan med att bete sig så här! Ingen självinsikt, inget samvete och ingen ånger. Tragiskt, det konstiga är att jag nästan tycker synd om honom. Jag vet dock att det bästa jag kan göra är att inte ha någon mer kontakt.
Hur har det gått?
Jag saknar närheten till någon och hur mysigt det är att sitta tätt tillsammans i soffan och titta på tv, ta en kvällsfika ihop. Att somna bredvid varandra och hålla varandras händer. Hans sätt att ta i mig. Jag saknar tvåsamheten, egentligen kanske inte honom som person eftersom han var så komplicerad och fick mig att må väldigt dåligt i perioder. Han kunde säga ”Vilken snygg tjej” när vi satt och tittade på tv. Lite okänsligt tycker jag. En normal människa skulle förstå att det kan såra med en sådan kommentar. Jag vill inte vara ovän med honom så när känslorna har lagt sig kanske vi kan bli vänner igen. Antagligen ingen bra ide att ta kontakt, men jag vill inte gå runt och känna obehag, vi rör oss i samma område.
Jag vet inte hur jag ska kunna lita på någon man igen eller våga involvera mig med någon. Jag har tydligen en fallenhet för att dras till riktiga skitstövlar. De senaste tre männen har ljugit, bedragit och den senaste var fullfjädrad psykopat/borderline/mytoman. Jag känner mig helt dränerad och utarmad. Ledsen, förtvivlad, arg och sårad ända in i själen. Vill så gärna träffa en ”vanlig” reko kille, men det verkar vara ont om dom. De som finns är upptagna…:(
Känns som de flesta killar bara är ute efter en ytlig relation, no strings attached. Vad ger det egentligen? Många killar verka kunna stänga av känslor och bara ha sex. Önskar ibland att jag var likadan. Skulle vara mycket enklare så.
Lovar, vi finns där ute.
Vi är lite svårfunna bara så tills du hittar någon av oss, fundera om du kan se något mönster i de tre du hittills sprungit på och bort ifrån.
Har du själv agerat på samma sätt mot alla tre?
Vad jag fiskar efter är att vi ofta triggas av någon speciell egenskap eller personligt drag hos våra partners och så upprepas historien igen och igen.
Det kan ju vara bra för då får vi alltid ett nytt tillfälle att öva på att utveckla oss själva.
Så här i backspegeln kan jag väl se att de har haft en lite ”speciell” personlighet, vilket inte behöver vara en nackdel. Kanske lite ensamvargar. Inget som jag egentligen vill ha. Har bara blivit så.
Ja du Storm håller med dig, de män som vill ha en seriös relation och skapa nya vackra minnen är få. Man kan ju undra vad de får ut av dessa ytliga relationer som inte ger annat än sårade känslor men det är väl så att de väljer att inte känna eller öppna sig för någon.
Det är ju oerhört tråkiga erfarenheter av män. Och jag vet, visst är det lätt att tro att de flesta män är likadana. Men jag har börjat inse att väldigt, väldigt mycket handlar om MIG. Att jag bara har sett och attraherats av män som bekräftar min negativa och falska självbild. Jag vet inte säkert, men skulle kunna tro att jag kommer dras till andra typer av män när jag ser på mig själv på ett annat sätt. När det blir så VIKTIGT med värme, trygghet, äkta omtanke och ömsesidighet. När jag omedelbart väljer bort alla män som inte ger mig det jag är värd och vill ta emot det jag har att ge. Då tänker jag mig att jag kommer se en annan bild av verkligheten.
Tänk om det verkligen är så det funkar…att vi bara ser det vi tror är sant…
Vi finns verkligen där ute och är inte få. Kanske känns så bara. Mitt ex va som dina tre senaste och tänker som du. Vart finns ni kvinnor som bara kan vara och ha lite självinsikt. Jag har efter hårt arbete och ärlighet mot mig själv sett den röda tråden och vad som är min akilleshäl. Smärtar nåt fruktansvärt men så tacksam idag att allt som hänt hänt. För jag har valt att vilja leva må i harmoni och inget mera drama. En del av oss finns på västkusten.
Tack Peter! Ja tänk att sanningen är nog den att alla möjligheter finns ”där ute”…men att vi ofta bär problemen inom oss. Både hoppfullt och frustrerande 😀
Bara vara är uppfanns av män 🙂
Drama behövs, för vissa, som bevis på att relationen betyder något.
Håller med dig Petra, mycket av stöket/ trasslet skapar vi alldeles själva inombords.
Försök inte göra om någon utom dig själv.
Kan du inte acceptera hela människan precis som den är, sök vidare.
Jag kan inte säga att jag är tacksam för det som har hänt, det har tillfogat mig väldigt mycket smärta och dränerat mig på all energi i perioder. Jag har inte kunnat prestera på jobbet och varit grinig och ledsen hemma. Det har också gjort att jag tappat tron på äkta kärlek och att hitta någon som tycker om hela mig, inte bara min kropp. Jag kanske vill hitta någon lite för mycket, har lite svårt att acceptera ett liv i ensamhet. Kanske där problemet ligger.
Efter 6 år ihop o ett barn på 3 år så saknar jag märkligt nog ingenting hos honom. Inte nåt. Inte nån gest, inte nåt han gjorde eller sa som var speciellt, finns inte en millimeter som jag saknar av honom. Han har sagt och gjort många elaka saker utan att nånsin sagt förlåt så det är bara befriande att vara av med honom. Att han nu krånglar med bodelningen mm gör bara att jag får ett kvitto på att jag gjorde rätt. Däremot finns det saker med mitt tidigare ex sen över 10 år tillbaka som jag fortfarande kan sakna. Han var mjuk, varm o passionerad. Tyvärr vansinnigt omogen och med ett alldeles för stort bekräftelsebehov efter att haft en oerhört trasig barndom så jag valde att lämna. Ser istället fram emot framtiden där jag är mycket mer klar över vad jag vill ha.
När släpper saknaden? När slutar man tänka på allt roligt man haft ihop?
När kan jag gå vidare? Varför älskar jag människan fortfarande? Varför? Vaknar på nätterna och saknar den hand jag höll i på natten…saknar andetagen, dofterna, ditt leende. Usch jag blöder mer dag för dag…kommer aldrig kunna släppa dig! Min enda riktiga kärlek… Hur ska det gå över? Jag saknar ingen spegelbild av mig själv, jag saknar min kärlek min älskade… Hur kan jag glömma å gå vidare? Det går inte….
När det gör som ondast gäller det att bara att överleva, ta sig igenom dagen. Se till att man får lite mat i sig, även om man inte har någon aptit. Prata med vänner o familj. Själv har jag stort behov av att prata och har tack o lov fina vänner som lyssnar och stöttar. Träning är superbra! Det tillför kroppen endorfiner och gör dig gladare. Försök träna varannan dag under ett par veckors tid. Hitta på roliga saker, sträcktitta på någon bra serie, det får tiden att gå. Saknaden kommer antagligen finnas kvar länge och det kan ta tid innan man hittar styrkan att gå vidare. Men en dag kommer den kommer. När man blivit dumpad är det lätt att man sätter upp någon på piedestal och glorifiera personen och relationen. Men allt var säkert inte bra. Om du tänker jo, det var det. Då undrar jag: Var det bra att din partner inte kände på samma sätt för dig som du för honom/henne? Även om mitt hjärta säger en sak vet mitt förnuft att det är bättre att vara själv än att vara med någon som egentligen inte vill vara med mig. I mina senaste tre relationer har killen inte alls känt på samma sätt för mig som jag för honom. Det får vara slut med det nu.
Saknar fortfarande…. 🙁
Jag saknar delar av personen som lärde mig mycket. Men minst lika mycket är säkert som du skriver, speglingen av mig själv, personen som jag var. Men det som smärtar mest är drömmarna som man drömt, som inte längre kommer slå in. Rädslan över att aldrig få bilda familj skrämmer varje dag. Vet inte vilken ände jag skall börja dra i för att börja ta mig uppåt, glömma, förlåta, hitta självförtroendet och självkänslan?
Åh det där känner jag igen den rädslan lever jag också med. Men jag har insett att ja jag måste få känna det, vara rädd för det men inte låta det ta över. Inte låta den bestämma. För det är något jag vill göra med någon som kan möta mig i det jag behöver, i en genuin tvåsamhet. Jag vill inte fylla ett hus med ett kärlekslöst förhållande eller gå in i ett föräldraskap med någon jag egentligen inte litar på kommer finnas där för mig. Så ja den rädslan är vidrig men jag jobbar på att hitta mig själv, mina behov och tror som Petra skrev ovan att det kommer bli annorlunda nu, jag kommer se andra män än vad jag gjort förut. Mitt nya jag attraheras av självinsikt, ansvarstagande, passion, humor och en lätthet i livet där allt inte ska vara så jäkla tungt och jobbigt. Där man kan vara två som bär relationen… så jag har kommit en bit på vägen och bär rädslan med mig men låter den inte styra mig. Jag väljer att hoppas, tro att nåt bättre väntar, vara öppen för livet och kärleken…
För mig var nyckeln min fantastiska terapeut som varit min ögonöppnare och hjälpt mig dra i vissa trådar, det är bra att göra det tillsammans med någon som kan hålla en i handen när man bearbetar allt det där jobbiga…
Jag saknar den tillit jag verkligen kände. Visst var jag medveten om hans behov av bekräftelse och självupptagenhet. Men där fanns också mängder av värme och omtänksamhet. Vi levde halva vårt liv tillsammans och byggde en gemensam tillvaro. Jag var helt trygg med att om det verkligen var kris så skulle han komma till min räddning och dra upp mig i båten. Istället var det han som slängde mig överbord och rodde därifrån när jag kämpade för att inte drunkna. Nu efter 9 månader börjar jag bottna igen. Har insett att det är min egen styrka som är den enda säkra grunden. Men jag saknar den där självklara känslan av trygghet och tillit som jag hade.
Jag saknar inget. Eller möjligtvis den där personen som jag blev kär i. För han verkar inte finnas längre.
Eller vad är vad? Idag känner jag mig sårad och sorgsen över att min ex tar till nedsättande ord inför vår son när han blir arg. Igår gick han så långt att han kallade mig fetto. Det tog. När han säger att jag är sjuk i huvudet och inte klok kan jag vifta bort det, för det vet jag att jag inte är.
Det som smärtar mest är hur en person som älskat en kan göra så? När vi träffades visade jag mig med stor vånda naken. Efter att ha blivit mobbad för min vikt hela skoltiden är såret djupt och svårläkt. Hur kan han ta det och använda det mot mig? Han påstår att det är för att jag manipulerar honom hela tiden. Visst, jag hade inte den trevligaste tonen igår, men därifrån till fetto?
Efter att vi nu blir klara med skilsmässa och bodelning måste jag tillbringa så lite tid som möjligt i hans närhet. Och jag måste skona vår son från att få höra sådant. Även om det troligen är ett medberoendebeteende.
Frågan i mitt inre kvarstår. Hur kan en människa vara så elak?
Den person som säger så mår inte bra. Han har inte gått vidare och respekterar inte dig som person och framför allt som mamma till ert barn, eftersom han säger sådana elaka ord framför ert barn. Kan man sjuka så djupt inför ert barn så är det illa. Jag förstår att du inte vill ha mer kontakt änn nödvändigt när sådana ord kommer. Han vill utöva makt, inget annat. Låt honom inte trycka ner dig!
Du är vacker som du är, det lyser ingenom i många av dina texter som du skrivit här.
Jag ser upp till dig, klok som få.
Stor Styrkekram
Tack La, varmt tack för dina fina ord! De tar jag med mig!
Mats, jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag hade också samma känsla som du vilken ände ska man börja dra i. Och alla tankar kring framtiden tillsammans, som bara kapades av när en ny kvinna flirtade med maken.
Om det är så att du gillade din spegling under tiden i ditt förhållande så kanske du har varit lite medberoende, för det är ju viktigt att tycka om sig själv oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Och du är garanterat världens finaste kille!
Man får tillbaka sitt självförtroende och självkänsla, de kommer, men viktigt är nog att kunna vila i sin ensamhet och bygga ens inre trygghet stabil, sedan kan man börja söka efter sin nästa kärlek. Det du inte ska göra är att ta till sprit, mat eller andra njutningsmedel för att dämpa ångesten. Försök istället att använda kroppen i arbete eller träning på hög nivå så att hjärtat får jobba mycket, med träningen kommer lugnande endorfiner och det är en härlig känsla när man känner att kroppen blir riktigt stark och man sover gott. För att kunna dra sig upp behöver man kunna sova gott, äta nyttigt, prata av sig om och om igen med nära vänner eller en psykoterapeut. Jag funkade som så att tillslut började jag glömma, minnena suddas ut och man kommer för det mesta ihåg bara det fina.
Försök kanske att släppa taget om att bilda familj så du inte blir för stressad över den tanken, ju tryggare du blir i dig själv ju attraktivare blir du och rätt som det är så står hon där framför dig, kanske i kön bredvid i ICA affären. Men jag tror inte det är bra om man känner en livsstress över bilda familj även om du kanske kommit upp i åren.
Jag tror på den inre tanken, det man tror på kommer att bli sant, allt man tänker slår in! Tänker jag att jag inte kommer att få ett nytt bättre betalt arbete så får jag inte det. Tänker jag att det ska bli roligt när jag får ett bättre betalt arbete så tar jag de rätta stegen (ibland omedvetet) för att nå dit.
Winston Churchill sade en gång; akta dig för vad du känner, för känslor kan bli till tankar, akta dig för vad du tänker för tankar kan bli till ord, akta dig för vad du säger för ord kan bli handlingar…..därmed kan man styra sina känslor och välja vad man känner, för mig har det funkat att ta mig till ett ”inre rum”, det är en bild på en härlig verklig plats i naturen som jag gillar att vara på. När alla känslor var uppe i det blå och snurrade direkt efter skilsmässan och jag kunde sitta på bussen hem och gråta, så tvingade jag att styra mina tankar till detta inre rum, där ställde jag mig frågan, Vad var det du tänkte på nu som gjorde dig så nere/ledsen eller upprörd. Det gjorde att jag kom underfund med vad som gjorde mig stressad, och det handlade om att tvinga sig själv till att göra upp med det tankar man hade. Jag förställde mig själv att jag tog i hand med den känslan, eller de tankar, som gjorde mig upprörd, det handlar om acceptans, att acceptera att man inte mår så himla bra just nu, efter att jag accepterat lät jag känslan gå bort på en grusväg…dit fick alla de känslor gå som jag inte mådde bra av. Det kanske låter lite skumt men detta är ett bra verktyg framtaget av en av Sveriges främsta professorer inom psykologi. Det härrör från buddismen.
Samtidigt när man är som mest nere efter en separation kan man uppleva plötslig lycka och glädje, jag tror det är själens/hjärnans egenkontroll/medicinering för att kunna läka. Lika viktigt är det att ta tag i känslor som gör att man blir glad, ibland tror jag att vi i dagens stressiga samhälle är väldigt duktiga på att isolera oss i små egna öar, då vi armbågar oss fram i livet. Då missar vi även de stunder vi mår förbannat bra. Med det här psykologiska verktyget kan man ta sig till sin inre plats och även ta i hand med de känslor som gör att man blir lycklig, men dem ber man inte gå iväg på grusvägen utan dem ber man slå sig ned på den underbara ängen och göra mig sällskap.
Nu, idag har jag tack vare denna finurliga tanke-metod, kommit fram till vad som stressar mig och vad som gör mig lycklig. Och valt bort sådana delar i mitt liv, jag har satt upp mål där vissa redan är avbockade, jag njuter fullt ut av att bara vara jag som person och känner att nära och kära och arbetskamrater ser på mig på ett annat sätt. De lyssnar och tycker jag är klok. Till skillnad vad folk ibland tyckte om mig när jag var i mitt förra förhållande, då kunde nog en del tycka att jag var snar och bitsk och alldeles för rätt fram.
Vissa kanske tror att jag är världens svagaste människa som var tvungen att ta till sådana här hjälpmedel som ett ”inre rum”, men när man tappat hela sin egen självkänsla och har noll självförtroende så måste man ta hjälp av något. Och detta har hjälpt mig att hitta tillbaka till den starka tjej jag än gång var, fast nu ännu klokare. Det sköna är att alla små rädslor man hade (vilket jag inte var medveten om att jag hade i förhållandet, som uppdagades efter skilsmässan) har försvunnit.
Att få höra att min mage var äcklig efter att jag fött barn, när vi hade intima stunder, knäckte sakta mitt självförtroende.
En man som är trygg i sig själv säger att den magen har gett mig två underbara barn!!! Ja, så ni förstår, jag vet precis när jag träffar en man som är trygg i sig själv och då släpper jag inte honom…
Det fanns ett svar jag ville ha från min före detta man, han lever ju, så jag tänkte att jag var tvungen att fråga för att få bort detta ur min hjärna och det var….varför gick du inte tidigare? Hans svar var att det var först de sista 5-6 åren som han kände att han inte älskade mig. Men nu flera år senare säger han ofta att han inte ångrar en enda dag av de åren vi hade tillsammans, jag vet att han ångrar sig. Nu börjar han berätta om hur dåligt han själv mådde det sista två åren, han säger att han kom in i en livskris (utan att säga något till mig, vilket var en stor sorg för mig) och att han i den föll för frestelsen…så vem vet jag kanske om ca 10 år faktiskt får ett förlåt för hårda ord som sagts till mig…men jag kommer inte att leva mitt liv för att vänta på det. Nä, istället är jag glad att vi skildes åt så att man kunde börja leva igen, utan hårda ord, eller känslan av att han skämdes med mig vid sin sida. Saken hör till den att jag ser rätt så bra ut och hade absolut inte behövt vara singel i 5 år. Jag har fått så många fina och respektfulla förfrågningar om ifall jag skulle vilja bli bjuden på middag av fritt främmande män, bla, i kollektivtrafiken. Detta var något jag aldrig trodde om mig själv under tiden jag var i förhållandet, att någon annan skulle vilja ha mig…
Men man behöver tid för att finna sig själv först! Lycka är inget man får utan något man måste ta sig till själv!
Anna, du är verkligen klok.
Tack för det du skrev om hur din exman borde ha uttryckt sig om din mage. Eftersom jag är just i princip samma situation idag. En trygg man skulle självklart tycka att den här kroppen har gett honom hans dyrbaraste gåva i livet. Och när jag väl träffar en trygg man kommer han att tycka att den här kroppen bär den allra mest fantastiska kvinnan på jorden; den varmaste, mest glädjefyllda och givmilda kvinnan och hennes kropp är fantastisk mitt i detta. Så kommer en trygg man att behandla mig.
När jag fann Dig blev Du min räddning.
Du omslöt mig med hela Din underbara existens.
Du omslöt mig med Din doft.
Den doft som berusar mig
och tar mig ifrån mig min talförmåga så fort Du är i min närhet.
När jag tog mod till mig för att berätta hur jag känner för Dig,
avvisade du mig.
Det märktes på långa vägar att Du inte kunde,
att Du inte ville, besvara mina känslor jag har för Dig.
När Du vände Dig om och gick,
lämnade Du mig ensam i vit snö med fläckar av rött.
Det röda kom från ett stort blödande hål i bröstet,
ett hål precis invid hjärtat, som Du lämnade efter Dig.
Du sköt mig, men Du missade att döda mig.
Istället gav Du mig ett sår som kommer att läka,
men det tar lång tid och det känns som om jag dör varje minut det läker.
Varje gång jag ser Dig, hör din röst eller känner Din doft rivs såret upp på nytt
och det känns som det aldrig kommer läka.
Men ändå kan jag inte sluta titta på Dig,
lyssna till Din röst eller sluta försöka känna Din doft.
När jag fann Dig var du min räddning.
När Du lämnade mig ensam i vit snö med fläckar av rött krossade Du mig.
Fastän Du har skadat mig kommer jag aldrig att sluta älska Dig.
Jag kommer alltid att vänta på Dig.
Men jag vet att Du aldrig kommer att bli min räddning igen.
https://youtu.be/cFYl8TVNwg8
Hej!
Jätte bra skrivet! Känner verkligen igen mig i det du skriver om!
Jag har ett litet problem vara. Min flickvän gjorde slut med mig för ca 1. Månad sen vi hade varit tilsammans i 8 månader tills det tog slut.
Jag går i gymnasium det sista året och jag träffade henne förra året vid jul ungefär.
Vi har haft våra bra och dåliga stunder. Men för det mesta var nog allt bra enda tills sommaren började. Jag hade mycket med program hela sommaren och var nästa aldrig hemma, och hon jobbade. Det var första veckan efter att skolan slutade som hon berättade till mig att hon int kanske mer vill vara i ett förhållande.
Hon har upplevt enormt mycket stress, hennes pappa som varit försvunnen i ungefär 3 månader återvände hem. Vi fortsatte endå som sagt att vara tillsammans, men hela sommarne var endå rätt jobbig för båda oss. Vi bråkade nästan varje dag, vilket tog på krafterna för av båda oss. Så just före skolan skulle börja gjorde hon slut med mig men ångra det efter en vecka, och vi blev tilsammans igen. Hon har även före sagt att vi ska göra slut men hon hade aldrg menat det. Men efter den senaste gången så trodde jag det verkligen var slut, vilket det inte var.
Vi blev tilsammans igen, situationen var endå mycket. mycke annorlundare än före sommaren. Hela vår relation hade så förändrats under sommaren, jag kände inte riktigt mera igen henne. Hon var mer tröttare, orkade int göra saker. Saker hon förr tyckte var roliga, blev tråkiga. Saker förändrades. Vi var tilsammans en månad efter hon hade gjort slut med mig, men sen sa hon vara en dag mitt i allt (vi hade nog endå bråkat) under den här månaden och stämningen var rätt stel, men hon gjorde slut och den här gången är det nog verkligen slut. De två försts veckorna var super tunga för mig, eftersom jag ser henne varje dag och vi hänger i samma gäng så det går inte riktigt att undvika henne heller, om man kan säga så. Vi chattar och talar ännu med varandra men mycket mindre såklart och väldigt ytligt. Det har ju gått nu ungefär en månad sen vi gjorde slut, och jag är inte lika lessen och förstörd som under de två första veckorna. Nu känner jag mera bara saknad. Saknaden av att ha henne där, skratta tilsammans, ha någon att göra saker tilsammans med, berätta allt för.
Jag skulle vilja bli med henne igen, men jag vet inte om det är en bra ide, jag skulle vilja textahenne, istället för något ytligt mera att jag saknar henne osv. Antar det inte är så bra ide. Jag tror hon nog älskar mig men hon upplever bara helatiden stress i och med skolan, familjen plus ännu att hon jobbar vid sidan om skolan.
Jag saknar verkligen personen jag mötte för 8 månader sen. Personen som alltid fick mig att skratta och må bra, när jag var lessen. Vad tycker du jag borde göra? Borde jag bara verkligen försöka komma över henne helt, utan att visa tecken på att jag ännu vill bli tilsammans med henne, att jag tänker på henne och saknar henne massor. Hopp om att hon kan bli samma flicka som då.
Hur borde jag bete mig i skolan, eftersom jag beter mig helt normalt mot henne, som om det aldrig varit något mellan oss och hon desamma. Vilket gör mig ganska ledsen. Vad och hur borde jag göra??
Vill nog så gärna bli med henne igen, fast är inte så säker på att hon vill de samma. Jag vill bara att allt blir som förr, försöka få det att funka mellan oss för jag älskar ännu henne som sagt. Hjälp!