Vi har alla någon gång varit med om bli rejält sårade i relationer och förälskelse. Personen vi stått nära/närmast är en dag främlingen nr 1. Ibland har vi invaggats till att tro, eller skapat en så pass stark föreställning inom oss själva kring: ”detta är drömkvinnan/mannen som alltid kommer finnas vid min sida.”
Hör ofta personer som vänts ryggen på de mest avspisande och brutala sätt säga: ”men jag älskar honom/henne!” Chocksmärta gör att vi inte ser vad kärlek verkligen är:
TVÅ personer som GER och TAR EMOT. Som vill varandra väl i alla lägen. Visst låter det självklart?! Och ändå kämpar vi för att vinna tillbaka honom/henne i den bitande ensamhetskylan.
Ju större idealisering vi skapat kring den andra personen och relationen, desto hårdare slår vi i kanten.
Ibland önskar jag att det fanns en depå i hjärnan (vilket det kanske finns) som utsöndrade ämnen och gjorde att vi kunde se skillnaden på kärlek vs låsning, fixering och sanslös idealisering. Och samtidigt är sårbarheten så oerhört mänsklig – att se en annan person och känslorna vi bär på i ett glittrande romantiskt hav.
Frågan är: vad/vem är det du älskar? Personen som vänt dig ryggen? Vi börjar analysera honom eller henne för att få svar och göra det tunga lite lättare att bära. Sätter oss in i psykologiska teorier och profiler för att få svar. Trycket på insidan lättar när vi känner igen exet i anknytningsteorin etc. Men snart upptäcker vi att vi fortfarande står där. Ensamma.
Det är mer fruktsamt att avslöja dina egna mönster än din före dettas. Handlar inte om att skuldbelägga sig själv (det har många av oss nog av). Jag vet att det kan göra hemskt ont min bloggvän. Men resan börjar här – i dig. Det gör friheten oändligt mycket större.
Förväxla inte jaktinstinkt och revanschlust med kärlek.
Ge till rätt person – den som med ögonen och gesterna kommunicerar: ”jag finns här!” Det ligger inte på dig att ”fixa” någon med det du bär på i hjärtat.
Michael Larsen – relationscoach
Exakt vad jag har i tankarna sen en tid tillbaka så detta var klockrent ! Men en dag kläcks det ut från min partner att han älskar mig och jag är hans själsfrände……men ….han älskar inte vårt förhållande?! Så vilket ” läge” står man i när man kommer till den psykologiska nötknäckaren efter ett sådant avslöjande ?!
Ja du det undrar jag med. Jag va hans ”allt” med ändå så va jag den som enligt honom” inte vet vad kärlek är” och som ”hade massa diagnoser” och den som ” aldrig gav han 24/7 365 dg om året” och den som va ego, hemsk, otrogen m’
Han sa Hora åt mig en gång, att jag va en fet jävla röv, att han hatar mig och att jag va otrogen.
Är det kärlek ??
Jag valde att lämna ”fel” person, för att istället ”ge” åt rätt individ. Under förälskelsen kändes det bra. Dessvärre avtog den fysiska attraktionen från mitt perspektiv och detta är tragiskt…Nu lever jag med en fin människa som jag placerat i ”the friendzone” och vi har dyr lägenhet och allt…Någon som känner igen sig och kan ge tips och råd?
Lisa