Jag får ofta frågor som: Går det att leva tillsammans med en narcissist? Kan de förändras till att bli bättre människor? Hur ska jag bemöta min partner som har empatisbrist och ”älskar” sig själv mer än någonting annat?
Problemet är att vi utgår från vår egen logik. Det egna emotionella mätinstrumentet. Vi tror eller övertygade om att andra människor fungerar ungefär som vi själva: omtänksamma, vill andra väl, håller oss för det mesta till sanningen, har förmåga att reflektera över egna brister, lyssnar på råd från andra etc.
En narcissist delar inte ditt värdesystem och världsbild! Inte i närheten! Allting handlar om dem själva! Personer som ifrågasätter dem, smutskastas, marginaliseras, hånas och hotas. N-personligheten ser till att ha ja sägare omkring sig. De är grandiosa och är ”experter” på allt! Att ta ett nej från en annan person alternativ. Gränsöverskridande beteenden vardagsmat. Andra människor är för en N-person, redskap: ”Jag använder dig för att få allt ljus på mig!”
I sällskap med en narcissist känner du dig konstant på din vakt, otillräcklig, känslan av att du gjort någonting fel och/eller är skyldiga dem något. Han, ibland en hon, använder sig av s.k. ”gaslighting” – där olika former av psykologisk manipulation och förvirrande trollkonster används, så att du börjar tvivla på din egen verklighetsuppfattning: ”Det är nog någonting som är fel på mig…”
En N kan vara oerhört charmerande, karismatisk, verbalt och socialt begåvad, handlingskraftig, ”snäll” och ”omtänksam” (rekvisita som gagnar dem). Du vill så gärna tro på honom/henne, eftersom stunderna av skönt rus är så befriande.
De lyfter dig till skyarna med alla möjliga komplimanger för att en stund senare degradera dig till en looser. Det är så de fungerar!
En person med narcissistisk personlighetsstörning söker sig med största sannolikhet inte till terapi, därför att de inte ser problemet. I alla fall inte i den egna personen.
Kan en narcissist älska en annan människa? Svaret är enkelt: nej! I alla fall inte den sortens kärlek som du och jag tänker på. Och det är inte din uppgift att hoppas på han/hon en dag kommer att bli kapabel till kärlek.
Tänk på följande: Om du vill känna äkta närhet, uppleva dig som sedd och bekräftad, kunna känna tillit, slippa drama, finns det inga andra alternativ än att hålla sig väldigt långt borta från N. Om det inte är praktiskt möjligt, så blotta aldrig dina känslor eller öppna upp i förtroende, eftersom det kommer att användas emot dig. Iaktta en lugn och saklig hållning (även om du känner motsatsen på insidan).
Ditt starkaste vapen mot en N, är kunskapen om dessa personligheter och uppbyggandet av ditt självförtroende/självkänsla.
Vill du veta mer? Välkommen att lyssna på mitt webinar den 6/2 kl 20.00
Michael Larsen – relationscoach
Jag känner igen allt. Efter 22 år med en N så fanns jag inte mer. Min vilja, mitt språk, mina åsikter, min personlighet var nedslipade. Efter fem år börjar jag hitta mej själv och min styrka igen. Det har varit en jobbig tid och är det fortfarande. Jag har jobbat hårt med mej själv. Trott flera gånger att nu orkar jag inte mer, vill bara försvinna. Men jag vill ju leva! Vill umgås med vänner, träffa barn o sen kanske barnbarn o se dem växa upp. Vill känna solen på min kropp och regnet skölja bort all ångest. Varför ge upp nu när han är borta? Men min hjärna är så trött ibland att jag somnar på bussen eller sittande framför datorn. Min seger blir att jag överlever och lever ett bra liv.
Du klarar det! Jag tror på dig!
Du är inte ensam Majalis <3 jag har varit på den platsen du och så många andra har varit – jag vet och förstår <3
Hårt arbete med att pussla ihop sina själiska fragment till något helt igen men det kan vi <3
Du är nog känslomässigt så extremt utmattad att du behöver MYCKET tid för dig själv och för att ta hand om dig själv på allra bästa sätt – bara om dig själv. Du är din egen allra bästa vän så ta hand om din allra bästa vän (dig själv) med respekt och oändlig kärlek <3
Även jag jobbar hårt för att inte fastnar i tankar och känslor när jag tittar i backspegeln. Det som har varit existerar inte längre idag.
NUET är IDAG – fortsätt att leka dig själv med den insikten varje dag. Titta inte bakåt – det var händelser i ditt liv som du / vi på något sätt behövde uppleva – titta framåt och tänk varje dag på något positivt som gör dig väldigt glad!!! All kärlek till dig <3
Alltså, denna text satte ord på hur mitt liv har varit. Tack för all kunskap! Det gör det så mycket lättare för mig och andra att gå vidare. Tack!
Det är bara igår jag fick reda på att min man är en N och jag vet inte hur jag ska hantera det är rädd ledsen besviken har levt med han i 7 år första året var helt underbar sen när vi gifte oss från första dagen började problem varje dag varje sekund finns det smärta i hjärtat och hjärnan.
Har alltid frågat mig varför? Varför beter han sig sådär inga kärlek inga omtanke han va så skadlig han har skadat mig inbord så mycket så att jag tänker ibland är det fel på mig?? Har inte haft nån bra dag med han. Och vi har inga barn det är bara det som jag känner att jag är lugn med.
Jag har alltid tänkt när ska han förändras så vi kan leva långt och ett bra liv vi njuter av livet man lever en gång. Men jag har gått till en psykolog och frågat henne och visade olika videos han hade skicka till mig och sa direkt han har två personlighet han är en N och jag trodde inte på henne helt ärligt. Varför jag inte trodde på henne det pågrund av att det är många av dem jag känner vill inte att jag och min man ska fortsätta min familj har varit emot han vänner alla han känner dem har alltid varnat mig från han för dem vet hur han är och tyvärr så var jag envis person min svag personlighet. Det därför jag inte trodde men jag sökte och läste om det såg att allting som är skrivet passar han och allt han gör och säger och hur jag levde med han stämmer till 900% han är på den högra graden av N.
Är så ledsen över det som händer och var ända kvinna/man som pågår livet med en N.
Det är bara igår jag fick reda på att min man är en N och jag vet inte hur jag ska hantera det är rädd ledsen besviken har levt med han i 7 år första året var helt underbar sen när vi gifte oss från första dagen började problem varje dag varje sekund finns det smärta i hjärtat och hjärnan.
Har alltid frågat mig varför? Varför beter han sig sådär inga kärlek inga omtanke han va så skadlig han har skadat mig inbord så mycket så att jag tänker ibland är det fel på mig?? Har inte haft nån bra dag med han. Och vi har inga barn det är bara det som jag känner att jag är lugn med.
Jag har alltid tänkt när ska han förändras så vi kan leva långt och ett bra liv vi njuter av livet man lever en gång. Men jag har gått till en psykolog och frågat henne och visade olika videos han hade skicka till mig och sa direkt han har två personlighet han är en N och jag trodde inte på henne helt ärligt. Varför jag inte trodde på henne det pågrund av att det är många av dem jag känner vill inte att jag och min man ska fortsätta min familj har varit emot han vänner alla han känner dem har alltid varnat mig från han för dem vet hur han är och tyvärr så var jag envis person min svag personlighet. Det därför jag inte trodde men jag sökte och läste om det såg att allting som är skrivet passar han och allt han gör och säger och hur jag levde med han stämmer till 900% han är på den högra graden av N.
Är så ledsen över det som händer och var ända kvinna/man som pågår livet med en N.
Och om ni frågar era själva varför jag försätt med han efter allt det pågrund av att jag älskade honom så mycket så att jag kunde ge honom hela mitt liv och han va min andra familj jag utbildade mig själv att han va bra för mig han är 37 år jag är 20 år han äldre 17 år och jag tänkte han är mogen han kommer ta hand om mig men nej helt tvärtom.
Men kära du, var du 13 år och han 30 år när ni blev kära? Vilken sjuk man !! Klipp alla band och titta aldrig bakåt..
Är så otroligt tacksam mot mig själv som tillslut gick ifrån många bitar av detta. Herregud vilka tvivel innan jag verkligen lämnade. Tack för dina igenkännande inlägg. Utan dem hade jag varit kvar.
Jag måste fråga er på bloggen….är detta en narcissist?
Vi blev stöttkära på kort tid…..båda två uppe i 7 himlen. Han pratade redan efter ett par månader om förlovning och giftermål. Han lyssnade på mig som ingen annan gjort förut. Han lyfte mig och avgudar mig och ser jag gjorde. Betalade allt inkl saker som egentligen var mitt ex bensin. Han lät mig påverka hans hem så jag trivdes trots annan kvinna precis lämnat. Jag kände mig så levande och älskad som aldrig förr. Han sa orden….jag ska ta hand om dig…..Då svarade jag….jag kan ta hand om mig själv. Detta fick jag sen höra när han 8 mån senare gjorde slut. Vi hade ett turbulent förhållande kan jag erkänna, då jag inte mådde så bra och kände mig rädd för saker jag inte kunde styra över.pga skilsmässa, så åkte jag ifrån honom vid flera tillfällen. Vi pratade alltid om detta efteråt och han verkade förstå….så vi fortsatte igen….lika kära trodde åtminstone jag. Detta hände ett par gånger men vi valde varandra igen. Helt plötsligt utan förvarning gjorde han slut med orden att jag förminskande honom och att jag var för verbal på negativt sätt…..pratade för mkt om neg saker. Jag blev helt chockad och lamslagen då han vägrade prata om det utan bara klippte av, vägrade träffa mig utan bara nonchalerar alla mina försök. Jag trodde vi älskade varandra så jag trodde nog han skulle komma tillbaka….men inte. Efter 8 mån gick han med på att träffas, men inte nått tog han på dig. Allt var mitt fel. Idag, nu har det gått över ett år, pratar han inte med mig pga av att han tycker jag kastar Skit på honom. Det jag har sagt är att han är den mest egoistiska och empatilösa människa jag har träffat……
Är det en narcissist kr är det bara en ledsen och mkt sårad människa?
Vore så tacksam för respons då jag famlar länge i mörkret
Oj oj vad jag känner igen mig i din berättelse! EXAKT sådär var det för mig med. Allt var magiskt fantastiskt och samma ord ”jag ska ta hand om dig”, ”jag ska vara rädd om dig”, ville snabbt sätta en etikett på förhållandet. Bjöd på allt och var otroligt generös. För stora ord alldeles för snabbt. Dessa var för oss, för mig. Utåt var han mer hemlig, inför familj osv. Det gick inte ihop för mig. Om man är SÅ kär så vill man ju visa hela världen! Jag ifrågasatte en gång om jag verkligen finns i hans liv på riktigt. Han tog otroligt illa upp och blev helt trubbig och slutade skriva fina sms och tog distans på flera sätt. I en månad pågick detta. Jag kände att hans kränkta beteende inte alls stod i proportion till det som föranledde det hela. Vi pratade trots allt ganska mycket om allt. Han tipsade om böcker som hade hjälpt honom osv. Som jag följde upp. Men tipsen som jag gav honom struntade han bara i. Jag trodde först att han var den undvikande relationstypen men när allt kom till sin spets så visade han tydligt hur han är genom att kalla mig gränslös och blockerade mig överallt. Efteråt har jag fått höra att han har gjort såhär med hur många tjejer som helst. Samma mönster om och om igen. Han spelglas väl i början av dessa tjejer inkl jag som en fantastisk person. Men när man börjar se sprickorna så väljer han att avsluta. Han sa till mig att han inte var redo för en relation, och nu i efterhand så kan jag ju bara tacka att han bröt i tid. Jag tror att han iallafall någonstans var medveten om sina stora problem. Han växlade mellan att vara expert och grandios till att vara otroligt liten med största offerkoftan.
Det där är snarare ngn med borderline skulle jag säga som amatörpsykolog.
Dom har tvära kast mellan kärlek o hat. Och lämnar ofta relationer och är mycket stormiga i sitt känsloliv.
Omogna känslomässigt är dom.
Din historia är en kopia i det jag just nu är mitt i att ta mig loss ifrån. Jag tvivlar så mycket på mig själv och ångesten är förintande. Jag skulle gärna få kontakt för att höra hur du lyckades frigöra dig. Just nu är det fritt fall
Jag går igenom samma sak….. har nästan precis brutit med en borderline/ narcissist. Helt fruktansvärt är det..
Hjälp mig. Skriv gärna till mig. Jag är med en narcisst, försökt komma loss flera gånger men blir hotad, vi har barn och han gör allt för att ta dem
Hej Pernilla!
Om du nu är den Pernilla jag tror att du är, vill jag bara säga, GÅ så fort som möjligt, bryt dig loss innan du hamnar på ” avbytare bänken” igen.
Personen och jag har varit tillsammans i 14 år och han har haft ev. dig och flera andra under tiden och har fortfarande sitt ”harem” där han kan välja och vraka. Han är snäll, charmig och mjuk i sin fram toning med såå jävla uträknande. Det har varit en lärorik resa. En fullbordad dold narcessist med ett stort sex missbruk värsta sorte ,svår att upptäcka som har manipulerat hela sin familj plus alla andra runt omkring.
Jag är glad att jag gjorde ett oanmält besök till honom i januari och upptäckte att en ”kvinna” hade tagit min plats, han blev påkommen och förnekade allt sa ”Vi är bara kompisar”
De ända vi kan göra vi utsatta är att föra budskapet vidare så att inte förövaren förstör mer fina kvinnor, för vi är utvalda de vill ha starka kvinnor som de kan ”göda” sitt ego med.
Kärlek vet de ej va de är och de kommer aldrig och vilja veta det heller för de är inget fel på dem bara på alla andra, ”offerkofta” på.
Lycka till.
MVH Erika
Jaa det kan mycket väl vara en Narcissist känner aldrig de har gjort något fel. Utav detta är det en minsta pungt är det alltid andras energi de lever på att dränera med att du skall känna dig ledsen, man känner sig kvävd oavsätt om man är i närheten av -N personen då har hen satt klorna hårt i en. (Ta reda på allt du kan om en -N) och lägg märke till människans Morala kompass ifråga den jag kan bara läsa igenom din kontext-känna hur du mår de har absolut inget av detta i sig… jag fastnade för denna text du skrivit för exagt samma sak har jag varit med om och detta är nu min andra vända med att efter 2års tid känt fan varför är jag så trött helatiden jag känner ingen lust med något och då börjar jag klandra mig själv tycka illa om mig för allt är mitt fel -N riktar det här mot den som är känslig och visar det utåt riktat…. -N människa kan inte ta konstruktivt kritik utav något slag. Utav en konflikt känner du dig alltid dum oavsett om du haft rätt & aldrig gjorde fel det är du i slutändan som ber om URSÄKT! Det är deras bekräftelse att jag äger dig känslo löst framhäver de dig. I fråga personen de alltid stärka utav en partner i säg som de kan imitera inteyck till & med kanske stå framför spegeln för sig själv öva in utryck utåt..
Sjukaste är att när du får fram du haft en end ai närheten då tro mig nör jag säger detta då har du så många mera att akta dig för… se upp & håll det för dig själv för en -N kommer vända detta emot dig så du kommer tro tillslut att det rä du som är -N ifråga!
Läs på så mycket du kan mitt råd . Jag har själv varit utsatt utav en Mamma som varit det mot mig flera vänner jag haft tidigare trott bara men fan till& med kallat dem min bror från början har varit -N sakt amen säkert skapa jag själv en skydds mekanism för såna här djur som saknar Empati, moralisk etik, de har får dig att tro från första början de är glada trevligt hjälpsamma gooa mysiga, mycket viktig del lyssnar väldigt noga på en specifik del ifrån dig det är hur du mår vad som dränerar dig vart dina principer ligger hur du skyddar dem vad du har för regler innanför din tröskel. De kommer alltid använda detta info till att utnyttja dwt till max och få dig så förvirrad i deras skit så att man tror vara vad fan har jag gjort för att förtjäna detta liv, vart gick allt fel? Men i själva verket så har du inte ens varit i närheten av något utan bara försökt leva ditt liv med den du älskade eller trodde det iaf för de kan inte älska oss som känner känslor och livsglädjen!
Jag kan fortsätta hur länge som helst för jag har levt i 20 år minst med aånna här runt mig men från och med igår då fick jag reda på om Ordet Narcissist och alla pusselbitar fall på plats på faaaan alla situationer där man känt sig så kass människa helt ras i tyglar utan frihetkännsla fan Nej! Nu fick jag nya krafter och jag skall läs reflektera bearbeta så länge tills man ser igenom ett djur sinne som detta. Läs läs läs ta all information du kan förbered dig på att de kommer ta lång tid att bli av med en -N när du väl blivit av med en-N ta bort dem från ditt liv svara inte ens på ett meddelande när du fått bort de ur din lägenhet & alla situationer där du hör det skapas Drama runt dig låt ingen i närheten veta om vad du vet om den person för de förvränger detta till ytters Förnekelse! NEJ var neutral oavsett om du vill gråta gör det inte framför dem ge dem ingenting säg vara Okej mmhm korta neutrala svar då kommer du se en sjuk sak de kommer börja skaka av oro för de vet att de ligger på hal is kommer de försöka väcka dig igen med små presenter små gåvor & skit som inte betyder igentligen något för dem är det värt 0 de är ute efter dränera, förstöra,m.m. dig i vid varje punkt
Mvh Kennet
Det är riktigt obehagligt att har upplevt detta. Det önskar man inte någon. Funderat lite på hur man kan hamna med dessa personer. Min teori är att man är för positiv som människa och att man har svårt att se att man inte kan ändra på en annan människa. Man hoppas in i det sista. När man väl kommit ifrån en sån här så försöker dom göra allt för att jäklas. Men man är starkare än någonsin när man kommit ifrån en narcissist just för att man har varit så nertryckt. Så att narcissisten kommer att förlora all sin kontroll.
Precis lämnat ett förhållande med en N efter 17 år tillsammans , och två små barn …….
Säger bara , fy fan ……..
Hej har också lämnat efter 17 år med två barn, ett helvete som har fortsatt, hur har det gått för dig?
Hej, skulle gärna skriva privat och utbyta erfarenheter just när det gäller barn.
Jessica det är svårt att svara på. Jag har levt med en N in18 år och det som kännetecknar dem är just det Michael skriver. Du kan i ena stunden översköljas av ”kärlek”(analyserar man det är det inte kärlek utan mer att man blir så glad och lycklig över att för en kort stund känna att de verkar ägna en uppmärksamhet och lyssnar på en och kanske lite fysisk närhet av kärleksfull karaktär för det visasinte ofta) för att i nästsa stund slängas ut i kylan och förnedras. Mitt ex var väldigt duktig på att manipulera mig och trycka ner mig för att i nästa stund säga hur fantastisk jag är. På senare år däremot främst kyla och ger en känsla av att man inte duger. Kärleken de visar är egentligen något regisserat från dera sida. Alltså att de vet hur de ska göra för att få den andra att känna att den blir sedd. Det är den sidan de använder sig av inledningsvis i relationen. Någon riktig ömsesidighet blir det aldrig. Har du känt att han genuint vill dig väl? Att du kan känna dig nere av olika anledningar och helt och hållet dig själv och du har dugit. Känslan av att han älskat dig som du är. N älskar drama men säger helt tvärt om och att det är du som är orsaken till all drama. Mitt ex sa i flera år i gräl att vi inte är bra för varandra inte borde leva med varandra. Att jag bar psyksjuka mm mm Frågan är varför lämnade han inte. Nä han ville bara få den empatiske att känna sig värdelös. Varför man stannar är för att man blir medberoende och förblindad av idialisering med en självkänsla på botten…och så har man barn och så rullar det på för man gör allt för att det ska bli bättre men det blodbadet självklart inte med en N. Ett förhållande med en man ska vara avkopplande , i det stora hela harmoniskt , man ska få känsla av ömsesidighet och att han vill en väl på riktigt. Detta är inte jag upplevt utan nu fått berättat för mig vid snart 44 års ålder. Om du själv inte är en väldigt neurotisk och tolalego så har du förmodligen stött på en N man. Håll dig undan från dem . Två armlängds avstånd minst och hela handen upp i ansiktet på dem. Jag har barn med en och ska hantera det. Som tur är så återerövrade jag mig själv snabbt efter separationen och är så jävla stark och strategisk i ”hanterandet”av honom. De tycker själva att de är jäkligt smarta men tursamt nog agerar många av den på känsla och instinkt . Det finns liksom aldrig något som kallas eftertanke. Därför kan det vara ganska enkelt att hantera dem när man väl kommit underfund med dem. Som en tvååring man säger till tydligt hur det ska vara. Kommunicera aldrig med N som med andra människor att man utgår från respekt inlyssnande, ömsesidighet . Big no no. Heja er där ute som trycks ner av N. Prata med er själva i spegeln och säg hur fantastiska ni är. Det är ju ofta oss empatiska människor de snärjer o bryter ner. Försök att känna er lyckliga och att ni är fria
Från stressen det innebär att vara med en N. Vi har ett liv att leva och det har man rätt att leva i lugn och harmoni. Ni som har spänningar i kroppen. Reflektera över om ni kan slappna av med personen ni lever med. Annars är det som att sova med fienden. Kram
Man blir så glad över den korta stund de ägnar uppmärksamhet eller lyssnar … Precis det upplever jag! Då vaknar hoppet att det kanske blir bra nu…. Vår relation innehåller inte mycket kärlek utan känns mer som en maktkamp från hans sida. Han vill inte sitta jämte mig, göra något för mig eller med mig. Han säger inget positivt eller berömmer något jag gör. I 20 år har jag lagt all tid och kraft på att vända ut och in på mig själv för att klara av familjelivet och tagit ansvar för allt. Hans motivering har alltid varit att han jobbar ju heltid.. Det jag ber om blir inte åtgärdat – han ”glömmer” och svaret jag får efter att ha föreslagit något är mestadels ”nej”. Jag har kallats för allt möjligt i hans ilskna perioder; psykiskt sjuk i huvudet, ett ägg, inte ens psyket skulle kunna hjälpa dig, idiot, arsle och det är ett dårhus med idioter han bor i (de tre sistnämnda var även till barnen…) Varför lämnar han inte? Nej – det är jag som ska lämna, har han sagt. ”Det är du som kommer att splittra familjen.” Jag måste vakna!
Jag blev ihop med en kille som köpte brylar till mig och sa att han älskade mig men när jag flyttade till honom så visade han inga tecken på att han älskade mig vad kallas en sådan person och så slängde han bara ut mig utan lägenhet och möbler och borslin
Hej Jag läste ditt inlägg och undrar hur du mår idag, 4år efter inlägget?
Jag har, av samma anledning som du, precis lämnat min partner sedan drygt 15år. Jag har ett tryck över bröstet sedan jag gjorde slut. Massor av ångest kommer upp till ytan, speciellt på tidiga morgonen. Hur ska jag klara detta? Jag ser mönster i min egen bror så jag tampas med fler än min man. Jag vore så tacksam om du skulle vilja dela din historia efter uppbrottet.
Har aldrig känt igen mig så mycket som i det du skriver. Jag är på väg att lämna men det går så långsamt, har liksom precis vaknat upp och insett vad det handlar om, och inte är det kärlek. Det otrygga har liksom blivit det trygga och jag vet inte riktigt vem jag är längre, hatar det!!
Ha ha liten felskrivning. Blodbadet ska vara blir det Inte. Jobbig är han men ett blodbad orkar jag inte med
Ha ha… Tack för fint inlägg Jossan!
2,5 år senare och idag 44 år så står jag på randen till att lämna. Men tvivlen är starka ibland…
Styrketankar till dig Agnes! Det kommer bli bättre och klandra inte dig själv att du ”valde fel man”. Jag försöker vara snäll mot mig själv o tänka att jag ju har barnen. Skulle man hållit på och analyserat och gått på logiken och inte passionen med den man fick barn med/ bildade familj med kanske det aldrig skulle blivit några ungar. Det blev inte som man tänkt sig men lovar att det blir bra ändå. Kämpa på.
Jossan, hur löste ni frågan om barnen när ni gick skilda vägar?
Det är inte sällan man känner sig utsatt, som i psykisk misshandel.
Jessica. Jag tycker det låter som ett ganska vanligt förhållande, där två viljor så småningom dragit åt lite olika håll, funnits och där känslorna helt enkelt tagit slut. Egoism och oförmåga att erkänna sina egna brister innebär inte i sig narcisism eller psykopati. Ibland kan det kännas lättare att finna tröst i enkla förklaringar. När jag lämnade mitt ex för många många år sedan mådde jag väldigt dåligt och nedvärderade mig. Så satt jag på jobbet och läste en lång artikel om psykopater och kände igen nästan precis allting. När jag lämnade jobbet gick jag i huvudet igenom mitt förhållande och upptäckte efter en stund att tårarna rann fast jag gick bland folk. Jag hade själv inte märkt det. Det var inte tårar av sorg. Det var tårar av lättnad, av befrielse.
Tack Jossan och Magnus. Det som jag har så svårt förstå är att han från dag ett till sista dagen så att han älskade mig och ville leva med mig……sen bara gick han och så att allt var mitt fel! Hur kan en människa som säger och dessutom visar såna känslor bara från en dag bli som en isbit. Jag har aldrig upplevt sån kyla förut…..och aldrig sån kärlek. För mig är det omöjligt att efter ha älskat någon kunna behandla den elakt och med tystnad. Oavsett om känslorna tar slut lr om nått händer har vi ju ändå delatdelat nått unikt….Ett år har gått och han tycks vara kvar på ruta ett med att bara se att det var mitt fel. Jag har dessutom tagit på mig mina fel…..som jag tydligt så bara efter ett par månader. Jag var inte redo för ett nytt förhållande och det vet jag nu. Men det kunde han aldrig förstå.. …att man känner skuld för barnen etc när man inte kunde hålla kvar ditt äktenskap. Är inte att älska någon att förstå och stötta i svåra stunder….inte lägga skuld för att man inte mår bra. Ingen vore lyckligare än jag om han inte är N för då finns det hopp. Mina känslor är kvar trots hans sätt behandla mig…..men idag är jag mig själv. Stark och självständig.. och beredd att älska på ett äkta sätt. Har ni nått råd hur jag ska hantera detta? Det han sa till mig också som avslutning var att han orkar inte med ett förhållande som åker berg och dalbana……men om man lär känna en ny människa samtidigt som ens liv är upp och nedvänt….är det svårt inte bli så. Men jag tänker om man verkligen älskar den människan så borde man väl ge det en andra chans…..när livet lugnat ner sig…..Om inte så kan det ju inte varit äkta kärlek……Har jag fel??
Jessica fundera över vad det är du verkligen känner för honom. Är det minnen som dröjer sig kvar? Om han inte är förälskad i dig har jag svårt att tro att du egentligen är det heller . Det spelar ju ingen roll vad han säger. Det är inte du som bär all skuld och han ör ditt offer. Försök att blicka framåt. Det är en kärlek som gått förlorad. Det kommer fler. Jag försöker verkligen att tvinga mig at tänka så för att gå framåt.
Tack Jossan…..jag vet ju att jag måste släppa taget…..och det har jag gjort.. men ändå ligger nått och gnager. Jag mår bra idag och känner ingen smärta när han dyker upp i mina tankar. Men han var min själsfrände kändes det som…..vi hade så lika tankar och drömmar om livet. Det har jag aldrig upplevt tidigare…..det kändes så starkt att tycka om samma saker……
Men som du säger. Detta är förbi…..
En annan tanke är Hur är N mot sina barn?
Kan de älska dem? Denna mannen har ett fint förhållande till sina vuxna barn….de avgudar honom…och höjer honom till skyarna…..Pappa är deras stöd och hjälte trots att de lever i bra relationer båda två. Kan han verkligen vara N då?
Jag är mitt i en separation efter 30 år med en N. Jag har undrat hur jag har kunnat stanna kvar så länge men ser här att jag inte är ensam med långa förhållanden med en N.
Det är sant det där om att det är som att ha göra med ett tjurigt småbarn direkt han inte får som han vill sätts oftast någon form av hämdaktion igång. T,ex gömma saker. Frågar man efter det så kan det ibland komma fram men lika ofta hittar man det när man städar. Suck
Trots detta går jag omkring och tvivlar jag inte riktigt varför?? Rent förnufts mässigt är det bara att lämna. Men med barn och hus och ett helt liv ihop är det inte så bara. Det krävs många hästkrafter för att orka. Fattar inte var jag ska hitta alla krafter??
Ett steg i taget Lee. Jag vet att du har många känslomässiga ”nervtrådar”som behöver kapas av. En efter en! Kom ihåg att en sund relation ger energi. En dålig tar. Ha det för ögonen! Allt styrka till dig!
Kloka ord!! Tack
Tack Tack! Det är som att åka berg och dalbana ena stunden är man uppe och känner att man gör rätt.nästa åker man ner till botten och sköljs över av tvivel. Är det verkligen möjligt att en människa är så oempatisk jag kan liksom inte riktigt förstå det. Och hur ska lilla snälla jag som tycker så synd om denna arma människa kunna trycka upp handen i ansiktet på honom. Här krävs MOD!! Hur hittar man det??
Jag lämnade en N och önskar att jag då hade vetat hur mycket värre det skulle bli.
Ännu värre att vara skild än att bo ihop med en sådan person när man har barn tillsammans. Möjligheterna att jävlas är nämligen oändliga inom lagens ramar. Samhällets kunskaper om dessa personligheter är också skrämmande låg så stöd kan man inte förvänta sig.
Min erfarenhet är att det enda sättet att bli fri från en N person är nollkontakt och då menar jag verkligen noll kontakt. Inte ens sms, mail och så vidare. Något som är omöjligt om man har barn tillsammans.
Maya….det låter fruktansvärt…..
Svårt förstå när man aldrig varit ute för nått sånt. Sänder Styrke kramar i mängder!!!
Jag har alltid kännt igen så mycket i inläggen om N-personligheter. Jag har aldrig varit tillsammans med en, men ändå brutit med en..min mamma. Smärtsamt uppvaknande. Speciellt när man hamnar på ”fel” sida och blir en ”fiende”, väldigt obehagligt och otroligt sorgligt samtidigt som man känner sig så dum som inte förstått bättre tidigare..kryddat med dåligt samvete för att man fått nog.
Stackars dig Johanna. Det är inget man Inser/vill inse med sin mamma i första taget förstås. Det spelar ingen roll om det är en förälder. Ingen har rätt ocj speciellt inte en förälder att få sitt barn att må dåligt. En förälder ska inte se det som en sjölvklarhet att man har sina barns villkorslösa kärlek och stöd. Nej man ska göra sig förtjänt att fina relationer. Inte kan man umgås med någon som endast tänker på själv och sätter agendan om allt. Bra att man kommer till beslut som innebär att man sätter gränser för hur man låter sig bli behandlad. Man behöver ju inte besluta att allt är för evigt heller utan nu är det som det är. Det är ju inte ovanligt att N på ålderns höst nör de blivit riktigt ensamma( för det blir de) börjar reflektera lite om än för sin egen skull. Tänk inte att du brutit för alltid utan nu är det så här och så länge ingen förändring sker. Kram
Tack <3 Vad omtänksamt av dig!
Ja, det var ett bra råd att det inte behöver vara för alltid. Det gör det lite lättare!
Jag är rädd för henne och vad hon kan hitta på så jag har satt gränsen för mig själv, inte till henne, klarar inga duster längre, kommer ändå ingen vart..
Usch, jag är rädd att bli som henne :-/
Tack för klargörande,jag orkar inte läsa alla kommentarer så ni får ursäkta om min fråga redan är besvarad.Klarade inte av att tekniskt fullfölja beställningen av webinair heller. Jag ska skilja mig från en N och vi har en dotter på 16 år. Hur ska jag göra för att inte tappa henne helt,då hon är pappas flicka och jag inte klarar av att missunna henne det. Hon har tidigare varit väldigt skarp och klartänkt men senaste halvåret märker jag att pappa och släkten lyckats få henne att tro att jag är ett hot. Min trötthet ses plötsligt som bevis på att jag har hämnd i sinnet och trots allt som jag förlåtit och gått vidare så framställs jag som hämdlysten och elak. Inte ens när jag varit så trött att jag sluddrat så har det varit legalt att säja nej till min make utan att jag framställs som en svikare. Tidigare har dotterns förståelse varit obeskrivligt värdefull men om hon normaliseras av maken så har jag ju ingen som förstår mig och jag vet inte hur jag ska orka motivera mig att kämpa vidare.Jag orkar nätt och jämt med min vardag så hunden och jag får mat och motion men att sen klara av något i övrigt blir mycket sporadiskt och 18 mil från maken är ju positivt men från dottern så blir det ju olidligt mellan varven även om miljön här i stugan på landet är den bästa plats jag kan tänka mig att vara på. Att kontakta familjerådgivningen i hemkommunen står härnäst påmin lista men det gäller att orka passa telefontiden om det ska bli nåt bokat och sen räcker det ju att maken eller dottern vägrar gå dit eftersom det är jag som bokat då blir det ju ogjort ändå och jag vill veta hur jag ska göra när kommunikationen inte fungerar, det känns så fel att utnyttja dottern även om hon är stor tjej så borde hon slippa rodda sina föräldrar.Maken lyssnar iaf på henne så det går att nå fram ibland.Tacksam för tips,hoppas jag orkar läsa dem bara. MVH Anna.
Jossan och Maya har helt rätt. Har exakt samma erfarenhet. Det positiva (om det mu finns nåt) är att N-personer tycks följa nästintill exakt samma mönster. Så samla krafter och försök ligga ett steg före så har du ett försprång, slipper inte jävligheterna men du slipper dem oftast i kombination med överraskningsmomentet. Hur man gör med barn (eller djur) som finns med i bilden? Svårast av allt. Men min erfarenhet är att försök stålsätta dig och LÅTSAS som att du inte bryr dig särskilt mycket (om att han utrustar barnen med varma kläder på vintern eller att få ta med dig familjens hund när du flyttar t.ex), då blir det minst intressant att använda dessa som slagträ. Till sist – sorgligast av allt är att alla vi som får upp ögonen för sånahär texter/sidor/forum har i princip redan tagit oss igenom helvetet, de som hade behövt det mest verkar vi inte nå, de är så totalt upptagna med att få ihop vardagen med sin N. Been there, done that… Kram.❤
Blev lämnad nu före sommaren. Det är så befriande att läsa detta. Jag känner igen allt. Jag fick inget avslut. Hon ringde och ville äta middag och sova hos mej. Planerade en Gotlands resa med mej. Nästa dag borta för alltid och det var mitt fel. Jag ”kastade henne mellan himmel och helvete”. Alla dramor var mitt fel. Hon hade alltid en fiende. Exmannen, chefen, studiekamraten. Inget var hennes fel. Hon hade orealistiska planer och drömde om rikedom och att flytta till Dubai. Allt startade som supernova kärlek. Hon grät. Att träffa mej var värt allt elände hon gått igenom i livet. Hon skulle skriva en bok. Jag var det sista lyckliga kapitlet. Hon anförtrodde mej allt . Jag blev hennes älskare , pappa , mentor , bäste vän. Sedan vände allt. Jag sa en gång att jag upplevde mej utnyttjad ibland och att jag tyckte hon var okänslig och självisk. Att det bara var hennes behov som var viktigt. Det var det värsta jag kunde gjort. Nu var jag helt värdelös på det mesta. Mitt självförtroende gick i källaren och är fortfarande. Jag försökte fixa allt men ingenting hjälpte. Jag hade gått upp totalt i henne utan att tänka. Hennes charm , vältalighet och argument och uppvisning i sängkammaren var hennes verktyg.Jag trodde under hela vårt förhållande att hon någon gång skulle uppskatta vad jag gjorde för henne och alla roller jag hade för henne men det hände aldrig. Idag är Jag bara förvirrad och undrar hur någon som sagt att hon älskat mej så mycket bara har hjärta att slå igen dörren och försvinna?
Känner igen mycket av det du skriver. Mitt ex tvärvände ofta från att vilja gifta sig, skaffa barn och leva hela livet vid min sida, till att 1-2 dagar senare säga att det var slut och att vi aldrig mer skulle träffas igen. Hon växlade fram och tillbaka, flera gånger, på det viset. Två veckor innan hon gjorde slut för sista gången, så var jag hennes livs kärlek, och hon ville börja om från början igen med mig. En vecka innan så började vi i parterapi, och hon beskrev hur hon såg oss gå tillsammans dit för att läka relationen, med höstlöven blåsande omkring oss. Kvällen innan så hade vi fantastisk sex, och hon sa att hon verkligen ville göra samma sak många fler gånger med mig. Sedan så ville hon inte fortsätta förhållandet, inte fullfölja parterapin och inte ens träffa mig igen, av rädsla för att ”falla” för mig igen.
Det som jag upplever som väldigt paradoxalt, i mitt eget fall, är att mitt ex redan tidigt snöade in på att det var JAG som var narcissisten, och JAG som utsatte henne för gaslighting. Så att jag själv fortfarande tvivlar lite ibland, på om hon kanske har rät till viss del. Hon har svängt sig med dessa begrepp sedan tidigt i relationen, och använt dem för att blockera mina försök att nå fram och resonera med henne på vanligt vis. Det är först nu, en dryg månad efter att relationen avslutades definitivt, som jag själv på allvar har läst på om narcissism och gaslighting (samt borderline, psykopati etc.). Det är nästan skrämmande hur väl det jag läser nu, stämmer in på det jag har upplevt och noterat tidigare. Det är extra skrämmande, att mitt ex verkar ha gått in så hårt för att skapa en bild av att det är JAG som är narcissisten, så att jag nästan får uppfattningen att hon tror på det själv. Jag har fortfarande svårt att inte tvivla på mig själv. Jag luras hela tiden till att sätta mig själv i den offerroll som hon har målat upp, och därmed översköljas av sympati för henne. Jag har nog lång väg kvar till att bli fri och frisk från detta.
Hej!
Det finns miltals med info och vittnesbörd om kännetecken osv. för att känna igen en narcissist.
Dock hittar jag ingenstans där det står något om att det går att få hjälp och bot för den person som har en narcissistisk personlighetsstörning. Är det omöjligt att hjälpa och förändra en person som insett att hen har den här störningen?
Om det går, hur går man till väga då? Är det psykoterapeut eller vilken sorts terapi klarar av den problematiken?
Jag har en person i min omedelbara närhet som inte är en ”fullfjädrad” N men stämmer in på ungefär 50% av de beskrivningar som ges och jag hoppas att det går att hjälpa en medmänniska som inget hellre vill än att bli normal.
Tusen tack på förhand för svar!
Mvh
Anette
Hej, tycker när jag läser sådana här artiklar att så mycket stämmer in på min dotter. Så har under det senaste året börjat bli ganska säker på att det är narcissism det handlar om:
Hon tar selfies hela tiden och frågar om vad man tycker. Svarar man ärligt att det finns bättre bilder på henne blir hon arg – och tvärtom, jättelycklig om man säger något positivt
Hon blir arg om jag umgås med andra
Hon tycker om dyra (helst märkes-) saker
Hon pratar ofta om att hon en dag kommer träffa en rik man och allt hon kommer att ha då
Hon har flera olika killar, från vilka hon får/vill få olika saker. Började ganska tidigt att vara med flera olika killar (för att få saker, tror jag)
Jag har under de senaste 5 åren (hon är 20 idag) tyckt att hennes ”älskar dig” låter ihåligt, vilket jag fick bekräftat av hennes dåvarande vän som berättade att hon pratar mycket illa om mig
Hon undviker ögonkontakt, och när det väl är ögonkontakt ser jag förakt i hennes blick. (har sen undrat om det är därför hon undviker ögonkontakt med flera för att ögonen kan avslöja vad du verkligen känner på insidan?)
Jag vet att hon varken älskar mig eller sin pappa, använder oss enbart för att få saker (hon är ju materialist) och använder då sin uppväxt för att få oss att få skuldkänslor och ge henne det hon vill ha. Använder t.o.m hot om självmord. Alternativt smickrar hon en och försöker ställa sig in för att få något, (hon inser det nog inte själv, men det hörs i hennes röst när hon är ute efter något, låter inte äkta, snarare ihåligt)
Känner mig utmattad i hennes närvaro och undrar vad man kan säga och inte, och vad hon är ute efter. Har slutat besvara hennes frågor om hur mycket jag älskar henne och vad jag skulle kunna göra för henne. Jag har förstått att det sen används mot en. Det är tyvärr väldigt sällan jag kan känna det som att hon bara vill träffas för att umgås för att hon tycker om ens närvaro
Hon har förvisso under några år i sitt liv inte haft det så lätt, vilket hon ganska ofta tar upp. Oavsett ämne kommer hon ofta in på hur synd det är om henne och att alla andra har ställt till det för henne, varför hon nu har ett så dåligt liv. (hon tycker inte att hon själv ska behöva anstränga sig för att ändra på saker och ting). Skyller nuvarande beteende och situation på andra, allra oftast på mig då hon vet att jag är svaghjärtad och har lätt till skuldkänslor
Hon kommer inte ihåg att hon under de andra åren har haft det ganska bra. Hon har en fantasi om att alla andra har så bra familjer (och att de oxå är rika)
Långsint, tar alltid upp gamla saker man gjort. Inte vad hon själv gjort innan för att det skulle bli så. T.ex om jag lovat hennen en ny mobil om hon sköter skolan. Sen sköter hon inte skolan och jag ger henne inte en mobil. Då finns det bara kvar i hennes hjärna att jag lovat henne en mobil som hon aldrig fick. Allt sådant prat och andra anklagelser har gjort att jag nu bara minns dåliga saker under hennes uppväxt.
Ingen metod har fungerat för att hon ska sköta sina sysslor, skolan etc. Varken belöning eller morot; dels för att hon aldrig håller sin del av överenskommelser och dels anser hon att hon ska få saker utan att själv behöva göra något.
Under normala omständigheter är jag en ganska rationell och logisk person, men jag känner mig alldeles dimmig i huvudet och kan inte tänka klart i en diskussion med henne. Samtalen slutar alltid med att man inte vet vad som hände under det och att man får dåligt samvete.
Har försökt få med henne på familjesamtal men hon vägrar, säger att det inte är något fel på henne. Jag lyckas inte få henne att förstå att det inte handlar om att det är fel på någon utan att vi ska göra det för att hon ska må bättre och vi få en bättre relation
Förut trodde jag att det handlade om psykopatiska drag men har sen reviderat det till att det nog snarare handlar om narcissism. Bl.a. för den vrede hon uppvisar när hon inte får som hon vill eller då hennes beteende får konsekvenser. Då kan hon häva ur sig allt möjligt: hemskheter, lögner, m.m och hennes reaktion är alldeles ur proportion för saken i fråga. Och för att hon är väldigt hämndlysten. Därför har man en stark oro att något kommer att hända om man inte går med på det hon vill. Några dagar efter att jag sagt ifrån och hon inte fick som hon ville upptäckte jag att någon stuckit hål i båda däcken på min cykel, vilken jag använder väldigt ofta (sammanträffande kanske..men bor i ett väldigt lugnt och bra område)
Om det varit en bekant eller ”vän” hade jag brutit kontakten för länge sen, men vet inte vad jag ska göra när det handlar om min dotter. Jag älskar ju henne trots hennes beteende, men känner att jag snart inte orkar mer av detta ältande från hennes sida.
Även om det är hon som brukar blockera mig från att kunna ringa henne, så känner jag det som en plikt att få tillbaka henne och rädda relationen och att göra så att hon ska må bättre och att hon ska bli en hel och välmående person. Börjar tyvärr tro att detta inte är möjligt trots hennes unga ålder.
Tacksam för råd
Hej.
Gammalt inlägg men jag undrar hur gammal din dotter är? Har det exakt som du och känner mig helt utmattad av att försöka hjälpa.
En sammanfattning/uttryck uttalade av och beskrivande om min f.d sambo i 20 år som har N-beteenden;
”Tala inte om för mig vad jag ska göra…” (med sammanbiten låg röst och mörknande blick) samt
”Either my way or the highway!”
Dvs – antingen gör du, säger du och tycker du som jag – eller så kan du dra!
Ord jag håller i minnet när jag sviktar..
Jossan – jag känner igen det om dramasidan. Provocerande kommentarer som jag bemötte med lugn. Direkt kom det han medvetet hade som mål med provokationen; jag startade ett bråk mellan oss och han tänkte minsann inte göra någonting alls framöver. ”Om du bara gjorde som jag sa skulle allt bli bra!”
Sedan följde iskyla, avståndstagande och tystnad i flera veckor…
N+E= NEVER
Essle.. Jag begärde skilsmässa från min man för 1.5 år sedan, Vi var ett par i 20 år ( jag ser här ovan att vi är många som håller ut så länge!) och försöker pussla ihop mig själv igen. jag är 38 men lika förvirrad som en tonåring kan jag känna just nu.
Mina vänner har naturligtvis inte sett något av hans N-drag och har svårt att förstå när jag försöker förklara, Det skulle betyda mycket för mig att ha någon att prata med, som förstår vad jag menar, någon som själv varit i detta märkliga .
Du ( och andra som läser! ) får gärna kontakta mig på clvk@yahoo.com
Vi kan hjälpa upp varandra !
/ Carola
Levt med en narsissist i två år nu äntligen brutit helt nu.och har försökt lämnat så många ggr, men blivit övertalad o duperad. Aldrig någonsin har jag blivit och är så dränerad.är så arg på mig själv att jag som faktiskt redan såg varningsklockor tidigt inte bröt förlängesen.Här var allt som är så typiskt.översvallande kärlek. Älskade mig bara så mycket direkt.stora kärleksförklaringar att nu är det vi livet ut, jag ska göra dig lycklig bla bla bla har kastas mellan hopp o förtvivlan.jag var inte tyst med vad jag tyckte, såg o ifrågasatte mkt.o då kom hans mörka sida fram , helst när han drack.då fick jag veta hur hemsk jag var.jag var kall o hård o så aldrig att typ han var snygg mm.jag boostar inte ett stort ego.Han var inte snygg heller) men först lämnade honom , o efter en månad ändå skulle vi försöka igen, han bedyrade sin kärlek, bokade resa ja allt skulle bli så bra..det tog två veckor , sen efter ett raseriutbrott mot mig gick jag för sista ggn.jag vet att narssisiter inte ska i deras värld bli lämnade , att de är de som ska klippa banden när de är beredda, o nu sista ggn var han ju då uppenbarligen beredd.jag lämnar o mår totalt skit efter allt.Han går vidare som inget hänt.två veckor efter lägger han ut på fb att han har ett förhållande, innan jag totalt blockade honom, ser jag att han skriver ÄLSKAR DIG ❤❤❤ till nya kvinnan, exakt som han alltid skrev till mig.helt sanslöst, nu sänkte han mig ännu mer.ja det här kommer att ta tid innan man kommer på banan igen.måste nog få samtalshjälp för att oxå förstå allt.någon som har tips på bra terapeut ? Lider med er alla som råkat ut för detta
Länge sen du skrev men upplevde samma sak. Troligtvis som idioten jag var tillsammans med har han kommit tillbaka igen för att manipulera dig.
Allt han sa och gjorde var en lögn.. tar tid att bli fri men vi kommer aldrig att förstå. De är så sjuka och så farliga.
Samma lögner till de nya kvinnorna. Samma mönster om och om igen.
Jag levde med en N i 25 år och lyckades med hjälp av terapi slutligen lämna äktenskapet. Det var en del skruvar som behövde skruvas rätt i mitt huvud kan jag säga. Psykisk misshandel är något som tar tid att läka. Att höra en psykolog förklara vad som är rätt och riktigt och få mina misstankar bekräftade kring N:s beteende var en del av att hitta mig själv igen.
Känslan när jag lämnade in skiljsmässopapprena var… yes jag överlevde! Nu börjar mitt nya liv!!
Det gäller NO contact om ni vill komma över N. Ni som har barn med N får helt enkelt spela ” med men var lika smarta som N så slipper ni tjafs. N kommer aldrig kunna bli lycklig. N använder sex och charm som verktyg. Så alla ni där ute som tycker om att få presenter och resor betalda av andra personer är i farozonen. Kom ihåg att riktigt kärlek är gratis. N är expert på att få dig att må bra och expert på att få dig att må dåligt!!
Levt med en man i 5 år nu.. känner honom i 15. Han har alltid satt mig på en piedestal och talat om för alla vilken fantastisk fru och mamma jag är. Jag började kanske snabbt inse att han hade noll kontroll när det gällde ekonomi.. Han belyste hur gärna han ville bli skuldfri så vi kunde köpa vårat egna hem, så jag tog lån och han”betalade in” till kronofogden.. detta hände många ggr och jag bad om att samtal skulle vara på högtalare så jag fick höra, eller så vid bokade möten så blev de alltid avbokade av många anledningar.. Jag insåg att han antagligen ljuger om allt som har med pengar att göra, men han var en väldigt kärleksfull man och pappa, fast alltid upptagen i telefon . Han blev för ett tag sedan intagen på anstalt, jag visste att det skulle ske, så själva den biten var ingen fara. MEN översköljningarna från alla i vår närhet om hur han beklagat sig över hem situationen och MIG, lånat stora summor pengar av så gott som alla pga av att jag spenderat våra, ALLT detta började hagla över mig och jag kunde inte tro att det var sant.. Han var ju så kärleksfull mot mig och barnen… Tittar man tillbaka så har han i stort sett levt på mina inkomster pga att ”andra” inte gjort rätt för sig och betalat ut det han tjänat.. Är mitt uppe i verkligheten nu så det är riktigt tufft emellanåt.:(….
Det är förfärligt att kastas runt i den berg och dalbana som livet med en narcissist eller ngn med narcissistiska tendenser blir. Jag lider med alla som går igenom detta. Men vill säga att det blir bättre med åren. Förutsättningen är nog förstås att man bryter med narcissisten. Det är ingen dans på rosor att klara sig igenom efterdyningarna av en sådan relation heller. Det tar tid och måste få ta tid. Fördelen och kanske även nackdelen är att jag blivit mycket mer vaksam på andra människors avsikter än förut. Mindre godtrogen och naiv och lättmanipulerad. Kanske även mer försiktig och rädd att närma mig nya människor tyvärr… Men verkar det för bra i början, är orden för stora, uppmärksamheten konstant, sms:en om hur fantastisk du är för långa då är det nog tyvärr så att det också är för bra för att vara sant. Relationen blir förr eller senare ett luftslott som narcissisten blåser liv i allt efter eget behag. Det blir upp till dig att punktera det <3 <3 <3
Jag har själv blivit psykiskt misshandlad 10 års tid av någon som jag vet inte om han är narcissist eller psykopat eller allt möjligt. Tack o lov inga barn.( som han nu kommit på att det måste jag leverera till honom) bara jag säger högt något av hur han pratar med mig eller något om mitt liv med honom så blir folk helt bestörda och hör ju själv hur absurt det låter
Ändå är min självkänsla lika med noll. Har velat dö länge. ( han är missbrukare också ”under behandling pga hans jobb tvingar honom men super alla längre helger och ignorerar mig alla korta helger och allt det är givetvis mitt fel på alla sätt orsak finns alltid)
Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Folk tycker han låter sinnessjuk som jag berättar till eller som har fått sig en släng av hans galenskaper men ändå är han omtyckt på jobbet och vänder bara lite på sanningen( vet inte längre vad som är sanningen) så att allt är till hans fördel. Jag tycker han låter galen när han talar ofta. Han säger saker som ”jag har nu bestämt att Jag ska ha barn och du ska skaffa dig ett riktigt jobb så jag kan skaffa barnet med dig” och liknande om allt. Han gör ingenting med mig. Han säger att det är mitt fel mest. Han har druckit alla helger i 8 år. ( förutom de 2 sista åren då han bara druckit alla långa semesterar. Ambulansen kommer ofta då han är medvetslös och han ringer och trakasserar ofta både 112 och alla i hans telefonbok i fyllan. Något han tycker alla ska ha förståelse för då han var ju full. Han har fått sluta på flera jobb i höga positioner pga trakasserier av andra. Han är gränslös. Även nykter tycker jag. Han har raggat på alla som jag känner så att de har fått blockera honom.
Han tycker sig ha mer värde än jag pga sin sociala status. Tror han har även sagt det i fyllan tillsammans med andra saker. I nyktert tillstånd är han mest tyst och mobbar mig( så jag känner mig ständigt fel och rädd) spelar tv spel och sover. Han gillar att bestämma över mig och hålla långa föredrag av hur Han vill ha det och hur det ska vara. Mellan tystnaderna. Gärna då när jag är bortrest. Vi har separata ekonomier han hjälper mig inte( han tjänar 4 ggr mer än jag) Har fått låna pengar någon gång mindre summor då har han pikat mig för det även om det är betalt tillbaka. Jag får köpa möbler och inredning och allt annat till hemmet han spenderar sitt på alkohol eller tv spel och take away mat. Han skulle bo som en missbrukare på trasiga saker i smuts om inte jag fanns. Men han är ok med det också. Tror han är på riktigt galen. Eller så är jag galen.
Det där är snarare ngn med borderline skulle jag säga som amatörpsykolog.
Dom har tvära kast mellan kärlek o hat. Och lämnar ofta relationer och är mycket stormiga i sitt känsloliv.
Omogna känslomässigt är dom.
Jag undrar om jag kanske, omedvetet, uppmuntrar eller skapar N. Om alla människor har, mer eller mindre, N-potential kan ju miljön och situationen spela roll för hur det blir, tänker jag.
Mina föräldrar var N på lite olika sätt. Min mamma är extremt tydlig och de som känner henne skulle lätt skriva under på det. Jag har vuxit upp med henne och märker, tyvärr, att mina kärleksrelationer utvecklas successivt till att min partner blir VÄLDIGT lik N. Jag känner självklar ansvar och skuld för det fast jag är blind.
Hej!
Precis försökt få ett avslut från en relation drygt 2,5 år lång. En bergodalbana utan dess like.
Hur har det gått för dej?
Jag bär på en sån otrolig sorg och besvikelse för topparna har varit många och underbara.
Sen kommer käftsmällen, ofta utan särskild grund med kyla, hårda ord och distans i en handvändning.
Älskar honom så mycket men kan inte utsätta mig för den psykiska misshandeln som verkar svår att få bukt på. Han verkar inte själv förstå hur illa han gör mig.
Så svårt att distansera mig. Törs inte träffa honom för han har talets gåva och lovar guld och gröna skogar och jag har då starka känslor trots allt..
Bröt upp igår och gråtit konstant sen dess
Som sagt, hur går/gick det för dej/ M
Hej Malin, Vet inte vem du frågar men svarar ändå eftersom jag berörs av det du skrivit.
Ser att du brutit alldeles nyss. Starkt gjort!!! Stå på dig!!!
Jag tänkte i början mycket på det Michael skrivit om att det smärtar som en amputerad kroppsdel. Det hjälpte mig när det slet i hela kroppen av smärta.
När jag var ute och promenerade tänkte jag ofta på det som står här i bloggen och att smärtan fungerar som fantomsmärta. Kroppsdelen är borta men känsligheten kvar.
Den har avtagit successivt och det är jätteviktigt med 0-kontakt för att läka sig själv. Märkte en klar skillnad bara vid små enkla kontakter kring praktiska saker.
Jag sparade också små enkla citat som hjälpte mig att hålla riktningen framåt.
Dag för dag, bit för bit i en hälsosam riktning leder framåt.
Tillåt sorgen över att det inte blev som du trott och drömt om. För mig är tillåten sorg läkande och ett erkännande av den egna sårbarheten.
Distraherade mig ibland så det inte blev för tufft.
Önskar dig allt gott och all kraft till ”dej själv”!!!
Hej Malin
Känner så väl igen mig … går igenom nåt liknande.
Det är slut mellan oss sen 1 1/2 år tillbaka – det va han som kastade ut mig”.. han tog kontakt efter ett halvår igen.. vi ses nu & då… bara på hand villkor hela tiden..
Jag kan inte låta bli
Har någon erfarenhet av delad vårdnad med en N-person. Jag är rädd för att lämna och låta barnen vara själv med honom halva tiden. När jag är med kan jag rädda upp situationen när han utsätter barnen för samma metoder. Prata med dem, visa kärlek, bryta när han går för långt. Men om jag inte finns där är jag rädd för hur det kommer påverka dem genom livet. De är båda under 10 år.
Hej Sofia! Länge sen du skrev nu. Hur går det? Jag är i dagsläget fortfarande tillsammans med N men har planer att separera när jag är klar med min cancerbehandling. Vi har barn ihop och jag är verkligen orolig för hur de ska ha det hos pappan när jag inte finns här. Önskar så att jag kunde få konkreta exempel på hur jag kan gå till väga.
Hej!
Skriver lite i rädsla för jag börjat inse att jag ev lever med en N?! Jag tvivlar, bagatelliserar mina känslor, tankar och behov för att få lugn och ro. Allt mer ensam, nedstämd med panikångest och sömnstörning..
När vi träffades bodde vi allt eftersom hos mig och min andra barn som var i skolåldern. Allt var bra.., som det ska va. Kände att vi kom i ”första rummet” för honom. Jag blev gravid, han startade företag, vi flyttade in i hans hus ”så länge” för att sedan satsa på något gemensamt..
I hans hus, som jag köpte in mig i, och där företaget tog allt mer energi, tid och intresse började det.. Han var sällan närvarande som stöd för mig i min graviditet, småbarnslivet och aldrig avlastning som stödjande idrotts-och skolbarnsbonusförälder.
Han förstod inte att jag hade vissa förväntningar, önskemål i vår relation. Han behövde ofta ”göra annat” på fritiden till sitt företag och levde upp när han fick ut och festa och jag visste aldrig när och om han kom hem. Han hörde inte av sig. Jag hindrade honom inte att göra det han vill göra.
… Så är det fortfarande. Jag gör det mesta av alla vardagsbestyr och är projektledaren i familjen. Jobbar 100%. Jag har mina vänner och familj men mina krafter har allt eftersom genom åren tagit slut. Känner mig ensam. När jag ber om hjälp, stöd och avlastning blir han irriterad, med eller utan vredesutbrott. Han har förändras, och troligtvis jag också på mitt sätt. Jag är mer ledsen, inbunden och enl honom mer krävande. Jag ”jagar” honom. Jag vågar idag knappt be om något., vill inte vara en belastning. Jag har hört hur negativ, komplicerad, dramatisk jag är osv. Han upplever ”tvång” att han får ”svansa” efter mig och ”ställa upp” för mig.. Efter en konflikt och där han fått utlopp men jag bara ledsen, är allt som vanligt dagen efter. Han är så glad mot vårt gemensamma barn och låtsas som inget hänt. Han är trevlig mot alla andra. Jag upplever inte att jag berör honom, känner inte mig förstådd och han säger mycket sällan förlåt.
Pratar med min kloka äldsta som reagerat, förklarar med stress, olika uppfostran och olika personligheter hos oss. Än så länge är inte barnen märkbart påverkade…
Vi går idag på familjerådgivning, men jag är alltmer uppgiven..
Tack för ordet och en jättebra plattform!
Hej Clara,
Jag känner igen mig i princip i allt du berättar.
Ligger nu dock lite före och funderar för första gången på att lämna, även om rädsla om vad som kommer att hända med min dotter plågar mig.
Jag vet att han, som inte har brytt sig om henne överhuvudtaget, kommer att manipulera henne och använda henne emot mig, men jag känner mig tröttare och tröttare och orkar snart inte mer.
Så jag måste slita mig loss.
Ibland tänker jag på att jag var en snäll, positiv, snygg, smart och social tjej när vi träffades, och idag är jag bara en sliten, sårag och mycket trött 45 årig och undrar hur jag har kunnat vara så dum, men sådana tankar hjälper inte direkt 🙁
Önskar er alla lika till! Tillsammans är vi starka
Hej Clara
Går det att få kontakt med dig, att skriva privat? Jag har tankar och funderingar kring relationen jag lever i idag. Två småbarn involverade, men jag tänker mer och mer på att lämna. Jag vet bara inte hur jag ska hantera allt.
Har du någon erfarenhet av Borderline? Jag har nämligen kommit ur ett sådant förhållande och även om det gått 9 månader så råder fortfarande fullständig förvirring, dvs min känslomässiga gps är fortfarande helt satt ur spel.
Är sambo med en man som har humörsvängningar som påverkar oss i familjen, minsta lilla motgång och han exploderar. Han är mycket bekräftelsesökande och har vid flera tillfällen skrivit sms och chatta med gamla ex flickvänner. Vi har ett barn gemensamt och jag har ett barn sedan tidigare. Han har dålig relation till mitt barn och till vårat gemensamma är relationen pendlande, barnet har ingen vidare respekt för honom och kan kalla honom fula ord.
Han påpekar allt negativt hos mig, förutom när jag gör nått som gagnar honom ( tvättar, städar, hjälper till i hans företag). Har nog aldrig fått en komplimang om min person av honom på de snart 11 år vi varit tillsammans.
Han har kan i te förstå att andra kan tänka annorlunda än honom och tror att han alltid har rätt. All min energi har gått åt honom och jag är helt slut.
Hur ska man orka?
Tror jag är i ett förhållande med en N igen… Vi har varit tillsammans i snart tre år. Första året kändes jättebra (i stort sett) sedan har det varit upp och ner hela tiden. Jag vill ha närhet och kärlek, han är helt ointresserad av det. Första året var det mkt närhet men inte nu. Han kan inte säga – Jag älskar dig, såvida inte jag säger det. Jag gör allt i hemmet och stor del utomhus med men ändå känns det som jag gör för lite. Han är oerhört lättkränkt. Kan sitta o sura i dagar utan att säga ett knyst om han tycker jag ”varit dum”. Är jag ledsen kan han inte trösta osv osv osv. Jag älskar honom och vill ju att det ska fungera men inser att det inte kommer göra det. Jag är egentligen en väldigt stark person som gått igenom allt för mkt och hade väl hoppats att det här var på riktigt… Tror min längtan efter närhet leder mig till fel män. Är dessutom ekonomiskt beroende av honom….
Hejsan! Oooh, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Det vänder sig i magen och jag kan verkligen sympatisera med dig- något som en N-personlighet inte kan tyvärr!
Min man sedan över 12 år tillbaka är utöver sin N-personlighet även passive-agressive och har rätt svåra humörsvängningar! När han sen dricker allohol så förvärras det och vi hamnar på en helt annan nivå av otrevligheter, skrik, fula ord, men också ett destruktivt beteende och självhat från hans sida.
N-personligheter har mycket svårt att ge en komplimang- men dom är gärna där med negativa påhopp- ofta!! De har också svårt att säga ”tack” och ”förlåt” ja, det ordet sitter oerhört långt inne (typ: det existerar inte!). Du skriver svårt för att trösta..och ja, det stämmer verkligen, för det finns inte tillstymmelse till empati från deras sida. Dom kan vara så sjukt iskalla och inte höja ett ögonbryn ens om man skulle behöva hjälp på något sätt. Jag själv som är en rätt varm och omhändertagande person har svårt att begripa hur det kan vara så. Men är dom på det viset så skiter dom helt och hållet i en- no matter what!
Efter flera års observation så tror jag att det handlar om deras inre demoner- och egna dåliga självkänsla och frustration. Demonerna finns där och de har kanske själva blivit skadade på någon tidspunkt i livet. Det kan vara allt från en förälder som varit likadan (sant i min mans fall) till någon sorts av trauma som de har upplevt och sen aldrig har jobbat sig igenom.
Det är mycket tragislkt alltså. Tänk att leva i en värld där det är fel på alla andra än en själv! Och att inte kunna äga sina egna misstag…bedrövligt!
Min man väljer ofta att på ett passive-agressive sätt dra sig undan allt ansvar- och konflikter/ problem som vi har, ja där skyller han ALLT på mig!
Jag har hittills aldrig hört att han skall försöka jobba på sig själv och när jag har bett honom att följa med på par-terapi så förlöjligar han begreppet och säger att det inte kommer ske, då vi inte har mer problem än andra par. Det går bara inte att vinna, suck!
Jag är sen såklart även orsaken till att han dricker, vid de tillfällen då han gör det (perioder). Jag är ju gnällig, jobbig och krävande och han gör det för att orka med mig helt enkelt. Detta säger han när jag konfronterar honom och han tror på det själv också förmodligen.
Kan det bli mer sjukt!?
MEN så kommer det perioder och bra dagar då han är underbar, snäll och fantastisk mot mig. Vi reser ihop, har romantiska middagar, kollar på film, han pysslar om mig som ingen annan gjort. Dr Jekyll & Mr Hyde. Upp och ner, bergochdalbana! 🙁
Frågan är hur länge man orkar detta mönster…jag vet ju innerst inne att det inte kommer bli bättre…but it breaks my heart. Kunde ha varit helt underbart.
Studerat en ex N på håll nu sedan vårat uppbrott. Det har sammanlagt funnits sju kvinnor (officiellt) och alla blev lämnade på samma sätt. Stänger av och försvinner. Den nya är den bästa och nu blir det fina livet ihop. Märkligt att dessa kan fortsätta i år efter år utan samvete. Vilka lögner och förtal de ägnar sig åt. Tycker synd om den nyaste för det verkar som hon är fast. Tyvärr kommer samma hända med henne som alla oss andra. Vi kan inte göra något för vi är bara galna kvinnor enligt honom och när man är fast med en N så är man så trollbunden att man litar på allt denne säger.
Jag håller på att skriva en bok om min upplevelse och kommer publicera den snart. Fiktivt men kommer skicka en till dem båda.
Har den kommit ut?
Jag har gjort exakt samma sak. Skrivit av mig i en bok, fiktiv precis som du för att skydda familjen. Vad är titeln, skulle väldigt gärna läsa den? 🙂
Till jag, blir nyfiken, tror att det är väldigt bra att skriva om man har den förmågan.
Har själv haft väldigt svårt att förstå hur min fd man kan fortsätta sin framfart trots att han har avslöjats ett par gånger. I hans fall handlar det om kvinnor i 50 års åldern, till det yttre framgångsrika med en del att förlora inte minst yrkesmässigt. Att de trots avslöjanden väljer att fortsätta umgås med en patologisk lögnare som får alla att betala mer än de tänkt sig..hur är det möjligt..
Försöker se på dessa kvinnor med förståelse och empati trots att jag utmålas som deras fiende. Barnen berättar..
Det är en speciellt djävulsk cocktail som en sådan person serverar sina offer.
Man måste själv ha upplevt det här för att verkligen förstå hur förgörande ett möte med en sådan person är.
Exakt. Förstår precis vad du menar. Det är min vardag.
Är alla lögnerna kännetecknande för narcissism? Att ljuga om allt som är möjligt och hela tiden försöka komma undan?
Hur man möter en narcissist som inte har någon självinsikt om att han kör härskartekniker, utan går runt och exponerar att han är empaten i förhållandet? Personen kan aldrig erkänna ett fel, men anklagar alla andra för att aldrig erkänna att de har fel, tom man ifrågasätter något, så kritiserar man bara. Barnen får aldrig konstruktivt lyfta att de mår dåligt utav hans agerande för då är de ouppfostrade och så bestraffar han dem med att dra in telefoner. Han fryser ut barnen ett efter ett. antingen är du guld eller så är du skam, såvida du inte är duktig utåt sett, för då vill han visa sig i glansen.
Jag har levt 20 år med en narcissist som inte har varit den extroverta typen utan har utövat en form med lögner, bedrägeri och skuldbeläggning. Jag vet att det är mycket utav narcissistens diagnos att inte kunna erkänna att han gjort fel och om han skulle göra det så är det alltid är någon annans skuld i grund och botten som fick honom att agera så här.
Hur bemöter man någon som går i full tro och inte ser sitt eget beteende mot sina barn? Han vill inte gå i terapi för det är inget fel på honom, anser han. Hur får man någon att förstå sitt beteende, han har nu flyttat ihop med en ny kvinna som undergöder hans beteende för det får honom att ta avstånd från barnen, som tar tid från deras samliv, och utsätta mig för svårigheter ekonomiskt eftersom det gynnar henne?
Finns det möjlighet att få honom att förstå eller är det kört?
Till Beatrice, förstår vad tufft det måste vara. Har självt vänt ut och in på mig själv tills jag nästan tappade förståndet för att få svar på dem frågan.
Går det att resonera med en person med dessa drag? Jag vände mig till litteraturen, dramatiseringar, terapeuter och kloka medmänniskor som varit i närheten av något liknande.
Det i princip enda och tydligaste rådet jag har fått är att ha noll kontakt med min fd. I början hade jag så svårt att ta in vidden av vad det skulle innebära.
Hur skulle jag klara det med gemensamma barn?
Men med tiden inser jag att det är nödvändigt för att jag ska klara av tillvaron med två barn som behöver all min uppmärksamhet för att hela och för att börja navigera i sin nya tillvaro med många tunga insikter om sin förälders lögner, manipulationer och dubbelliv. För det livet fortsätter bara med nya kvinnor som blir utsatta.
Jag har dessvärre aldrig hört att man kan resonera med en person med dessa personlighetsdrag angående att de skulle ha agerat fel på något sätt.
Även om det är besvärligt och känns som ett misslyckande så har noll kontakt varit det enda som hjälpt mig.
Barnen har fått hantera det och de växer blir större.
Jag vet och har fått acceptera att det här är ett stort hack i deras liv som de kommer att behöva bearbeta på olika sätt när de är redo.
Jag försöker luta mig mot vad de som arbetar med barn säger. Finns det en förälder som är närvarande för barnen så klar de mycket mer än vad man kanske tror.
Styrkekram till dig!
Tack Zenit! Jag börjar komma till insikt att det är nog det enda som hjälper. under lång tid har jag sökt svaret på vad jag möjligtvis kan ha gjort för att förtjäna den behandling som jag fått och får, ända till mina barn sa till mig:
Det är ingenting du gjort. Det är inte hos dig problemet ligger, han bara är sån här. När alla våra 5 gemensamma barn säger samma sak, då tänker jag att det kanske stämmer.
Det här med att inse sitt medberoende men inte riktigt kunna komma vidare känslomässigt är en utmaning. Mår jättebra idag för det mesta, har en son som är snart 5 år ihop med en kvinna som jag bara bott ihop med några månader. Allt sköljde över mig som en överraskning med dramatik, från det att vi träffades. Det var attraktion och mycket uppmärksamhet, sex där hon gav så mycket av sig själv och sedan efter några månader så skulle vi bli föräldrar, får ta på mig ansvar för det men kände mig också lite lurad. Idag är det fantastiskt att ha barn även om logistiken är tuff, att inte ha fått bli vårdnadshavare, de gränslösa övertrampen i beteende då och då.
Sen emellanåt perioder av lugn, att samarbetet fungerar, tankar som drar och inte kan släppa greppet om mig trots att jag efter flera år av utveckling i mig själv mår bra och kan se nyktert på att jag egentligen vill något annat. Men finns drag i mig som liksom vägrar släppa tanken på att hon/allt skulle kunna bli bättre/fungera bättre. Hart slutat träffa andra än de som inte vill ha något seriöst då jag känner att denna blockering i mig gör det svårt att gå vidare, mitt medberoende och en krävande relation ihop med mitt barns mamma, där jag står för så mycket för att få det att hålla ihop har gjort att jag inte söker något så mycket numera. Samtidigt inser jag att jag är verkligen vill o saknar, är mer redo för en positiv relation än någonsin..Har ju haft så mycket tid för att reflektera över mig själv och hur jag vill leva.
En av de egenskaper jag är stolt över är att jag snabbt glömmer allt negativt och fokuserar på det som är bra. Så även i fallet med allt ovan skrivet. Kan inte längre avgöra min del/skuld/ansvar i att relationen inte fungerade o vill inte lägga energi på att fundera över sånt, ger inga svar. Är nöjd som det är idag men har svårt att släppa taget om de inre tankarna av henne, finns smulor av hopp, känslor och lust kvar och det kör liksom över allt det jobbiga, att jag för det mesta alltid känt energiläckage ihop med henne. Hur går man vidare?
Hej på er alla,
I september 2019, valde ”min” Narcissist (Narcissist + Machiavellism) att lämna mig. Han sa att han lämnade pga bråk, tjafs & surande från mitt håll. Att jag hade PMS….you name it, så har jag fått skulden för varför han valde att avsluta.
Jag frågade direkt om det berodde på en tjej som han umgåtts med, lite grann va jag trodde…men tillräckligt för att jag hela tiden skulle störa mig på henens namn i vårt hem. Jag uttryckte mitt ogillande över deras nya bekantskap. Var ute & gick på kvällar/nätter & helger….flera gånger i veckan. Men nej, det berodde inte på henne (som 2 månader tidigare skilde sig, då hennes man ej orkade längre…).
Några dagar senare säger N till mig att ”han kunde tänka sig att dejta henne”. Där kom det!
Men de hade allt bara varit vänner, absolut inga känslor för henne.
I december fick jag reda på (inte av N) hur mycket de två hade umgåtts. Alla gånger han sagt att han var ute med andra, var han med henne…Han reste tom bort med henne, när han, återingen, sa att han var med andra…
Jag fick förklarat för mig att mitt ex var en Narcissist, då jag berättade om hur han varit mot mig, om händelser. Jag visste, helt ärligt, inte vad en narcissist var för något….Men ju mer jag läste….så förstod jag! Så mycket som gick upp för mig & förklarades.
Alla bråk jag fått skulden för, hans svarta ögon (som jag skämtat om), ”Hans way eller no way”, hur han betedde sig mot mig när han drack, Hur han kallade mig för fula saker, hur han bråkade med mig om jag tog ”barnens parti”, hur han kunde vända på saker & få mig att må dåligt, alla de gånger han ”gjorde slut & vi skulle separera”, hur vi faktiskt haft riktiga breakups under åren & tom flyttat isär en gång för många år sedan. Alltid kom han tillbaka och ville va vän, sen blev det mer & till slut var man tillbaka…..
16år med honom, som nu förklarades & vilket helvete jag inser att jag levt i, men inte förstått att det var detta. Trott att det var jag som var galen (han sa ju det). Att vi inte hade det perfekt, nej, men tänkte att det var väl bara så han var…Osocial, egoist, triggade bråk. Trott att han bara va ”ointresserad” av att leka familj…
2018 fick vi en sladdis. Eller som han säger: ”du fick ditt tredje barn”, för han ville ju inte….
Tre barn, varav den äldsta (11år) har valt att bo med bara mig. Är rädd när han är ensam med de två andra. Har många gånger tänkt på att ”lämna skiten”, för hans beteende mot mig….men stannat, han kanske ändrar sig…och för att inte lämna barnen ensam med honom.
Hur kunde jag inte se vad jag levde i?
I december började vi bo varannan vecka med barnen. Sedan en månad bor jag i mitt nya hem.
Han är tillsammans med ”hans vän” sedan några månader tillbaka….inget konstigt alls i hans värld…försöker intala alla att de var just ”bara vänner” innan vi delade på oss.
Jag vill bara få han att förstå hur han varit mot mig & barnen. Frånvarande. Egoistisk. Hur han ljugit. Gått bakom min rygg. Men jag vet ju att han inte ser det själv. Kommer han någonsin att inse det?
När jag skriver till honom (ja jag vet att jag inte ska & att det inte är lönt….men det är där jag är…), så skriver han att vi kan gå till Familjerådgivning…..Jag förstår inte vad han vill uppnå med det.
Vill på nåt sjukt sätt ha han i mitt liv, ja ni vet….Men jag hatar honom! Är rädd att han ska komma och försöka nästla sig in igen. Jag får ”ångest” när jag måste träffa honom eller om han skriver ett sms. Jag gråter & saknar honom. Livet blev inte som det skulle! Han slet familjen i bitar…
Men jag ska klara detta!
Kärlek & styrka till er alla som stött på en Narcissist.
15 år, barn och enda sättet att lämna var att vända på kakan och se till att han ”kände sig redo att lämna”.
Jag har levt med en narcissist i 14 år, jag förstod inte vad som var fel förrän jag läste om narcissism för ca fyra år sedan. Jag kände igen mig i allt. Vårat förhållande började med att han höjde mig till skyarna, gav mig presenter och komplimanger. Jag har aldrig blivit så sedd och så uppvaktad. Jag levde i en dröm. En månad senare ville han att vi skulle gifta oss och att jag och min son skulle flytta in till honom. Jag sa då nej eftersom det var alldeles för tidigt. Han reagerade med att bli sur och inte höra av sig under flera veckor. Jag var förkrossad och fattade ingenting. Helt plötsligt stod han utanför min dörr med presenter och ville att det skulle bli bra igen. Där skulle jag ha brutit, men det gjorde jag inte. Han ser sig själv som bäst och alla andra är dåliga. Han har inga nära vänner men är otroligt mån om sin son och sin mamma, för han vet att man är en bra person om man gör så. Han har aldrig tyckt om min familj och mina vänner utan snarare försökt att få mig till att bryta med dem. Det tog flera år innan jag fick träffa hela hans familj och jag är fortfarande utanför, jag får inte komma in i gemenskapen. Han säger även att han inte tycker om sina syskon så det är därför jag inte heller ska träffa dem, samtidigt som han kan umgås med dem när inte jag är med. Det är bara han som förstår, resten är idioter. Han kan inte visa genuin empati, om jag mår dåligt och vill prata så har han aldrig tid utan tvärtom är det mig det är fel på som ska belasta honom med så mycket skit då han redan är så trött och jobbar så hårt. Han får mig att känna mig värdelös genom att inte bekräfta mig, detta kommer smygande eftersom han är verbal i sitt språk och får saker och ting att landa i att det är mitt fel, även om jag vet att det inte är mitt fel. Han har dränerat mig på energi så att jag känner en känsla av att vara värdelös. Detta har i sin tur gjort att jag inte ens tror mig om att kunna utföra ett jobb. Förutom att jag är dränerad på energi och helt utmattad så har jag fått ångest och depression. Jag har försökt bryta så många gånger men har inte orkat genomföra det. En gång bröt jag och då blev han otroligt ledsen och helt plötsligt empatisk och kärleksfull. Jag gick på det, dum som jag var för att några månader senare vara tillbaka i samma destruktiva förhållande. Jag har trott att jag skulle kunna förändra honom till det bättre, jag har gjort mig själv till en osynlig trampdyna. Jag har för några år sedan insett att det är en omöjlig ekvation, det går inte att förändra en Narcissist. Det som händer är att du utplånar dig själv till att bli ingen, en trasa. Detta är från min sida helt logiskt vansinnigt, men samtidigt en verklighet. Du försvinner och du kan nästan inte ta dig ur det. Det kan växla från otroligt bra till bottenlös förtvivlan. Han kan bli sur ibland i veckor över någonting och jag vet inte över vad och han vill inte tala om det heller. Han är dessutom otroligt svartsjuk och vill ha kontroll över min mobil. Skulle han hitta en oskyldig hälsning från en manlig vän, blir han vansinnig. Då kan han kasta grejer omkring sig och jag måste då fly och sätta mig i säkerhet. Jag måste ha min mobil på ljudlöst och knapplås som jag byter med jämna mellanrum. Han är sjukligt misstänksam. Mitt tips är att bryta i tid, men jag vet hur svårt det är. Be om hjälp, men jag vet hur svårt det är att förklara till familj och vänner för det är för otroligt och vansinnigt. Jag är idag medveten med en önskan att komma ur detta och bli fri och jag tänker att det är en början. Men det gäller att vara stark och efter ett antal år är du inte stark utan som en blöt trasa. Det var mina tankar och jag har fortfarande inte tagit mig ur detta.
Känner med dig Maja, förstår att det är många motstridiga känslor och tankar, det är enormt dränerande att befinna sig i det läget som du beskriver att du är i.
Det kräver allt och lite till att lämna en sådan person och ta tillbaka sitt liv. Men du kommer att klara det, du är på väg, du har börjat sortera i tankarna.
Mitt bästa råd är att du tar hjälp av en duktig terapeut/psykolog men även någon nära vän/släkting som tror på det du säger och som du kan lita på.
Tänk även på att hålla koll på ekonomin, ta kontakt med banken, byt viktiga lösenord.
Har varit där och vet att det här är bland det svåraste man kan gå igenom. Ofta har omgivningen svårt att förstå vad det är som händer, och kanske de till och med väljer att tro N personen, det får man inte ta personligt, det är bara så oerhört komplext och svårt att ta in det som sker.
Detta kan drabba vem som helst.
Ta hand om dig!
Det är så fruktansvärt svårt. Jag kritiseras inte, det är jag som kritiserar när saker sköts på ett sätt som ger mig panik. Jag får komplimanger, men känner inte att de är älta, och om jag inte reagerar på önskat sätt av komplimangerna, så blir det mörk stämning. Jag har varit väldigt deprimerad, jag har haft ångest och panikångestattacker, hälso-oro åt hypokondrihållet. Vi har tre tonåringar och jag upplever att jag gör allt det emotionella och nöstan allt som har med hushållet att göra. Han säger att han är lycklig, vilket inte är möjligt md tanke på hur ofta vi grälar. Vi har haft tusentals gräl, ofta om bilkörning där jag varit rädd och han blivit sur för att jag kritiserar. Han är duktig på att köra bil. Jag har börjat läsa omnarcisism det senaste halvåret, och tror att det kan vara en orsak till varför jag för 11 år sedan kände at jag tappat mig själv och varför jag mår dåligt. De första 2 åren (1 år långdistansförhållande) var magiska. Det är 23 år nu, äldsta barnen fyller 17.
Jag känner inte att jag gjort allt, för jag känner sådan trots. JagKLARAR inte att bekräfta när jag i ett par decennier upplevt att jag invaliderars och att minoro kring olika saker alltid förkastats. Jag hamnar i gräl om saker jag inte kan förstå hur jag kan gräla om, det bara blir så. Jag känner mig låst.
Det måste finnas olika nivåer?
Jag har haft en relation med en narcissist i 10 år där han höjde mig till skyarna och gör det ibland nu med. Men han har aldrig varit förnedrande eller fått mig att känna mig såsom många här ovan beskriver. Men det är dem där småsakerna (som givetvis inte bara är småsaker) som att inte riktigt kunna svara på frågor. Jag läser o läser om denna störning men det är så mycket som inte stämmer. Ja han har fått diagnosen.
Jag var ny flykting (ny kommande flykting) Blev fast med en snäll man som frågade vad ska jag göra inför kommande dagarna, engagerade om vad har jag gjorde . Då blev jag kär i honom.
Och sedan jag blev jag blev knäckt, jag mins inte vad som händer med mig . För att jag förlorade allt mitt självförtroende, självkänslan, Dagarna blev mörkare och mörkare, jag visste inte vad händer men jag mins det ordet han använder, jag mins det önskade han säger att ”jag kommer gråta hela mitt live” jag mins att jag sinns när han vill ha, jag mins att han planerade och pratade med ny kvinna ny liv medan satt och ammade vårt barn.
Men tack vare store Gud att vi separerade. Det jag förlorade mitt personlighet när vi var tillsammans har till backat steg by steg. Men efteråt jag är rädd att bli ihop med nån igen. Det är mardröm att tänka äktenskap. Hoppas det känslan försvinner också.
Och tack för att du delade det kunskaper som jag känner igen det.
Jag har separerat med mitt liv körlek och barnens efter att han haft en otrohetsaffär. Det ledde till att min självkänsla och synen på mig själv blev katastrofal. I samma veva med att vi gick i sär träffar jag en annan man, som ett plåster på såret och min tanke var att vi endast skulle förbli vänner. Han tog hand om mig på ett sätt som jag aldrig upplevt, behandlade mig som en prinsessa. Köpte blommor och la ppå min bil osv. Jag blev förälskad!! Han gav mig allt men sedan ändrades allt, hans personlighet blev annorlunda och han blev arg när jag ville reda ut något som kändes fel. Vill tillägga att vi endast hade umgåtts i några månader under denna period. En dag ville jag prata om att något kändes fel, då han under en hel veckas tid hade pratat om en annan tjej. Smsat henne och varit så hemlig i sitt agerande. Han svarade mig kort och gott att han inte ville vara med mig, förklarade hur dålig jag var och hela min värld rasade. Försökte ringa honom men han vände kalla handen emot mig, efter flertal försök och timmar svarar han och säger bara att han inte orkar med mig osv. Han är otrevlig och jag blir rädd, ledsen och förvirrad. Från att ena dagen säga att man älskar mig för att sedan ändra på allt. Han träffade nån vecka senare en annan tjej, varav att han gick till en tjej som hans bästa kompis träffade. Det blev en cirkus! Han kom sedan tillbaka till mig, lyckades att nässla sig in i mitt liv igen. Jag var tydlig med att jag inte ville ha mer bråk, samt att ska han vara med mig så måste han släppa den andra tjejen,
Han skulle göra allt för mig bara han fick vara med mig. Tiden gick och relationen var en berg och dalbana. Mycket bråk då han ofta blev arg när jag blev känslig eller undrade något. Jag märkte fortfarande av att något inte stämde. Vi har även barn båda två sen tidigare förhållande och jag ville inte involverar barnen innan jag var säker på han och mig. Det var jag tydlig med! Jag fick träffa hans barn och jag fick snabbt en jättefin relation till dem.
När jag en dag, sitter i hans säng med hans barn i knät inför läggning vill han visa mig något på hans telefon. Dock råkar han visa mer än så och det är att han fortfarande pratatr med den andra tjejen. Jag sitter där, blir helt stum och när han ska lägga barnen åker jag hem. Han ringer mig och förklarar något helt annat och det slutar med att han får det att låta som om det är mitt fel, och som det alltid var blev det alltid jag som satt i tårar och bad om förlåtelse.
Så har det varit, fram och tillbaka. Han har kommit och gått, blockat mig på sin telefon för att sedan bli arg på mig för att jag blockat honom. Jag har försökt med allt, ringa. Smsa men han har blockat för att sedan komma tillbaka och trycka ner mig och jag står där och ber om ursäkt. Han hade en sån makt över mig, han kunde säga sjuka saker som att jag är en hora osv, att han inte gillade min pappa. Min pappa är den person som står mig närmast och som jag pratar med om allt. Han hade träffat min pappa 1 gång i någon timme. Kändes som om han ville vända alla emot mig, som om jag sedan skulle stå där med bara honom kvar.
Min familje medlem arbetar tillsammans med denna kille och det gjorde inte saken bättre. Detta har hållit på under 1,5 år nu ca. Han har alltid kommit tillbaka, för att lyfta mig så att jag kunde ta tillbaka honom för att sedan blocka mig när jag tyckte något eller nör jag blev känslig. Det slöt alltid med att jag var som en trasa pp golvet, ringde honom som en idiot. Det kunde ta dagar innan han svarade och då kom allrid ett svar om att jag var felet men att han ville ha mig.
Jag har i allt detta blivit ett kaos, jag kan varken ut eller in. Vet aldrig vad han vill och jag har blivit instabil och avskyr mig själv. Jag har lovat min familj att inte prata med honom mer men faller alltid tillbaka. Vi bestämde stt vi inte skulle fortsätta men han kom alltid tillbaka. senast vi pratade hörde jag av mig, då saknaden var så stor. Han gjorde som hab alltid gjorde, lyfte mig för att sedan förklara hur han tänker på mig sexuellt. Vad han vill göra med mig, han skickade naken bilder på sig själv mm. Han fick mig att åka flera mil till honom i ett snö kaos, han hade sagt att jag kunde få sova kvar och att hans hem alltid var öppet för mig. Jag som kände mig ensam och bara ville bli älskad åkte ut. Det slöt med att vi hade sex sedan bad han mig att åka där ifrån. Hans kommentar var att det var väl värt 2 timmars bilfärd för att få ligga med honom och att jag nu kunde åka hem. Jag var så ledsen att jag inte orkade svara på hans sms på ett par dagar. När jag väl svarade att jag inte visste vad jag skulle svarade och att jag var uppriktigt ledsen då fick han dåra, allt var mitt fel och jag hade enligt honom utnyttjat honom.
Såhär har det varit och jag har gång på gång försökt ta mig ur detta, vi har sagt att vi inte ska höras men ändå blir det så. Jag har sagt till honom att snälla låt mig vara men när vi ses måste vi agera som vuxna, hälsa på varandra då vi har umgåtts med våra respektive barn och dem ska inte få någon dålig bild. Det var han med på, sa även till min vän att han alltid skulle hälsa och jag var dum som trodde något annat. Jag ville bara känna mig trygg när jag möter honom och ville då ha ett bra avslut. Men när jag och min son träffade honom var vi ingenting, han nonchalerade oss totalt. Vi var luft. Då vi även har arbetet på samma ställe så ses vi titt som tätt, och min familjemedlem arbetar tillsammans med honom då hade jag bara önskat ett respektfullt avslut och ett hej!
Jag blev så arg och ledsen så jag hörde av mig till honom, jag var blockad överallt. Så jag ringde dolt, flertal gånger utan svar och jag spelade även in ett meddelande att jag ville bara att vi skulle säga hej, jag och barnen ska kunna möta honom utan att känna att han blir nervärderande. Han har lekt med min son flertal gånger och det gör så ont när han nu inte ens tittar på honom när vi möts. Detta slutar med att jag ger upp och jag får sedan höra dagarna där på att han målar upp mig som ett psykfall framför min familjemedlematt han inte vill ha med mig att göra. Jag är inte värd att hälsas på . Han vill att min famljemedlem ska hälsa mig allt detta och att om jag försöker kontakta honom igen så ska han göra mitt liv till ett helvete! Han har lyckats vända min familjemedlem emot mig, då hans familj äger stället där dem arbetar så hon blir av med jobbet eller får ett helvete om hon sättet sig emot.
Jag bor med en utpräglad kvinnlig narcissist.
Efter en skilsmässa från en väldigt empatiska partner, så träffade jag denna fantastiska kvinna.
Full av liv, glad, positiv och kärleksfull. Ett fantastiskt
samliv både i och utanför sängen.
Så var det då, 2021 när vi träffades.
Nu är det ett rent helvete att leva ihop med henne.
Jag gick rakt in i fällan och hjälpte henne väldigt ofta med tjänster och handlade saker till oss, åkte och handlade i affären så slapp hon göra det. Byggt saker till henne (är allmänt händig som person), ställde upp i vått och torrt hela tiden. Varje dag, hämtade jag saker till henne, lagade saker, tvättade, diskade, fixade mat, gjorde kaffe m.m m.m
Ok, jag är en ödmjuk person som gärna hjälper mina nära och kära men efter en tid började man ju undra varför gör jag detta? Hon skulle aldrig få för sig att göra detsamma för mig visade det sig (jag började köra små tester och alltid kom samma svar, jag hinner inte nu, jag kan inte, orkar du inget själv eller jag är väl inte din passupp flicka).
Hon jobbar hemifrån ett antal dagar i veckan och om jag är hemma vid dessa tillfällen så ber Hon alltid mig att göra eller hämta saker till henne, åka och handla, hämta post eller paket, starta diskmaskinen eller göra middag.
Dessutom är hon otroligt självupptagen av sitt utseende, höjer sig själv till skyarna, ser inga fel eller brister på sig själv. Kan aldrig be om ursäkt om hon sagt något otrevligt, tål inte kritik utan då är jag den känsliga killen som inte tål något säger hon.
Det går inte att ta upp något för diskussion med henne för då älter jag igen, som hon kallar det.
Skälv beter hon sig otroligt illa och kan nedvärdera mig dagligen, poängtera allt jag gör med små gliringar hela tiden. Så som tex, ta ner fötterna från bordet, vi får väl se om du klara av det, stäng toadörren när du kissar, kan du skramla med glasen när du tömmer diskmaskinen, usch vad du luktar om fötterna, munnen eller något annat, du sover ju hela dagarna när du är ledig, konstanta påhopp.
Hela tiden, varje dag kommer det något nedvärderande och rena påhopp. I synnerhet när jag inte sätter hennes behov i första rummet.
Själv är hon lat, manipulativ och ofta otrevlig, gör allt för att slippa utföra sina sysslor själv.
Hon skyller allt sitt beteende på mig om jag kritiserar henne och när hon märker att jag inte längre köper hennes sätt att vara, så blir hon antingen tyst och pratar inte eller så glr hon sig till det stora offret.
Sen kan hon bli väldigt mjuk och len i sitt beteende till jag blir som vanligt efter ett gräl och sedan rullar hon på i samma manipulativa och utnyttjande spår igen.
Jag har inte längre orken att fortsätta detra förhållandet utan förstår att detta är toxiskt för mig som ödmjuk person och kommer inom kort att avsluta detta då jag inte ser någon annan utväg.
Ville bara få skriva av mig om att även vi män kan hamna i ett sånt här förhållande och jag önskar inte detta till någon. Varken kvinna eller man.