Minns mycket av visdomen som min pappa sa och visade mig som barn och tonåring, men då förstod jag ofta inte, utan avvisade alltför ofta det som någonting föråldrat. Jag var inte öppen då eftersom jag trodde att jag själv hade alla svaren. Men idag ser det annorlunda ut: pappa var och är en guldgruva av klokskap, kraft, ödmjukhet, insikt, närvaro och framför allt – kärlek.
Det jag i mina yngre år inte tog till mig (i alla fall inte medvetet) är idag tatuerat i min personlighet. Visste min pappa då; att hans då ofödda barnbarn skulle formas av hans sätt att vara mot mig? Visste han att det som min dotter och jag pratade om under gårdagens utflykt, till stora delar beror på honom och mamma?
Min mammas värdighet, integritet, djupa förståelse av livet och inre/yttre skönhet har förts vidare i mina döttrar.
Tänk om vi verkligen förstod vad vartenda ord, åsikt, uttalande, gest, beteende gentemot andra och oss själva, och förmåga till att uttrycka kärlek gör avtryck nu och i framtiden. Underskatta aldrig kraften!
Du är och kommer att vara en livsviktig del i dina barn och barnbarns emotionella DNA-strängar. Vad för du vidare till dem som kommer efter dig?
Vilka ord och vanor behöver städas bort så att de inte blir likt trojanska hästar i framtiden? Hur bör du behandla dig själv så att ditt barn kan ta efter och bli den du av hela ditt hjärta önskar att hon eller han ska bli?
Lägger min hand på min dotters mjuka kind och vi ser varandra i ögonen: jag är på den värdefullaste av platser och är oändligt stolt över henne.
Vad ska din dotter/som minnas av dig och andetagen som du tog i del här livet?
Det vi visar och säger till våra barn kommer en dag att vara det som de säger till sig själva i tankarna.
Michael Larsen – relationscoach
Tack!
Dessa rader o insikter är så viktiga att läsa och förstå!
När vi tar nya vägar i livet och på djupet vill förändra så gör vi det för sju generationer fram❤️
Med kärlek
Monica ❤️
Åh, tack Michael! Fina ord som går rakt in och berör på djupet. Och stort tack för att du skriver och delar med dig. Du hjälper mig enormt mycket när ångesten sliter i bröstet efter min separation, När jag letar och famlar efter mig själv och nya sammanhang. Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur svårt och ont det gör. Hur jag många gånger bara önskar att jag kunde backa bandet och göra annorlunda samtidigt som intellektet vet att vi inte var rätt för varandra. Det har snart gått två år…Jag längtar så tills dagen det landar i känslan.
En tår trillar ner från kinden när jag läser detta. Tänker på min bortgångne far som jag distanserade mig från som tonåring (som man gör) och hur han lärde mig värdet av respekt och medmänsklighet, tänker på mina barn idag och hur fantastiskt fina de är och att jag kan känna att där har jag (och deras mor, för all del) verkligen lyckats, även om vi misslyckades kapitalt med vår relation. Våra barn är oerhört inkännande, vänliga och trevliga och har alltid uppskattats av kamrater, pedagoger och släktingar – även om vi föräldrar förstås får se deras negativa sidor då och då också.
Kanske borde jag oftare använda mina barn som en spegelbild av min egen personlighet och notera att det de säger och gör ju till stor del härstammar ifrån mig, och om de har många positiva egenskaper så borde det förhoppningsvis innebära att jag också har det. Något som inte alltid är så lätt att komma ihåg när man sitter ensam, förvirrad och rödgråten efter en tung separation. Ska verkligen försöka ta med mig denna tanken.
Tack för en fin blogg med många intressanta och givande inlägg och kommentarer.
Tack för texten. Jag önskar att du skrev även om när det känns tufft att vara förälder. Dagar då man inte räcker till….
Jag antar att du har egna exempel på sådana dagar, Michael.
Vad fina ni är Michael
Så sanna ord!
Trygga föräldrar trygga barn.
Så bra skrivit Martin!
Jag tänker att speglingen vi alltid får tillbaka från alla vi möter, förr eller senare, blir som starkast från de vi står som närmast, familjen.
Det är så synd att mina barns far inte har insikten gällande speglingens effekter för vår tid är så dyrbar och skadorna kan ske så fort med några ord i en enda mening. Men det var också just därför vi skildes.
Intressant fråga G. Ibland är det svårt att få tiden till att räcka till för föräldrarna när barnen är små och fortfarande behöver vårt stöd.
Jag förstår vad du menar. Jag kan reflektera i lugn och ro iom att mina barn är vuxna. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Visst, ibland kändes det jobbigt att hinna med hus, trädgård, barnens aktiviteter, hushållet, jobb etc. men sådant blev ändå för det mest roligt iom att mina barn alltid fick lov att vara med och lära sig alla moment. Allt från att hänga upp tvätten till att leka med fiskhuvudet när man rensade och filéade torsk.
Det jag upplevde jobbigast från tiden barnen var små var relationen till mitt ex. Jag borde ha separerat redan då de var tre-fyra år. Och de mentala ärren jag skaffade mig under vår tid måste jag fortfarande lägga band på mig själv om, dvs, hur jag kritiserar mig själv. För genom mina vuxna barn får jag nu direkt återspegling ibland kring deras besvikelse över hur jag värderar mig själv. Det kan komma så spontant att jag inte lägger märke till det själv.
Tyvärr ser jag att mina ibland negativa mönster går igen i mitt yngsta barns beteende.
Men jag är medveten om detta och försöker aktivt ’bita huvudet’ av skammen.
Men som Martin säger, så får man också så mycket fint tillbaka (mest) från sina barn. Många fina speglingar som man inte får glömma att berömma sig själv för.
Lyckliga föräldrar/förälder…lyckliga barn.
Fast livet är naturligtvis inte lycka hela tiden. Men hur vi vuxna möter motgångar blir samma verktyg våra barn kommer att ha vid deras motgångar.
Känner själv hur svårt det är att bryta mina mönster så de inte ska bli samma, som några dåliga, likt min mor hade.
Det är svårt att bryta generationsmönster.
Tack för din kommentar Anna K. Har själv vuxen son nu, som visar sina besvikelser ibland…