Något som jag tycker smakar riktigt, riktigt illa, är när jag ser personer förminska, visa respektlöshet och utelämna en partner offentligt. Det är lågvattenmärke att göra det mellan fyra ögon, men ute bland andra…
När jag ser och hör dessa övertramp xxl, vet jag att den där relationen är dödsdömd. Det behöver inte nödvändigtvis vara högljutt och uppenbart, utan värderande och med inbakade manipulativa insinuationer. Mästrande blickar…
Kärlek, respektlöshet och krigspolitik kan aldrig leva under samma tak. En person som känt frihetsvindarna svepa in stannar aldrig i det förkrympta.
Personer som lyckas hålla ihop över tid har några gemensamma drag: de behåller alltid respekten, lyssnar, dödar aldrig någonsin närheten genom tystnad, ett tonläge som aldrig försöker besegra, ger blickar som kommunicerar: ”jag finns här för oss.”
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tänk i över ett år har jag kämpat för rätten över min existens.
Synas, höras, bli uppskattad och få kredit.
Vad gjorde jag själv för att det skulle bättre?
Jag ville att vi skulle känna en samhörighet..
Älskar friheten!
Några av mina vänner säger uppehåll är bra.
Njae inte som en återkommande lösning.
Tack för dina kloka och öppna tråd M!
Tack själv Cecilia och för att du delar. Önskar dig en fin påsk!
Så klokt! Jag tycker dessa meningar beskriver tydligt hur jag själv ser på det:
”dödar aldrig någonsin närheten genom tystnad” och ”blickar som kommunicerar: ”jag finns här för oss.”
Många säger – ofta utan att tänka efter – att man är rak och ärlig. Dock betyder det även att man tar sig tid att lyssna, reflektera och försöka sätta sig in i. Eftersom ett förhållande trots allt innefattar två olika individer, kan man inte alltid förstå vad den andre gör och varför. Det går inte att alltid tycka att samma saker upprör eller får oss att reagera. Därför är det viktigt att ta reda på det innan man dömer och slänger ur sig en suck eller bemöter med tystnad och avvisande när den andre försöker förklara.
Mycket viktig synpunkt, Sofie! Vi är olika som individer och vi reagerar olika på saker som sägs och görs och vi måste försöka förstå och sätta oss in i partnerns sätt att se på saker. Och att vara rak och ärlig är såklart viktigt men på vilket sätt? Att vara brutalt ärlig för att såra eller förminska, det är inte okej. ”Men du ville ju veta sanningen!” Dessa ord har jag fått höra när jag fått brutala ”sanningar” kastade i ansiktet. Och, ja, eftersom jag är högkänslig så reagerar jag kanske starkare på vissa saker än vad andra gör.
Ja, det är ”små” vardagsbeteenden som är är helt avgörande. Önskar dig en fin påsk Sofie.
Vad bra skrivet.
Har verkligen tagit fasta på detta. Lyssna på vad som sägs. Tänk efter, före.
Förstår jag inte. Fråga.
Vad mycket enklare det blir. Och så mycket trevligare.
Märker skillanden direkt jag faller in i gammalt mönster. Men det blir tack och lov mer sällan
Stark text och värdefulla ord!
Att bli förminskad eller, för den delen, förminska sig själv i samtliga relationer, skapar ett snävt och andefattigt liv!
Tack för att jag får ta del av Dina erfarenheter och välgörande texter!
Glad, skön påskhelg!
Tack fina Rebecca! Önskar dig detsamma:-)
Otroligt bra skrivet. Tänkvärt som alltid. I stundens hetta blir det gärna hårda ord men om det är med flit o upprepas då är man illa ute.
Att kunna säga o ta emot ett förlåt, erkänna när man gjort/sagt fel är stort o ett måste som människa o i ett förhållande! Men när det sätts i system då måste förhållandet avslutas för allas bästa.
Tänker att vi är dödsdömda ….inte för att vi medvetet försöker förnedra den andra men inte ett varmt ord /inte en smekning inget ……bara tomt gapande hål .
Hålet kräver uppmärksamhet, det kräver att bli fyllt om inte det fylls av det hjärtat vill ha så blir det tvångsfyllt av ensamhet och dålig självkänsla att vara ensam i en 2 relation måste vara det värsta.
Tack för en bra blogg
Tack annhelen och för starkt talande ord. Varma hälsningar till dig.
Tänk så många gånger jag låtit mig förminskas o nöjt mig med att plocka småsmulor från män som egentligen inte ville ha mig… Mer än till en sak då de passade honom. Jag har bestämt mig för att aldrig mer hamna där igen. Då är jag hellre ensam. Tack för kloka ord och för en rikigt bra blogg! Med vänlig hälsning, Mia
Jag med…❤️
Jag oxå
Var har du istället bestämt dig för att ”hamna” Mia! Önskar dig en fin påsk!
Jag har bestämt mig för att nästa gång träffa en man som tycker om mig för den jag är , som jag känner mig trygg hos o vågar satsa på ett förhållande fullt ut både i nöd o lust som det skall vara när det funkar.Glad Påsk!
Så tänkvärt! Som vanligt huvudet mitt på spiken i dina inlägg. Din blogg är den bästa jag någonsin följt! Nu ska man bara våga hoppas och tro på att det finns män därute som resonerar som du.
Mitt hopp har vaknat…nu ska jag bara se till att omge mig med män som får det att växa ännu mer 😀
En bra inställning Petra35! Önskar dig en fin påsk!
Tack detsamma Michael! 😀
Så fin du är som säger så Ensamståendemamma:-) Blir riktigt glad av de orden!
Tänker att har man en tendens att förminska sig själv, är det än viktigare att ens partner inte har den tendensen, det är helt förödande..
Exakt, Mia! Men om partnern istället utnyttjar detta och förminskar ännu mer, så är man till slut ingenting värd. Varken i sina egna eller partnerns ögon.
Så sant Mia!
Med denna text idag, sugs jag tillbaka till det förgångna.
Jag har så många exempel dom spelas på min näthinna. Efter 6 månaders betänketid går snart vår skilsmässa igenom, huset är snart sålt, jag har redan flyttat sedan drygt ett år tillbaka. Det är tufft och svårt även om jag vet att det är nödvändigt. Längtar ibland tillbaka till det som en gång var, men som är förstört. Har sorg över de förväntningar som inte infriades. Trodde aldrig att jag skulle lämna den man som är far till våra fantastiska pojkar. Vi var så sammansvetsade. Sedan händer det saker på vägen….händelser och beteenden som ska tacklas…..och hur vi gör det, som enskild och tillsammans det är skillnaden.
Som min person blir jag sällan riktigt arg, har lång startsträcka, försöker först att förstå och är nog(tyvärr), väldigt tillåtande.
Efter en kväll av osämja blev mitt straff: total tystnad från hans sida i tre månader!
Trodde i min enfald att det skulle öppna upp till en kommunikation, bara jag fick en chans att förklara mitt beteende. Istället blev det stängt.
Han var sårad och kränkt.
Min blivande ex-man kunde ibland börja ”skojsnarka” när både jag eller barnen ville berätta något och det tog för lång tid.
Fascinerande att man inte ser detta klart när man i mitt i, utan allt kommer krypandes och smygandes. Tills den dag man har tryckt på off knappen i sitt förhållande och on knappen inte fungerar längre, hur gärna man än vill.
Kärleken, omtanken, respekten, tilliten, glädjen….står på off.
Vilken tortyr att mötas av tre månaders tystnad! Så gör inte en emotionellt frisk människa. Fantastiskt att du hittade styrkan till att gå. Tack för att du delar Annica. Önskar dig en fin påsk.
Vilken kränkning att bli ”skojsnarkade”. Finns tydligen många varianter när det gäller härskarteknik. Så tragiskt att även barnen får lära sej detta tidigt, att deras ord inte är värda att lyssna på.
Kramar till dig
Kram
Jag blir så kluven och än mer sänkt….
..som straff fick jag tre månaders tystnad…
Känner igen mig i det fast tvärt om. Får gång på gång det från min sambo att han känner sig som något katten släpat in å att jag behandlar honom så illa. Å det kan man väl säga att jag gör. Jag säger ingenting och tar inga initiativ och vill inget mer. Inte för att jag är elak eller kör med härskarmetoder utan bara för att jag efter många år inte orkar mer. Jag har inga ord, saknar allt som kan liknas vid lust eller gnista å jag vill mest krypa ihop i en liten hög och gråta.
Vi gick på parterapi och fick reda på hur viktigt det är med kommunikation. Å jag kan inte mer än hålla med. Men hur gör man då när man inte finner några ord alls och känner sig bara så oerhört fel och inte kan förklara. Alla försök blir så galna och kommer bara i retur….så jag är tyst. Å så får man givetvis skit för det också för så kan man ju inte behandla en annan människa. Det känner sig ju helt utesluten, oviktig och allmänt nonchalerad.
Men jag ligger ju här i en hög och kan inte plocka upp mig mer….
Samla ihop dig och gå! Vet precis hur det känns att få bära skulden. Men lita till din magkänsla du, jag tror att du gjort allt du kan.
Massor med kramar
Mia nyckelpiga,
Dåligt samvete föder bara olust. Ja, jag vet lättare sagt än gjort.
Försök att inte ha dåligt samvete för att du inte orkar och bara ligger i en hög. Det finns ju en anledning. Till slut låg jag också i en hög, orkade inget, slutade prata, slutade kommunicera och bara grät i två år!!! Inspirationslös, orkeslös helt tömd på energi. Ville bara bort, få distans och få tillbaka mina tankar igen. Kunde inte tänka klart, kunde knappt andas till slut. Man känner sig så ensam, men så många mår dåligt.
Du kommer att ta dig upp igen. Du är inte ensam, och Mia, ta proffesionell hjälp, så du kan lyssna inåt till dig själv och hittar dina svar.
Stor varm Kram
Precis så. Har ingen luft, vill bara bort.
Å så slår man på sig själv för att man inget sagt…
Nu är det för komplicerat att förklara och vad man än säger så räcker det inte för att tala om vad saken gäller. Helt plötsligt är man bara en sur och jävligt person som inte ger omgivning det den behöver. Jag försöker ju inte ens….
Det är uppenbart straffet för att man levt med livssynen att man behöver inte orda om allt. Man behöver inte stå på barrikaderna och hävda sin rätt jämt för det jämnar ut sig så småningom. Jag får inte min vilja nu men nästa gång är det min tur. Givetvis utan att tala om det för att för mig är det så fullständigt naturligt att man försöker lyssna in övriga och ta en lösning som funkar för alla.
Men med facit i handen så har det aldrig märkts alla gånger som jag kompromissat och klivit åt sidan. Det enda som syns och hörs är där jag gjort saker som varit viktiga för mig och som nu bara är sådant som tar tid…
Å så blev man en självisk djävul också som enbart tänker på sig själv och att få mina intressen tiltillgodosedda.
Det är väl den mystiska kvinnan i mig som faktiskt trott att andra intresserar sig för vad jag vill så att det kan uppstå en jämvikt och balans mellan att kompromissa eller göra som man vill.
Jag läser era inlägg och nickar. Såå svårt när man hamnar i det där förlamande läget. Faktum är att alla försök till kommunikation bara ledde till mer bråk. Infekterat, ond stämning lägrade sig över familjen. Terapeuterna sa också kommunikation var nödvändigt. Men vi fick inte hjälp till det. Vi kom ingenstans. Nu flera år senare har jag kommit på flera saker. Men klart det är lätt i sitt eget huvud att komma fram till saker. Men jag är mycket lugnare nu. Om det beror på egen utveckling i lugn och ro eller avsaknad av dagliga konflikter eller båda? Jag tycker ändå det är synd att vi inte lyckades. Men när vi träffas någon enstaka gång behövs det inte mycket för att den där känslan ska överväldiga mig igen. Som någon sa – har för mycket ont blod flutit går det inte att reparera. Glad Påsk på er alla!
Det här beteendet tycker jag att man kan möta i alla sammanhang, inte bara i nära relationer. Jag har själv varit den ”bemästrande”. En dag insåg jag vad jag höll på med, bad om ursäkt och lyckades lyfta mig själv ur det träsket. I mitt fall bottnade det i dålig självkänsla eftersom jag inte blivit bekräftad under min uppväxt. Idag förstår jag mitt värde och kan hjälpa istället för att stjälpa.
GLAD PÅSK PÅ ER ALLA FINA ❤️
Glad påsk till dig med! ❤️
Då skriver så klokt och träffande. Är för närvarande mitt upp i en separation och reflektion tar därför upp enstor del av dagen. Jag inser att jag är både ”offer” och ”härskare”. Härskare gentemot min man men ”offer” gentemot mig själv. Härskarrollen är den roll jag som person sist av allt vill spela, därav har det gjort mig till offer i synen på mig själv. Jag har spelat härskare på grund av min egen feghet att ta beslutet till separation och istället försökt kväva honom med min roll. Det har lett till att jag blivit kvävd då jag i min attityd varit själsligt stängd. Jag har nu tagit steget och flyttar inom kort. Glädje och värme börjar redan byggas upp, och jag tror mina barn snart kommer att ha den där supermamman igen som önskar alla människor i världen det bästa:) tack för en bra blogg och glad påsk!
/Camilla
Jag har en fråga. Efter mer än tio år i äktenskap är allt nu på sin kant. Vi har haft det tufft länge, mycket på grund av min sjukdom och yttre omständigheter. Ekonomin har varit kass mm. Nu vill han gå vidare med skilsmässa, sälja hus, dejta andra osv. Det är bara någon månad sedan det att han tog upp sin oro för framtiden. En händelse för några veckor sen gjorde att allt tog snurr och han beslutade sig för skilsmässa är var vägen att ta om än noga poängterande att vi har betänketid efter papper är inne.
Hur ska jag reagera på att det redan chattas med tjejer på diverse dejtingsajter? Verkar söka någon form av bekräftelse att han duger eller nått. Han verkligen skriker ut sin nyvunna frihet med status skild osv på sociala medier. Delar bilder och länkar som berättar allt. Till vänner etc är vi redan skilda! Jag tycker detta är svårt och enormt tugnt. Överreagerar jag?
I min värld vet vi inte hur detta slutar och är inte skilda innan betänktiden går ut. Jag har enorma känslor för han och känner mig nu som något katten släpat in. Detta trots att han påpekar att det alltid finns en möjlighet att detta är fel och att allt löser sig men att han idag inte alls känner så.