Varför förväntas vi ha en åsikt om allt?  Vi skall tycka till och ta ställning i frågor som rör arbetskollegans klädsel och gapiga röst, det politiska läget i mellanöstern, melodifestivalen etc. Vi lever i en åsiktsmaskineriets värld, där de självutnämnda experter står vid sidolinjen och granskar (vad bidrar de egentligen med?)

I går konfronterades jag med en åsiktsmaskin. Gissa om han var hänsynslös! Vet ni vem kritikern var och vem han slog ned på? Mig själv. Det gjorde ont. Väldigt ont!

Min vän Jarno och jag spelade igår in ett filmklipp till min hemsida. Han är ett geni på det här med film. Jarno har det här speciella ögat för sammansättning, ljus och helheten. Han är helt enkelt ett superproffs!

Kritikern kom upp som på beställning när jag såg mig själv efter att inspelningen var färdig. Allt var perfekt! Utom jag. Jag såg spänd ut, tittade i manus (vilket var lite av tanken). Först kände jag: ”Det här är katastrof. Det kan inte visas!” Jarno la t.om. upp filmen på facebook. Gissa om jag fick panik: Delete! Jag var inte särskilt snäll mot mig själv.

Efter ett par timmar stannade jag upp och funderade: ”Vänta nu! Det är inte katastrof! Det var första gången du gjorde en inspelning.” Visst, jag kunde tittat rakt in i kameran, släppt manus och kört på det spontana (vilket är min starka sida), MEN detta var det bästa jag kunde igår. Jag lärde mig något och nästa gång är jag bättre. Hade det inte varit värre att låta rädslan få mig att backa och inte göra någonting alls?

Det är bland det mest mänskliga som finns: Rädslan för att bli värderad och kritiskt granskad av omgivningen. MEN vi får inte glömma att de största domarna bor inom oss själva, och det är egentligen dem vi skall hålla ett öga på. Åsiktsmaskinerna och språkpoliserna där ute kan vi nämligen inte göra så mycket åt.