Jag hör de två männens konversation på flygplatsen. Det är kloka och kraftfulla ord som utväxlas:
Man 1:
”Varför dras jag alltid till instabila kvinnor?”
Man 2:
”Det är inte främst du som dras till dem. De dras till dig därför att du utstrålar lugn, värme och trygghet. En instabil kvinna lockas av dig likt bin till honung. De vill ha någon som du som kan balansera dem. Du blir förälskad i någon av dem. Och med tiden är du inte längre stabil. Hon kan säga att du inte är någonting att ha därför att du är otrygg. Hon har jobbat ner dig!”
Man 1:
”Oj, så har jag aldrig sett på det! Jag har ständigt letat efter felet i mig själv. Vilket magslag!”
Man 2:
”Lyssna noga till mig nu! Jag vet att du inte är i ditt livs form, men lyssna.”
Han lägger handen på sin väns axel och ser honom i ögonen och fortsätter:
”Du kommer alltid att förlora mot en kvinna som henne. Hon konstruerar verkligheten i sig själv. En ointaglig borg! Helt omedvetet! Du kommer ständigt att hamna i fällan av att förklara och försvara dig. När du gör det, så ser hon dig som svag och omanlig. Hade du varit kall och inte gett efter, hade hon sett dig som en tyrann. Inse att du inte har en chans! Enda sättet du kan vinna din egen respekt på, är att vända henne ryggen och aldrig mer se dig om. Du kommer säkerligen att återigen bli attraktiv i hennes ögon, men se dig inte om igen. Aldrig någonsin!”
Man 1:
”Jag har aldrig hört henne säga förlåt. Jo, kanske vid något enstaka tillfälle.”
Man 2:
”Vad trodde du!? En kvinna med hennes verklighetsuppfattning ser alltid till att ha vattentäta skott, så att det hon säger säljer. Jag har ju träffat henne. Hon är ingen dålig människa. Hon är inte avsiktligt elak, bara så fullständigt sargad långt där inne. Utanpå är allt perfekt! Var försiktig vad du ber om min vän!”
Man 1:
Han ser ut som om han till viss del vaknat upp:
”Oj, det slog mig just att varje gång jag uttalar någonting som kan vädra minsta svartsjuka, så går hon till attack. Om jag är tyst och anpassar mig till saker hon säger eller gör, så är jag likt en hund eller för foglig. Jag insåg just att jag aldrig kan göra eller vara rätt med henne.”
Man 2:
”Se verkligheten och gå din väg även om det känns fruktansvärt tungt. Det finns någon som uppskattar och älskar dig för den du är. Inte för den de vill att du skal vara. Du är ett kap min vän!”
Nu är det här samtalet ett exempel från en vardagshändelse på en terminal. Det hade självklart även kunnat vara något som utspelade sig mellan två kvinnor etc.
I mitt arbete ser jag ständig den här problematiken: två helt olika personligheter – en som kroniskt vägrar se sin egen del när det uppstår konflikter. Hon eller han projicerar på partnern. I bästa fall lastar de förhållandet som orsak till bråken, men aldrig sig själva. I alla fall uttalas det inte högt. Den andra personligheten tar på sig all skuld och säger saker som:
”Om jag bara hade gjort så här, så hade det inte hänt.”
”Om jag inte uttalat de där orden. Om jag kanske använt ett annat kroppsspråk?”
När vi hör termen medberoende så tänker nog de flesta på kvinnan som lever med en alkoholist. En man som kanske slår henne emellanåt och där hon försvarar honom med:
”Han är ju så enormt snäll emellanåt!”
Ja, det där ”emellanåt” eller ”för det mesta.”
Medberoende rör sig inom flera olika områden – inte enbart missbruk. Vi kan t.ex. bli medberoende gällande någons personlighetssår och/eller känslor. Det är oerhört förrädiskt därför att tillvänjningen sker långsamt, utan att vi först märker det. Vänner och familj ser, men vi själva kör blint vidare. Uppvaknade kan göra ont!
Jag tror på det goda i människor. På de enastående potentialerna som många bär på, men vi måste samtidigt se verkligheten:
”Hur får den här mannen/kvinnan mig att må? Vilka känslomässiga platser hamnar jag på tillsammans med honom/henne?”
Allt gott är möjligt när vi börjar se oss själva i spegeln. Men för att ett parförhållande skall fungera behövs det två seende. Att utmana sig själv och sin verklighetsuppfattning kräver mod och en vilja att ulka sig igenom tårarna. Att spränga psykologiska försvarsmurar gör oftast väldigt ont. Men utsikten på andra sidan är värt priset.
Vad behöver du se i dig själv, som egentligen vore lugnast och skönast att ignorera?
Länkar till dig som behöver stöd:
http://psykiskmisshandel.se/?s=varf%C3%B6r+stanna
http://mansjouren.nu/?page_id=11
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Usch…Jag kan se mig själv i den kvinnans roll på ett vis…Jag har i mitt nuvarande förhållande förmågan att dra ner min partner samtidigt som han drar ner mig. Skillnaden mellan oss är nog att jag är klarsynt och självkritisk nog för att inse att även jag har en del i denna negativa spiral…Han ser endast min del… Det är inte sådan jag vill vara…Jag vill hellre vara den jag är…
Bra att du tar upp sånt här.
Både ur manligt och kvinnligt perspektiv
Jag behöver framför allt lära mig se verkligheten för vad den är och inte för vad jag vill att den ska vara. Tar gärna på mig rosaskimrande glasögon och ser hur vackert allt är. Det fula och många gånger sanna blundar jag för. När skimret är borta kommer verkligheten ifatt och livet blir grått och tråkigt. Hade jag sett lite mer realistiskt på det hela hade jag kanske många gånger aldrig hamnat i sån relation som jag gjort några gånger. Nu har jag tagit steget och separerat efter drygt 6 år ihop. 6 år som till merparten bestod av tråkigheter och negativitet. För att jag så gärna ville att det skulle fungera. Väldigt glad att jag tagit steget även om allt inte är färdigt med flytt, bodelning, vårdnad mm. Men min utmaning till mig är OM jag träffar någon ny, för Guds skull, ta inte på de snygga roliga rosaskimrande brillorna!!!!
Medberoende…jaa…
det är ett jobb att bli medvetandegjord.
Medberoende är vi väldigt många och det behöver-som Du skriver-inte vara ett alkohol eller drogmissbruk partnern har.
Medberoendet leder ofta också till
Utmattningsdepression, tyvärr.
Två seende personer behövs för att vara i den Goda relationen.
Längtar så !
När jag läser texten vet jag om jag är kvinnan eller mannen i den relation som beskrevs i texten. Lite av båda. I min relation har jag så ofta fått höra att jag gör fel, prioriterar fel, är instabil, passivt aggresiv, inte förmår att visa kärlek. Om jag bara var ändrar mig så blir allt bra.
Det som smärtar mig mest är att jag blivit så förvirrad att jag inte längre vet vad jag ska tro. Är det jag som är den som sårar utan att jag själv kan förstå att jag gör det?
Det är så otroligt nedbrytande.