En påminnelse: vi kommer till den här världen med den mänskliga rättigheten att få vara älskade. Tyvärr har inte alla fått uppleva kärleken som den är i sin självklara och rena form, utan istället växt upp i kärleksfattiga miljöer där relationer är en handelsvara med budskap som: ”jag skall älska dig om… du får min uppmärksamhet om du… prestera så förtjänar du.”
I förhållanden där vi tvingas leva på diet av äkta bekräftelse är det lätt att börja bete sig klängigt och desperat, vilket är en naturlig konsekvens av emotionell svält. Det ligger i vår natur att vara kontaktsökande och om närhetslänken har dålig eller helt saknar förbindelse känner vi oss otillräckliga, förbisedda och med frågor: ”vad är det för fel på mig?” Alla vet vad som händer med självförtroendet i en sådan miljö.
När jagkänslan rostat sönder av kärlekssnålheten börjar vi se ned på oss själva. Detta i sin tur leder till: ”jag förtjänar kanske inte mer än så här. Om inte min partner älskar mig måste det vara något fel på mig.” Dessa nedbrytande självanklagelser!
En sak har jag lärt: be aldrig om kärlek. Om den inte ges frivilligt och naturligt av någon är det dags att gå vidare. Säger något som jag sagt flera gånger: låt inte separationsångesten vara större än värdet i den egna personen. Utan respekten och vänskapen till dig själv blir du alldeles för utsatt. Välj en partner som är hel och generös i sitt kärleksgivande. Någon som står stadigt vi din sida.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Att det är sån där jag är…
Att det är i väldigt få relationer till män som jag kan luta mig tillbaka å ta emot kärlek som ges frivilligt…
Att jag VÄLDIGT OFTA undrar vad det är för fel på mig…
Jag känner igen mig i jättemycket!!!!
och när du undrat klart. Kommer du fram till någonting förståndigt ?
Varit där själv. Känner till fullo igen den klängighet som jag då dessvärre reagerade negativt på. Försökt förstå varför och har hittat ner till där det började.
Nu skulle jag nästan kunna dö för den.
MEN jag har det senaste året blivit kompis med två män som jag verkligen får tillbaka av. Jag känner att de bryr sig om mig, vill förstå mig, stöttar mig, ger mig bekräftelse (inte bara för att jag kan dansa eller hur jag ser ut, utan för hur jag är som person) och jag blir allt annat än klängig å desperat i dessa relationer. Jag slappnar bara av och känner att SÅHÄR ska det ju vara. Enkelt å skönt å ömsesidigt.
Det är skönt att läsa det du skriver, för det ger mig en förståelse för mig själv. Emotionell svält, närhetstörst, att det är naturligt att bli lite desperat i sina känslor å beteenden. Även om det inte är ett behagligt och attraktivt tillstånd, så är det kanske inte så konstigt att vi ibland blir såna när vi levt i en viss miljö för länge. Min mamma har tex aldrig tyckt om att krama eller vara nära mig. Det tror jag har skapat en känsla i mig av att jag inte är tillräcklig eller älskad.
Har du jobbat med dig själv i anknytningsfaserna? Jag tycker mig läsa i många av dina inlägg att du ställer frågor som ingen egentligen svarar an på. Jag tror du skulle finna massa intressanta svar om dig själv om du jobbar/analyserar dina första 6 år i livet:-)
För mig föll alla frågor på plats och jag kan se tydligt vad som pågår i mig runt mig- vad som är mitt och vad som är andras:-) kram på dig kämpe!
Jag tror jag har tillräcklig förståelse för vilket anknytningsmönster jag har å varför. Vill fokusera mer på vad jag kan göra här och nu å framåt för att komma vidare å få nya erfarenheter 😀 Men tack för tipset ändå!!! ❤️
Jag tror att du gör helt rätt.
Fokusera på vad du kan göra här o nu och framåt.
Du har ju massor av verktyg redan.
Jag tror inte så mkt på att analysera barndomen. (Det finns nog fullt med folk som inte håller med mig.)
Det kanske är bra men tar så mkt energi.
Jag lever för här o nu. Fast just nu vill jag skynda på här o nu och vill att framtiden är här redan.
🙂
Kram
Jag håller med dig, ”Barbarmamman”. Jag tror att om man upplever att det aldrig fungerar så måste man stanna upp och reflektera varför det blir som det har blivit. Utan det svaret tror jag det är svårt att – från hjärtat – gå vidare och hitta verktyg och förändra det som blivit fel tidigare. Fokuserar man bara på här och nu, utan att veta anledningen till ens beteende – hur ska man då veta vad man måste göra. Det är ett arbete. En inre resa. Stanna upp och reflektera. Och därefter jobba sig vidare. Allt förändringsarbete tar tid. Tålamod är ett måste.
Kram på dig
fina Petra ❤️
Jag kan komma upp till Skellefteå och krama dig. 🙂
Asså, Josefina!!!
Åhhh Petra. Känner så igen mig i dina ord. Har också en mamma som satte mig åt sidan i unga år för jag fick ett syskon. Känslan av att vara ivägen har följt mig genom livet. Och då är det svårt att ta emot kärlek och ibland även ge. Jag kämpar, det kommer ta tid men jag kommer att fixa det nu när jag förstår (genom timtal av terapi) varför det är svårt…..
har oxå en sån mamma…..som fick stryk av pappa, han söp, jag äldsta dottern med allt vad det innebär…min sanning p.g.a. det att jag är värdelös….gör det extra svårt nu när jag blev lämnad
Fina och sanna ord!!!
Kräver mycket jobb med sig själv för att integrera den sanningen. Alla förtjänar kärlek, men som du skriver kärlek är inte att hushålla med den, snåla med den eller ställa motkrav. Det är antikärlek, att låta partnern tveka på sig själv, vilket det leder till. Dubbla budskap om att vara i en relation, men samtidigt låta sin partner vara i ovisshet, be om kärlek, är fel och ganska underutvecklat. Det krävs mod och mycket kärlek till sig sjlv att inse och kunna sluta be om kärlek. Och ganska ofta vänder vindarna i relationen när denna insikt visar sig, fast ibland för sent.
TACK! Precis de orden behövde jag nu! 🙂
Även om jag på ett intellektuellt plan håller med dig till fullo och även om jag bearbetat mina mönster i typ 20 år så får jag det ändå inte att fungera för jag attraheras bara av män som är svåråtkomliga och känslomässigt avstängda. På något sätt känns det tryggt, jag har kontrollen. Om en man visar intresse för mig blir jag bara rädd och avviker – ser honom som något farligt som jag inte kan kontrollera.
Jag har levt ensam i tio år nu – längtar varje dag efter att få dela livet med en man men jag börjar tvivla på att det är möjligt för mig att ha en sund relation. Det känns som att jag blev för skadad, kan inte läka ut. Mönstret bara upprepar sig.
Detta måste jag säga är en av livets stora gåtor, det du skriver om attraktion för svåråtkomliga och känslomässigt avstängda.
Hur många gånger har jag och kamrater suttit och diskuterat detta fenomen.
För att generalisera lite. Varför har man under allt för många krogkvällar kunnat studera hur snälla grabbar ratas till förmån av ”svinen”
Vi har heller inte kunnat finna svaren.
Har själv gått från sagolikt kärleksfull till svin och nu är jag starkt på väg tillbaka till sagolikt kärleksfull igen.
Nu finns det i o f s en bakgrund till allt som hänt senaste kvartalet. Men nu blir min särbo synnerligen nervös över mitt agerande. Vi har liksom bytt plats
Peter,jag måste flika in här och säga att jag (och flera av mina vänner)också har diskuterat detta fenomen om varför en del kvinnor faller för och söker sig till ”Bad Boys”?! Jag/vi förstår ingenting. Måste vara en trasig Pappa/Dotter relation där brist på bekräftelse och respekt har saknats,som ska läkas med att i vuxen ålder söka sig till en partner som ger en liknande känsla ”att få göra upp med” kanske..?
Jag attraheras inte alls av en sån stil,ger ett sken av osäkerhet och omogenhet som är totalt avtändande i mina ögon. Däremot en trygg och snäll Man som är vettig,men som ändå är spontan,glad och har lekfullheten och glimten i ögat är oerhört attraktivt.
Så,härligt Peter att du satsar på dina goda sidor igen. Det vinner i längden. Big time!
Tack
Väl tur att båda könen har samma djupa funderingar ibland 🙂
Men bekräftelse. Det är klart att ser man till ett klientel, för att generalisera lite, som östermalmssnobbar, kanske finns en bekräftelse i att stundtals bli bortskämd.
När de är klara med sitt så stuvas du undan i skräprummet för att tas fram när det skall på lokal. När ditt bästa före datum gått ut så är det tack och hej.
Redan här upphör all bekräftelse väldigt fort, men ändå hålls det kvar vid sådana människor.
Tror själv det enbart beror på att den andra bekräftelsen kommer av vänner och bekanta som man ser bli lite avundsjuka.
Men känslomässigt brukar det vara dödare än en rostig traktor.
Andra typerna visar väl också direkt vad det är för klientel och redan där borde alla varningsklockor klämta.
Men ändå blir det inte så.
För mig finns ingen logik ingen kärlek utan det finns ingenting. Och ändå hamnar så många där
Känner jätteigen mig i det du skriver Camilla. Intellektuellt ser jag mina problem. Men kan inte rå på min attraktion på helt fel män. Stängde av kärlek och relationer i 15 år, känns som dysfunktionella män dras till mig också. Inte bara jag som dras till dem. Känns inte som jag skräms av andra män, utan blir totalt avtänd och äcklad av bra killar. Jag kan va kompis med dem men känner mig kränkt och äcklad om de visar mer.
Vet att det är helt sjukt, men kan inte tvinga mig till att ha närkontakt med dem. Sökt hjälp hos tre olika psykologer, men kommer ingen vart. Läst en del om anknytningsteorier och känner igen mig i otrygg/ ambivalent.
Susan, jag hade världens bästa kärleksfulla pappa. Men en kylig mamma. Om det är det som spelar in, har alltid dragits till fel killar sk bad boys och de är totalt olik min egen pappa.
Ok. Undrar varför det är så…? Funderar på ordet stolthet och hur du känner kring det när det gäller i andra situationer? Står du upp för dig själv då och säger ifrån till människor omkring dig,när det krävs till skillnad mot ”Bad boys” relationer?
Absolut, jag kan stå ensam mot hela världen. Är för stolt många gånger. Och ses nog som en riktig bitch mot snälla pojkar :(. Men låter mig köras över av de pojkar som inte är något att ha.
Har en egen teori om ( en del av) varför jag väljer bad boys. De gör inte lika ont när de sviker eller lämnar en. Man kan aldrig sakna någon som inte var nåt att hänga i julgran. Det har man liksom redan förväntat sig. En feghet hos mig och ett sätt att skydda sig.
Där var jag och jag tyckte inte om den jag blev, ifrågasatte också vad som var fel på mig. Jag svek mig själv där, stod ut i flera månader…år, hur kunde jag göra så mot mig själv. Tänk om det kommer att hända igen? tror det var för att vi hade ett så litet barn tillsammans samt alla andra stora problem (som inte hade med oss att göra) som gjorde att jag accepterade att bli så där illa behandlad…nu ska jag inte ha fler barn så om jag någonsin kommer att träffa någon så handlar den relationen bara om oss, jag är inte beroende av honom, tror jag ställer högre krav då…
Aldeles för många män Kan inte…
Var hittar man dem som kan?
Det är den kollektiva uppfostran av män i medelåldern när de var barn att de inte skulle känna, gråta, visa lärlek, vara sårbara utan va hårda starka och lära sig att prestera… ”busiga” pojkar fick tåla ett tjyvnyp eller två och i värsta fall våld eller hot om våld…
Jag tror faktiskt det är det som värst skadat oss kvinnor indirekt.. eller mänskligheten… uppfostran i bonde och konsumtionssamhället som skadat vår förmåga att leva tillsammans.. där vissa normer ska styra.. å ta mig fn vi lär oss heller… bara att ta en titt 50 år bakåt i tiden.. vilka normer som hägrade… :/..
🙂
Ännu ett intressant inlägg. Kan själv tro att det är samhället i grund och botten som ställt till det för den kvinnliga delen av mänskligheten.
Understöd av den uppväxt man fick.
Annars fanns väl en period under krigsåren (2:a kriget) där plötsligt kvinnor blev väldigt populära för det som tidigare var synnerligen maskulina yrken. För att när allting var över skicka tillbaka dem hem igen.
Har själv gått från att kan inte till kunna till kan inte och nu tillbaka till att kunna. Och här stannar jag för alltid
Inte helt omöjligt att sanningen ligger någonstans långt tillbaka i tiden i uppväxten. Som s k nyckelbarn tappade man garanterat en hel del mjuka världen som barn.
Och när jag nu får en större och större insikt i detta område kan jag fullt och fast tänka mig att det var orsaken.
Just därför letar jag nytt boende nu, men i väntan kan jag tvivla på att det inte är en dålig relation…men det är nog också för att överleva….
Jag har också levt i en sån relation och när man är på väg bort och letar nytt boende så finns tvivlen där och gnager. Gör jag rätt, är det inte såhär alla andra har det osv.
Det som gav mig styrkan var att jag till slut kände: Jag skiter i om alla andra har det såhär! Jag vill inte ha det såhär. Jag vill får bekräftelse, ömhet,närvaro och närhet utan att be om det, utan att alltid känna att jag får för lite av det. Att jag bara ger och ger o får enormt lite tillbaka.
Nu bor jag sedan januari ensam och med delad vårdnad om två små barn och jag är lyckligare än jag varit på flera år. Så håll ut och sätt dig själv först för det är först när du är först som du kan släppa in o ta hand om andra.
Jag lever på ett buffé av bekräftelse och kärlek men på svält av fysisk intimitet.
Den kombinationen går inte ihop i min ”kosthållning”.
Näringsbrist så det skriker om.
Visst är huvudrätten = kärleken viktigast men man måste väl få njuta av efterrätten ibland.
Man ska aldrig be om kärlek och man ska inte be om det andra heller.
Allt måste finnas där naturligt.
Nä Josefina, håller med om fysisk närhet, annars kan man hellre leva med en kompis. Mitt ex var också väldigt asexuell och jag har inga problem att leva utan närhet/sex när jag är singel men i ett förhållande går det inte…blev väldigt frustrerad och fick låg självkänsla, han förstod aldrig vad jag menade men han tyckte inte heller att det var något speciellt, hade väl helt enkelt inte de behoven men man måste väl ta hänsyn till bådas behov i ett förhållande…. kram
Precis så Linda!
Är man singel så är det en annan sak men lever man i ett förhållande så ska det vara en naturlig ingrediens, den bästa.
Det som gör att man har nåt speciellt med just den människan. Allt annat kan man ju göra med kompisar. Umgås, träna, gå på bio, åka på semester…
allt utom det.
Jag känner att han är typ 70 och jag typ 20!!! 😉
Inte konstigt att vi inte passar ihop längre, fast vi är lika gamla.
Vi har inte samma syn (längre) på vad som är viktigt för att hålla relationen vid liv.
Kram
Om du kommer hit ikväll kan du få hänga med på Skellefteås största disco å känna dig som 20 😀 kram
Åh, det vore kul!
Precis vad jag behöver.Men hinner nog inte, 70 mil!!!
Kanske kan höra med Zlatan om jag får låna hans privatjet. 😉
Kram
Hade för att prata mattermer ett smörgåsbord att välja från.
Men jag stängde av allt och skaffade mig svart bälte i korkade undanflykter. Möttes av ett ”okej då”
När jag nu börjar mitt nya liv kommer denna delen inte sluta förrän också osten, kexen, vickningen och te-stunden är avklarad 🙂
Bra där Peter!
Allt ska vara med.
Då får du en glad, kärleksfull, lycklig och nöjd kvinna.
Och du blir nog lycklig du med. 🙂
Lycka till med ditt nya liv!
Tack !
Övertygad att det är vägen till ett lyckligt liv.
Så fina och tänkvärda ord, känner igen mig att jag inte kände mig älskad i vårt förhållande.kände hur jag tillslut försökte ge och ge och göra mer och mer för att bli sed och älskad, och ju mer och stressad jag blev ju mer anklagade jag mig själv att jag inte duger jag är inte värd att älskas. Ville inte att våra barn skulle leva i detta vill ju att de ska se två och kärleksfulla föräldrar. Även om det betyde att vi inte levde ihop ett tufft beslut men så rätt. Vill få och ge kärlek som är naturlig.. Kram ha en bra fredag
Så sant, så bra skrivet.
Idag lyser vårsolen även här i norr, idag kommer barnen hem,
idag känner jag styrka att jag klarat att vara utan barnen en hel oändligt lång vecka utan att totalt bryta ihop.
Jag är inte där jag vill vara än, men jag är ett steg närmare än igår.
Önskar dig en trevlig helg Michael,
Och än en gång tack för att du skriver denna blogg. Värme till dig.
Härligt Emma!
Små små steg åt rätt håll.
Njut av helgen och dina barn.
Soliga kramar ☀️
Tack detsamma
Bästa dagen på veckan är den dagen då barnen kommer hem.. Har precis avslutat min vecka med barnen men vet att jag klarar en vecka utan att bryta ihop helt även om jag inte tycker om att vara utan dem saknar dem varandra sekund.. Trevlig helg Emma
Tack detsamma power åt oss
Det här låter klokt på många sätt, men om nu de här kärlekstörstande barnen som inte fått växa upp med kärlek blir vuxna och inte riktigt klarar av att ge kärlek på det här sättet, ska de då bli ratade? De har ju inte lärt sig att ge kärlek eftersom de inte fått kärlek, men blir det inte väldigt konstigt om vi som har fått kärlek bara ska beblanda oss med andra som fått kärlek? Någon måste ju ge de kärlekstörstande barnen (som sedan blir vuxna) kärlek för att det inte bara ska gå utför resten av deras liv! Eller hur?
Ingen utifrån kan ”laga” en sådan person utan personen måste själv komma till insikt om problemet och ”laga” sig själv, eventuellt med hjälp och stöd utifrån. Ingen annas kärlek kan fylla det tomrummet utan det kan bara fyllas genom att man lär sig att älska sig själv.
Charlotta
Tycker du har helt rätt. Eller rättare sagt jag vet att du har rätt utifrån mitt (nya) perspektiv.
Blev överöst av kärlek utan att suga i mig speciellt mycket. Var väl bra att ha i botten.
Värsta är att jag trots inställningen hyste en helt otrolig kärlek till min särbo/fru.
Var väl lite annat som bromsade allt det vackra.
Kan nu göra liknelsen med säkerhetsbroschyren i planen.
Hjälp dig själv på med syrgasmasken innan du börjar hjälpa de andra.
På ett sätt är det tragiskt och väldigt jobbigt att det nästan bara är jag själv som kan läka mig. Även när dagen kommer då hon säger att hon vill komma hem så kommer det inte läka mina skador. Bara vara en mycket god hjälp, näringsmässigt
Är det inte så många av oss tänker? ”Om jag ger den här personen kärlek så blir allt bra”, och så tömmer vi ut oss själva på kärlek och energi…
Har insett att det endast är den här personen som kan hjälpa sig själv och bli medveten om det. Vill den inte så får den stanna där den är. Den viktigaste i ditt liv är du, gör det bästa av det
Tack
Jag tänkte på vad Nilla skrev om att tömma sig själv på kärlek!
Är inte det en risk vi måste ta för att kunna hitta den stora kärleken?!
Om vi inte vågar riska något så blir det väl svårt att vinna något?!
Alltså är det kärlek vi tömmer oss på? Den finns väl inte i en viss mängd åsså tar den slut? Det e nåt annat vi gör som dränerar oss…att vi tex sätter nån annans behov före våra egna hela tiden! Så vi töms på energi…vi är ju faktiskt människor som har behov och det är väl därför vi vill leva nära varandra, för att vara ömsesidigt beroende av varandra. Men då måste ju båda få det dom behöver. Kärleken tror jag finns omkring oss på nåt vis. Vi tappar nog bara kontakten med den ibland 😀
Precis Petra35, det var ungefär så jag menade. Kärleken finns kanske men energin tar Slut. I mitt fall tog även kärleken slut för den behövde få respons, vilket den inte fick. Så på sätt o vis följde det med ”på köpet”.
Jag tror att man vågar ta risker när man har en stark självkänsla i grunden. Och att man då vågar ösa kärlek över någon som är mer ambivalent, kanske på grund av anknytningsproblem. Och i vissa fall kanske relationen gör att den rädda vågar öppna upp sig mer, men det krävs nog både tur och kanske kriser som gör att den otrygga utvecklas.
Eller så funkar det inte. Den rädda lämnar den trygga, eller tvingar bort den trygga med sitt beteende. Själv har jag hamnat där. Jag lät inte min självkänsla helt ätas upp, men den naggades rejält i kanten.
Min största fråga är nog hur stor chans det är att möta den där andra ”hela” personen som man ska välja och som sen ska stå kvar. Det är en jättefin tanke, och en bra tröst när man känner sig ensam och sörjer. Någon här på forumet har beskrivit sin stora tur av att ha hittat den personen, ganska sent i livet. Men jag upplever mig inte som en person som har så mycket tur i livet, det jag har fått har mycket varit genom hårt arbete. Så jag har svårt att känna tillförsikt och tycker att ensamheten är ganska tung, trots att jag gillar mig själv, har barn och vänner. Det är verkligen inte lätt. Jag kämpar, men jag skulle vilja komma ur kampkänslan och hitta ett varmt flöde, något som åtminstone närmar sig det varma flöde man känner i en kärleksrelation.
Maria känner igen mig så väl i detta med att ständigt kämpa och har kommit på att jag är en riktig överlevare, som ständigt kämpar men det går ju inte leva så…hur gör man när man lever och inte bara överlever?
Eftersom jag alltid har varit väldigt stark i min övertygelse om att jag inte är villig att kompromissa om vem jag är, så har jag också levt ensam nästan hela livet. I många, många år kändes det som något påtvingat och väldigt sorgligt men numera inser jag att det trots allt varit ett val, och även om jag helst skulle vilja träffa någon som delar min syn på livet, kärleken och relationer så vet jag att det inte är nödvändigt för att jag ska kunna leva ett väldigt bra och tillfredsställande liv. Jag kan ha precis allt i livet som jag skulle haft om jag levt med en man, utom just mannen. 😉 Kanske rätt man dyker upp en dag, kanske inte. Men jag kommer inte att nöja med någon som jag inte fungerar tillsammans med bara för att slippa vara ensam, det finns alldeles för mycket att göra, uppleva och njuta av i livet för att kasta bort tid på en relation som är fel för mig.
Charlotta
Skulle finnas ångerrätt på relationer.
Fast det finns det ju faktiskt. Kanske det stora problemet ligger i att de flesta av oss människor håller fast vid någon.
Är man gift/sambo/mm för att det är det som är det viktiga eller är det den man är gift/sambo/mm med som är den viktiga?
Levt med både och.
Första gången var det inte av kärlek utan för att passa in och för att det fanns identisk vänkrets. Kändes som en bra sak, då.
Andra gången var det för att jorden fullkomligt rämnade när jag första gången sprang på henne.
När man nu lever i ett vacuum slås man också av hur väldigt många som faktiskt lever i olyckliga relationer av vännerna.
Logiken säger helt klart att det är bättre att vara lycklig än gift 🙂
”Är man gift för att det är det som är det viktiga eller är det den man är gift med som är den viktiga?” Så insiktsfullt skrivet Peter!
Charlotta
”plötsligt händer det …….”
Och av vad jag vet nu så trodde inte min särbo/fru heller den gången att hon skulle finna något.
Gjorde inte jag heller för den delen.
Nu får man leva på hoppet om att få börja om.
Men du kommer finna någon. Då blir det nog när du minst anar det 🙂
Energigivare och energitagare, vet inte om man kan förklara det genom den teorin. Men min x man brukade säga att jag måste tala om vad jag ville ha så gjorde han det /sa det eller vad det nu var, om jag var sjuk och behövde saker eller allmänt behövde hjälp. Han har nog aldrig kommit på något själv. Han såg inget fel med detta ”jag gör ju allt om du ber mig ”,( nåja, de saker han inte tyckte var så viktiga blev ju kvar och endast gjorde om jag tjatade) För mig kändes det fel att behöva be om allt, jag blev helt utmattad på alla sätt och kanske förlorade självkänslan. I min värld kan man visst be om saker, men inte allt. Det måste komma spontant också? Eller är det manligt och kvinnligt?
Håller med dig helt och hållet!
Här fanns det från början dock.. Han kunde göra saker på eget initiativ, så jag skulle slippa.
Efter en tid försvann det, och han tyckte jag skulle be honom göra saker. Då skulle han göra det. . Men att hela tiden be om nåt.. att dessutom ofta få en suck eller jag gör det sen som svar.. ledde till att jag hellre gör det själv!
Jag tror dom ser, dom bara skiter i det för det är enklast.
Och om vi ber dom, då gör dom oss en tjänst och känner sig duktiga. De förväntar sig ett tack.
Det är fasen vad lätt det är att se hur tokigt det är att vara kvar i detta äktenskap när jag skriver!
Men fasen så svårt att stå upp för hur jag vill ha det!
Snälla gud ge mig sinnesro!
Så jag kan acceptera det jag inte kan förändra!
Skänk mig mod att förändra det jag kan!
Och förstånd att inse skillnaden!
Hej MyranX!
Undrar om ditt ex är tvillingbror till min sambo.
Han är precis likadan. Gör allt jag ber om men inte mkt spontant. Ser och hör inte sånt som är så självklart.
Jag säger som du, visst kan man be om saker men inte hela tiden.
Lite spontanitet, drivkraft och initiativförmåga önskas!
Irriterande och energikrävande…
Kram
Ha ha! Min sambo behöver också väldigt tydliga instruktioner. Häromdan skulle jag iväg med ett av barnen och säger åt sambon – My får stanna med dig(1åringen) kolla blöjan för hon kan ha bajsat.
Bara det, en sak som han aldrig skulle komma på själv..
Vad svarar han då?
– Vadå, ska jag byta på henne då? Säg vad du menar.
Men alltså.
Nää, om hon bajsat så byt absolut inte blöja!
Äsch, halva inlägget försvann..
Iaf, håller med om att det är vansinnigt irriterande att behöva be om ”hjälp” med sådant man faktiskt ska vara två om. Barn, städ, mat etc
Och dessa suckar och svar att ”snart”, ”vänta” när man ofta behöver hjälpen NU. Ännu mer irritation.
Klart manligt och kvinnligt. Eller vi kan skylla på det så blir det inte lika jobbigt.
Ligger en hel del i det du skriver. Men som man vet jag att väldigt många av oss upplever detta. Och det vi har lite svårt ibland att förstå, är hur vi skall veta vad ni tänker om vi inte får någon liten hint om det.
Blir lite rita, gissa, spring av det hela.
Men, måste ha ett litet men med också, vid närmare eftertanke har jag insett att det faktiskt inte spelade någon roll.
En så enkel sak som att själv vara först med att fråga gav mig ett svar.
Är inte ens jobbigt. Det tar ingen extra tid. Och vinsten kom av sig självt
”Vad är det för fel på mig?”. Ja, den frågan har jag ställt till mig själv otaliga gånger. Jag tittar mig i spegeln och ser en tjej som ser bra ut. Hon är rätt cool också. Och smart, rolig, pigg, glad, tuff, kaxig men ändå väldigt snäll och omtänksam. Och vet ni en sak, jag får höra det ofta. Väldigt ofta.
Men jag vet vad felet är. Eller det är snarare två fel. Det ena felet är att jag har gjort mig ”liten” i en relation. Har ställt mina behov åt sidan. ”Tiggt” om att få vara den viktigaste personen i hans liv. Egentligen säger Michaels rubrik allt: ”Du ska aldrig behöva be om kärlek”. Och just precis det tänker jag aldrig göra mer. Jag vet nu varför jag – omedvetet – har betett mig så. Jag ska inte sätta mig själv och mina behov åt sidan. Aldrig mer. Det andra felet är att männen jag har träffat har inte har varit ”hela”.
Jag tänker inte jaga kärleken. Den ska komma och växa sig stor. ❤️❤️❤️
Känner igen precis det du skriver, påväg ditåt jag med 🙂
Lise
Väldigt kloka ord som skrivs här. Men inte många män som skriver.. Jag är man. Älskar en kvinna över allt annat men hon vågar inte släppa det hon har idag. Hon lever för sina barn i en familj där mannen inte ser henne eller bekräftar henne.
Jag vet inte hur jag ska vara längre. Jag ger min kärlek till 110 % och hon älskar mig. Jag bekräftar henne med gulliga sms och skickar blommor till hennes jobb. Hon vill vara med mig men får dåligt samvete för sina barn.
Det är väl sant som det sägs att ger man för mycket kärlek så blir man bara själv sårad till slut…. Vill inte tro det utan hoppas vår kärleken vinner.
Jag hör hur mkt du älskar henne och att du hoppas på att er kärlek vinner.
Det finns nog många som lever på hoppet.
Men hur mår man i väntan på att den andra ska bli helt tillgänglig?
Hur länge vill/orkar man vänta?
Tänk om den andra aldrig ta steget ut från sitt nuvarande förhållande?
Lycka till med kärleken!
Man mår som en överkörd grävling. Att få naglarna utdragna är lindrigt.
Kanske man jagar substitut längs vägen.
Väntade i nästan 3 år innan himlen öppnade sina portar och uppfyllda alla mina önskningar (den gången)
Det är en svår situation, den du beskriver. För samtidigt som det är tydligt hur mycket du älskar henne och vill vara med henne så innebär det att hon först måste bryta upp från sin nuvarande relation för att ni ska kunna vara tillsammans. Om hon väljer att göra det så innebär det att hon lämnar sin nuvarande man för en annan man, nämligen dig. Om du då tänker några år fram i tiden när du och hon är tillsammans och ni kanske har en tuff period, skulle du i det läget kunna undvika tankarna på att hon en gång tidigare har lämnat sin man för någon annan när det blev jobbigt i relationen, och undvika att låta det komma emellan er? Och skulle hon kunna undvika att göra det igen? Självklart kan det också bli så att ni blir vansinnigt lyckliga tillsammans och aldrig ser åt någon annan, och för er bådas skull hoppas jag att det blir så. Men det är inte helt enkelt att vara den som lockar någon annan ut ur en befintlig relation, så det är bra att ha tänkt igenom situationen ordentligt.
Charlotta
I övrigt när det gäller kärlek eller kanske närmare bestämt olycklig kärlek skall man inte sitta ensam och lyssna på Eldkvarn och suga åt sig texterna.
Vi snackar gråtterapi ….. 🙂
Tror man kan behöva det ibland också! Skönt att få gråta åt eländet ett tag, men det kommer vända. Det gör det alltid. Det gäller bara att ha kvar tilliten att det gör det denna gång också!
Positivism. Det är bra. Behöver jag.
Och Eldkvarn har alltid fått mig att gråta 🙂
Precis…kör Melissa Horn ikväll…funkar urbra om man vill tokgråta!!
Lise
Var inte igår jag hörde någonting med Melissa Horn inte
Men jag har för mig att det är bra djup på hennes låtar 🙂
Bytte just nu till Dire Straits och en livekonsert
Helt rätt- man ska inte behöva be om kärlek, men lära känna sig själv så man vet vad man behöver och också våga kommunicera det. Om man upplever att man inte får kärlek är det så lätt att hamna i fällan att själv bli snål med sina ömhetsbetygelser och den onda spiralen blir ett faktum. Jag vill aldrig mer bli snål med kärlek, för jag vill tro att i de flesta fall så skapas mer kärlek ju mer man ger! Och funkar inte det- ja, då har man ändå försökt och ska vara väldigt stolt över det! Önskar er alla en kärleksfull helg! PS kanske märks det att jag är nyförälskad?
Insikten är klar. Trygg men kärleksfattig uppväxt. Har blivit självständig och oberoende. Attraheras enbart av omöjliga och oåtkomliga män. Inser att jag måste förändra mig men hur?
Och vad är det som gör att den människotypen faller dig i smaken?
Kan det ha att göra med bakgrund ?
Blev själv till slut som mitt x av olika outgrundade orsaker.
En personlighet som att gå från nästan Dalai Lama till Mr Hyde. Nu är jag med stora kliv tillbaka till D Lama-stadiet, vilket jag trivs med enormt.
Men det görs inte själv. Mitt första steg var chocken och en nattsittning med två kollegor och en nästan kollaps i bilen på väg hem.
Får kalla det för uppvaknandet och att jag fick skåda ljuset.
Dock fixar jag inte att göra det själv. Har tagit hjälp av mycket bra terapeuter inom några olika områden.
Värsta är att de är svåra att finna. Men det gick och min vandring mot livet har startat
Prova det du med
Virvel, det undrar jag också. Vet att problemen ligger hos mig, men var finns hjälpen. Varit hos tre privata terapeuter och stått i kö 1 1/2 år till öppen vården. Verkar omöjligt att få rätt hjälp.
Jag har läst Livsstrategier av Dr. Phil många gånger.
Många aha-upplevelser!
I boken finns även uppgifter att göra.
Kanske kan vara något tills du hittar rätt hjälp.