”Det var ju väldigt vad du kollade in henne!”
-Kommenterar kvinnan när hennes man tittar åt den andra kvinnan med den där alltför långa blicken.
Han viftar bort det med att hon:
”Bara var svartsjuk och osäker.”
”Kanske har han rätt?” Tänker hon för sig själv. Ett självförtroende håller på att tappa bärkraft.
Det gör ont och ensamhetens frö hade planterats. Hon börjar analysera sig själv:
”Mina förväntningar och krav är kanske alldeles för höga.”
En dialog inom henne tar form:
”Jag är nog för känslig…Han är ju man med testosteron…Låt honom titta. Det är ju faktiskt mig han lever med…”
Hon passerar ett skyltfönster och ser sin egen spegelbild:
”Usch som jag ser ut! Och jag som äter nyttigt och tränar. Jag får köra ännu hårdare så att han ser vad han har vid sin sida.”
Samtidigt tänker hon:
”Hur fan kan han glo så på yngre kvinnor?!”
”Kan jag lita på honom?”
”Varför ger han aldrig mig komplimanger?”
Tanken att hon inte känner sig respekterad och älskad, gör att hon börjar backa in i sig själv. Distanserad från mannen och relationen:
”Det är för riskabelt att ge av sina känslor till honom.”
Det börjar med en blick – ögonkast som kan vara helt oskyldigt menat. Uppskattning. Det kan stanna vid det eller fortsätta. ”Små saker” som gör att tvåsamheten långsamt börjar erodera.
En partner som inte känner sig förstådd, sedd och älskad kommer förr eller senare att skydda sig genom avståndstagande. I förlängningen leder det till att relationen tar slut.
Var på ett sätt som gör att hon eller han tycker ”den här platsen”(ditt sällskap) är fantastisk att vara på!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jaa, jag vill göra platsen runt mig fantastisk att vara på.
Det..vill jag Ge.
…
Och det vill jag också ha.
❣
Jag känner igen det där. Med att känna sig mindre attraktiv för att ens man har tittat på sexfilmer med yngre och smala tjejer när man själv är i 45-50-årsåldern och lite mullig. Trots att han säger att han älskar mig. Det är ju inget man skulle bry sig om, men det gör ont ändå. Jag själv har gett honom den där platsen att känna sig fantastisk på i alla år vi varit tillsammans, men det är först nu på senare tid som han visat mig den platsen för mig. Kanske han är rädd för att förlora mig. Tack Michael för din sajt och dina bloggar. De ger så mycket hjälp, tröst och styrka. Önskar dig lycka och kärlek. Även alla som kommenterar vill jag tacka och önska lycka till.
Ann, varför i hela friden låter du honom se på sexfilmer överhuvudtaget? Hade det varit ok för honom om du såg på sexfilmer med 20-åriga vältränade playboys som kåtade upp dig på ett sätt som din man inte kan? Tveksamt, gissar jag.
ett och ett halvt år sen han deklarerade att vi skulle skiljas, under hela den här tiden har jag hoppats och hoppats att han ska komma tillbaka till vår familj. det har varit fram och tillbaka, men bara för ngn månad sen sa han att han trodde att vi hade en chans, och nu fick jag reda på att han är i ett förhållande, sedan flera månader tillbaka, med en tjej på jobbet, 17 år yngre än mig, och jag vet inte vad jag ska göra nu. De fina texter som skrivs här handlar om att inte ge sig själv till någon som inte vill ha ett vi, att vara stark och se framåt. Men jag kan inte, jag vet inte hur. För framåt är aldrig med mitt barn på heltid, framåt är bara att se min man med ngn annan, se på när de skaffar barn. Jag har gått från att vara en person med bra självkänsla till en person som inte har ngt hopp alls.
Jag känner oxå igen det där och blir lite ledsen. För jag är den där unga kvinnan som de upptagna männen ger blickar å uppmärksamhet åt, men jag får aldrig något mer. Jag får bekräftelse, och ger dem bekräftelse. Men jag blir aldrig vald. Jag blir ledsen både för min egen och den andra kvinnans skull. För jag skulle ju inte vilja vara henne heller. Även om hon blir vald. Så måste det kännas skitjobbigt att se blickarna mellan hennes man och mig. Och jag är ingen dålig människa. Men jag tar smulorna, bekräftelsen för att min längtan e så stor och mina känslor är svåra att tygla. Jag tycker jättemycket om en upptagen man…fast att jag inte mår bra av det egentligen. Men det är väl för att han ser på mig och rör vid mig med sån värme och uppskattning. Fast ibland slår det mig att han kanske bara är attraherad av mig. Och jag vill ju vara omtyckt på riktigt.
Jag längtar verkligen efter att bli uppskattad för vem jag är, inte för att jag attraherar någon med mitt yttre. Det får mig bara att känna mig som ett verktyg, ett tomt skal som någon vill använda för sin egen skull. Jag blir rädd och arg när män ger mig komplimanger som handlar om min kropp. Jag vill att de ska se min själ. Känna connection med MIG, bry sig om hur jag känner och tänker. Att de verkligen ska bry sig om att jag ska må bra. Det är när jag känner mig trygg, sedd och älskad som människa som jag vill ge fysiskt. Jag känner mig oftast bara rädd för att bli använd fysiskt. Är less på att behöva hamna i försvarsställning, vill ju oxå kunna vara fysisk med män. Men det känns aldrig tryggt.
Dagens inlägg mitt i prick i mitt känslokaos till liv just nu, när fröet börjar slå rot och ingen ändring sker, är det typ kört. Det spelar ingen roll hur mkt yngre man är, i det här fallet 15 år yngre ( jag är 25 år). Hans blick letar sig till det som behagar honom för stunden, ibland var det jag, ibland någon annan. Såg ofta på mig med värderande och kritiska ögon, skulle lämna mig om jag ”blev tjock”. När jag försökte uttrycka att jag behövde snälla ögon som såg mig blev han tyst. Tänkte och tänker fortfarande i skrivande stund att hans egna inre kritiker får ta alldeles för stor plats i hans liv, jag tänker att hur en person ser världen, så mår den personen inuti.
Så himla bra beskrivet…klart att du behöver snälla ögon som ser på dig! Vi behöver alla det. Se på oss själva och på varandra med snälla ögon. Tack! ❤️ Hoppas han förstår…och kommer till insikt…
Tack fina Petra. Ja, någonstans i detta tappade jag det nästan helt. Det är många som tycker jag har ett fint yttre och jag är det säger mig egentligen ingenting i längden. Det blir bara konstiga krav ”jag vill inte vara ihop med dig om du blir tjock” osv. Nä, tack men nej tack.
Det jag var för snabb på knappen, det ska stå: och jag är så trött på det och det säger mig egentligen ingenting i längden..”
😀
Jag är singel och har dejtat en del män för att försöka hitta kärleken på nytt. Nu i helgen hade jag en ny bekantskap som jag träffat några gånger då jag meddelar jag inte är intresserad. När jag berättar detta för min väninna säger hon att ingen duger då åt dig och att du får leva ensam hela ditt liv med denna fart. Kräver jag för mycket? I mitt första seriösa förhållande som jag var i i tio år hade vi jättefin kärlek och vänskap men han ville inte ha sex med mig. När det tog slut hittade jag efter en tid en ny man där passionen var det väsentliga men där jag istället blev nedvärderad och jag kände mig inte alls älskad. Efter det har jag inte träffat någon där jag skulle ha trivts i hans sällskap och/eller känt attraktion. Min väninna menar jag måste nöja mig med något, man kan inte få allt. ÄR det verkligen så? Jag anser jag är värd mer än så! Känner mig lite ledsen.
Hej Veronika! Jag tror att människor kan tänka så om mig med. Men det är inte de människorna som förstår. Varför ska någon nöja sig utan att känna det där jag tänker är connection på djupet. Svår grej att beskriva. Men när det finns där så ”bara är det där”. Då trivs man superbra i varandras sällskap, älskar att utbyta tankar å känslor, blir glad å varm så fort man ser varandra, vill vara nära och känner en stor ömhet och samhörighet på djupet. Det bara ÄR. Går inte förneka även om man vill. Det är kanske inte något man har med så många. Men jag vet att jag aldrig skulle kunna nöja mig med mindre. Priset är kanske att jag får vara singel för evig framtid. Men jag kan inte nöja mig med något som inte berör mig på djupet. Det måste kännas sant!!! Frågan är väl vad du vill känna tillsammans med någon? Och om du själv vill nöja dig med mindre? Man ska bara lyssna på sig själv. Inte alla andra, som troligen faktiskt inte själva förstår vad du längtar efter.
Ja precis, varför skulle man inte vara värd det bästa? Jag blir sårad när jag får höra jag har för höga krav. Varför skulle jag vara värd en partner som inte ger det bästa till mig? En som knullar mig men som inte bryr sig? Eller en som bryr sig men som vägrar mig sex? Jag vill ha en man som älskar mig och som vill ha sex, en som jag också älskar….
Jag vill inte leva ensam men hellre ensam än i ett dåligt förhållande.
Förstår att du blir ledsen när kompisar säger så…du ÄR definitivt värd det bästa! Det du längtar efter är ju det iaf jag tycker låter helt i linje med vad en relation ska handla om. Annars kan det ju va! Låt ingen kränka dig och din rätt att vänta på den som du vill leva med. ❤️
Killarna verkar bara se min kropp. De skriver hur fin, sexig och underbar den är. Jag är mer än en kropp. Man ska älska hela mig och inte bara min kropp. Den är liksom bara en bonussak.
HELT SANT ❤️ Kram på dig Anette81
Tack,
Är väldigt deppig pga den här killen som jag har smsat med i 5 månader. Jag borde väl släppa för jag får inte lika mycket intresse tillbaka
Jag är inte i sitsen att jag kan säga…ja, Anette…gör det! (För jag har ju en stark tendens att själv ge mer än jag får tillbaka, och har jättesvårt att släppa taget om smulorna) Men ja Anette81, vi behöver träna på att släppa för att vinna vår egen styrka och självrespekt. Men jag om nån, vet hur svårt det kan kännas. Står bakom dig till 100%. ❤️
Tack för stödet.
Ibland önskar jag att jag inte kunde känna så mycket känslor. Blir så jobbigt bara. Jag får alltid mer känslor än killen får tydligen 🙁
Tack Michael, du sätter orden på hur det var i början på mitt långa förhållande jag var i. Hans blickar på andra och hur han tog mina väninnor på rumpan när de dansade.
Trots att jag gjorde slut 3 ggr de första 2 åren så stannade jag kvar… idag är jag inte längre bitter över min förlorade tid. Utan förstår min egen situation utifrån de förutsättningarna jag hade då.
Idag, 4,5 år efter den djupa kris man kom i efter separationen, kan jag sälla mig till de som säger ”separationen var det bästa som kunde hända mig”. Likaså den enorma kris man kom i.
Det är skönt att få andrum att kunna få vara den man är utan någons ”under ytan” missnöjen över mig som person. Vi är alla olika i hur känsliga vi är, men för mig försvann tilliten vid första tillfället med blickar på andra kvinnor och där började min distansering och förminskning av mig själv.
Du har helt rätt Michael, avståndstagandet började och när separationen var ett faktum så var det just det han sade till mig ”du vill ju inte kyssa mig längre! …
…men vems fel var det?! Ja, jag borde ju aldrig ha tagit tillbaka honom efter första ggn jag gjorde slut, då hade han 27 år senares sluppit att säga detta till mig! Eller så hade han hamnat i samma sits oavsett vilken kvinna han blev tillsammans med. Vem vet.
Det är skönt att få lugn och ro i livet.
Min kropp…. Jag tror aldrig jag blir nöjd. Nu är jag över 100 strecket en liten bit. Vet att jag måste börja träna för att få tjejer att bli intresserade. De få tjejer som inte bryr sig om hur man ser ut de får jag om jag vill, men konstigt nog gillar jag nog jakten lite också. Vill ju inte ha det som serveras om man istället kan få något man måste jobba lite för. Ser massor med fina tjejer både utseendemässigt och trevliga i sättet som jag vet att ”snygga” killar/män får före mig. Visst är det lite orättvist? Jag är en bra kille men fet, lite ful och börjar få ett högre hårfäste. Känns som att loppet är kört!
Lycka till ni andra 🙂
Det yttre verkar inte vara till stor hjälp…varken när det får betydelse åt det ena eller andra hållet…det är väl just för att det är ”connection” som är det viktiga…och det handlar inte om yta…
Nu är jag väl en av de där tjejerna då skulle kunna få om du vill, men varför skulle det göra mig mindre fantastisk? Du vet inte vad du missar om du väljer bort nån som mig… Och om vi ska komma åt den där orättvisan med att bli bortvald pga sitt utseende kanske vi ska börja med oss själv och ge även dem som inte uppfyller idealet en chans.
Det handlar om connection, men det är klart att jag oxå attraheras av människor som tar hand om sig själva. Som tar ansvar för sin hälsa och sitt mående. Det märks ju framförallt på vilken energi människor utstrålar, och det är klart att positiv, lätt och ljus energi attraherar.
Johan…börja inte träna för att få tjejer! Börja lev hälsosamt med mat, dryck, öka din styrka å kondition och skaffa dig sociala umgängen (inte bara jakt efter en kvinna) så kommer din livskvalitet att öka och du kommer att känna en stor meningsfullhet med livet och dina barn.
Fel fokus på varför man behöver göra stora livsstilsförändringar kan vara för tungt att bära.
Vi blir vackrare ju äldre vi blir pga den större visdomen och ödmjukheten stigande åldern ger oss♥️♥️
Egentligen har du rätt. Men mitt mål kan inte ”bara” vara att må bra. Om jag likväl vet att det för med sig nya kontakter så är det ju lättare fokusera. Ska försöka ändra på mina dåliga vanor också.
Du har rätt med att en del blir vackrare med åldern och jag attraheras av äldre kvinnor. Men det känns ändå som att de flesta kvinnor väljer bort män med ölmage 🙂
Tyvärr är jag just en sån som väljer bort män pga ölmage. Tycker helt enkelt att det är oattraktivt – även om jag skälv inte är speciellt smal.
Mitt tips, Johan, är att se över dina matvanor till att börja med. Ät vettigt och ofta. Maten är mycket viktigare än träningen. Se framför dig hur du rakryggad och snygg och full av självförtroende och styrka äntrar det nya året.
Själv ska jag vara snygg i kroppen till julfesten med jobbet. Vet att det finns en attraktiv man där som jag vill vara lite extra snygg då jag träffar 😉
Go for it! nu kämpar vi! 🙂
Jag ska försöka det. Jag attraheras inte heller av tjejer som har lite för mycket mage eller för stor rumpa :/
Man ska väl ta det man ger eller?
Nu har jag gjort upp ett träningsschema och ska följa det fullt ut i 2 månader till att börja med. Sen får vi se vart jag är då. Mitt mål är högt uppsatt, men det ska gå!
Nu kämpar vi 🙂
Det viktiga är att tillåta ”misslyckanden”, för att sedan snabbt kunna ta sig tillbaka till de nya vanor man bestämt sig för…så man inte blir alltför besviken på sig själv så fort man faller in i gamla mönster. Då ger man lätt upp istället. Lycka till!
Yess!!!
Vi rapporterar i mitten av november 🙂
Lycka till till oss 🙂
Lycka till till oss 🙂
Frågan är om man ska vara stenhård? Är man det och lyckas så blir man nog sjuukt stolt över sig själv! Jag kommer vara hård. Tänk dig en fredag med ett glas vatten och en skalad morot mmmmmmm vad gott!
Finns mycket gott och nyttigt man kan äta. Blomkålsmos med en bit kött/fisk, stekt squash, champinjoner och fisk/kött, gratänger med kål/squash/kyckling/morötter/tomat/köttfärs/vitlök/osv osv. Jag tänker inte ha tråkigt på min väg till ett smalare jag. Mat är inte farligt!
Blomkålsmos?, squash, gratänger med squash och blomkål. Ja allt är väl gott om man tillagar det rätt 🙂
Skriv gärna ett recept Ann1 🙂
Jag har egentligen inga recept, utan brukar improvisera. Blomkålsmos gör jag av överkokt blomkål (mosar och sätter i en klick smör). Gratänger gör jag typ såhär; steker köttfärs, kryddar mycket, skivar squash, sätter lager på lager och toppar med riven ost. Ugn ca 175-200 tills den är färdig 😉
Googla och improvisera och våga 🙂
Det kan nog bli riktigt gott! Ska ge det ett försök 😉
Tack så mycket för tipset!
Jag ser framför mig ( och igentligen ända från starten av förhållandet) hur han spanar på andra kvinnor. Senaste gången var på min väninnas barndop. Hela sittningen följde han hennes styvmamma. Hon är är ung vacker och vältränad. Såg hur han sträckte på dig kromade sig lite om hon vände blicken åt vårat håll. Det var kränkande. Kände hur glädjen över tillställningen försvann. Jag kände mig fin när jag gick dit och väl till mods. Men allt detta försvann. Sjönk ner i stolen och blev än en gång arg på mig själv att jag tillåter detta genom att stanna kvar. Nu maler det i mig. Känner mig ful och värdelös. Det här är bara en gång av hundra under våra sju år tillsammans. Och varje gång får jag höra att han med ilska tycker synd om sig själv att jag inte kan sluta kontrollera honom. Men det gör jag verkligen inte. Det går bara inte att undvika att de…
Hur får man kraften att lämna detta?
Det äter upp mig..
Han förnekar alltid det jag ser..
Det leder såklart till att jag slutat säga något. Och jag krymper som person…
Idag slog det mig att jag får vara stolt och glad över mig själv. Tänk att jag tog mig från Skellefteå till Alingsås iaf. Har under så många år bara känt att jag behöver ut och upptäcka mer av livet å världen. Och sen har jag längtat efter att satsa mer helhjärtat på min egen hälsa. Idag efter skolan så tog jag en tur på min nya mountainbike och utforskade några skogsstigar häromkring. Det är nåt jag upptäckt att jag tycker är jättehärligt. Spännande, lustfyllt och bra träning. Sen cyklade jag hem å hoppade i sjön och tog mig en låååång härlig simtur och kände plötsligt: Fasen Petra! Du gjorde det! Agerade! Och jag är så grymt motiverad att fortsätta lära mig mer, ta bättre hand om mig själv och se till att göra allt jag kan för att leva det liv jag vill leva. Det här med kärlek. Det får komma av sig självt. Jag ska bara fortsätta gå…
Så härligt att läsa Petra. Blir glad av att läsa dina rader. Fortsätt framåt på din stig för det låter som du nyfiket öppnat en dörr på glänt. Visst ser man ljuset:-)
Kram
Klart det har varit tufft att leva som människa, en människa som känner mycket och starkt. Tänk om jag hade varit så här lycklig som jag är nu i mitt äktenskap. Men resan hit har varit värt mitt mående som jag har idag, alla dagar i veckan!!! Hoppas jag kommer må lika gott med en partner vid min sida<3
Det känns som jag har fått ett nytt liv, en ny chans i livet, och den tar jag. Och jag tänker också ta hoppsasteg som du för det blir så mycket roligare då 😀
Lisa, glöm inte bort att du aldrig kan ändra på honom. Ex att uppfostra honom till att bli den man du önskar. Om du tror att han ska ”vakna” upp en dag och lyssna på vad du säger eller från ingenstans börja bekräfta dig med de blickarna andra får istället…då kan du lika gärna stånga huvudet i en cementvägg.
Låt det inte gå 20 år till, som det gjorde i mitt fall. Du är ju ändå medveten om det, jag förstod aldrig varför jag var som jag var.
Har hört att singelkvinnor mår bättre än kvinnor i sällskap, på mig stämmer det, så var inte rädd för att leva ensam tills du hittar en man som vill arbeta för Viet på rätt sätt. Som vill ge lika mycket som han tar.
Hera, jag gillar din klarsynthet…
Väldigt intressanta kommenterar allihop! Tack!
Jag tänker att man är väldigt fel ute om man börjar ändra sin kropp för någon annans skull. Och det talat av 41 års erfarenhet av att ha gjort just nu. Går man ner i vikt för att få en man/kvinna och lyckas med det, så infinner sig snart stressen över att behålla vikten för att partnern inte ska dra.
Jag tänker som Petra, att det är väldigt vettigt att ta hand om sig själv. Men för sin egen skull, oerhört viktigt tycker jag! Och jag tänker som Hera att vill vi få bort detta med att bli bortvald borde vi börja hos oss själva med att inte sätta upp kriterier för hur hen ska se ut, utan på ett öppet sätt möta människor.
För egen del är det utstrålningen som är prio ett, prio två och prio tre. Utstrålning har ofta människor som trivs med sig själva och sitt liv. Det kan vara smala människor, men behöver inte alls vara det. Och det kan lika gärna vara tjockare människor. Att trivas med sig själv har väldigt lite att göra med omvärldens krav och utseendeideal, och allt att göra med att titta in i sitt hjärta, hitta medkänsla med sig själv, börja älska sina goda och sina dåliga sidor. Gör man det börjar man automatiskt att behandla andra på samma sätt, för jag tror att man ser på omvärlden som man ser på sig själv. Och då blir man ett attraktiv människa, för de som är värda att attrahera.
Och där åkte chipspåsen fram igen 🙂
Skämt å sido så är det som du säger. Men även fast måååånga är ytliga så behövs ett fint yttre för att attrehera motsatt kön. Äta nyttigt och äta lite mindre, träna lite och må bra är nyckeln.
Jag fick visa leg på bolaget idag och tänkte för mig själv ’är han blind? Ser han inte mitt höga hårfäste, min skäggstubb, min ölmage’
Hur ska jag kunna älska mig själv när det känns som att ingen annan ens vill försöka älska mig? Kompisar självklart, men andra då?
Hej Johan! Tänk om det är så att det bara är du som ser ditt höga hårfäste etc? Tänk om det är din egen bild av dig, inte andras bild av dig, som hindrar dig?
Självklart är det jättebra att äta nyttigt och träna. Det får oss att orka mer och förhoppningsvis leva länge. Toppen! Men jag vägrar faktiskt att gå med på att det behövs ett fint yttre för att attrahera motsatt kön. När jag ser mig omkring ser jag så många av båda könen som jag faktiskt inte tycker har något fint yttre, men som ändå har en partner. För det hänger inte på någon standardiserad mall av fint yttre. Jag vägrar gå med på något annat än att skönheten sitter i betraktarens öga, och att det är din bild av dig själv som speglad i den andres ögon.
Och frågan hur du ska kunna älska dig själv när det känns som om ingen kvinna ens vill försöka älska dig. Så tänker jag, tufft nog, hur ska du kunna tro att någon annan vill älska dig när du inte ens gör det själv?
Jag har haft en extremt mödosam resa till att börja älska mig själv exakt som jag är. Mage och allt. Den riktiga vändningen kom i somras. Jsg insåg att herre min gud, det finns viktiga saker i världen, som kärlek, medkänsla, glädje, spontanitet, ömsinthet, varsamhet, skratt, tålamod etc, och så går jag och ägnar en massa energi åt om min mage är för stor??!! Som om det utgjorde himmel eller jord, liv eller död?! Jag måste för attan kunna ägna mitt enda liv åt bättre saker än att fokusera på en mage som är större än en del andra kvinnors. Är det verkligen det avtrycket jag vill göra i min enda resa på denna jord?
Absolut inte var mitt svar! Det förminskar inte det faktum att jag gärna vill gå ner lite för att kunna vara en hälsosam mamma och människa, som orkar och lever länge. Men det är ändå stor skillnad mot när jag fokuserade på om min mage var för stor eller inte.
Idag tänker jag att jag lever mitt liv så bra jag kan. Bidra så positivt jag kan till världen. Har den magen jag har. Är ingen attraherad av mig, nej men skit i det då. Jag har ingen lust att spilla en enda minut av detta dyrbara liv på att fundera på om män är attraherade av mig eller inte. Inte en minut. Samtidigt bor det numera ett lugn i mig. Jo, han kommer att komma. Han som vill ha mig precis som jag är, kropp och själ. Och jag njuter av livet så länge, och försöker göra så mycket gott jsg kan.
Jag skrattar och gråter när jag läser det du skriver! Det är ju så enkelt. Varför ska man lägga energi på exet, hennes nya, ölmage, chips, andras skit, skitsnack, äcklig mat när man kan ha kul och göra det som faller en in?
När jag läser det alla skriver på bloggen blir man liksom sugen på att träffa alla 🙂 Om mitt projekt blir bra så lovar jag att lägga upp länken här, om Michael tillåter det 🙂
Exakt Johan, exakt. Lyssna på dina egna kloka ord! När man kan ha det kul och göra det som faller en in. Just det är du värd! Och gör du det kommer din kropp garanterat vilja röra på sig, det vill våra kroppar, men de vill röra sig av glädje inte av tvång. Varm kram!
Det ska jag komma ihåg. Jag vet att det är så att kroppen rör sig av glädje och inte av tvång. Därför känns det konstigt att dansa när man inte vill det 😉
Tack fina du!
Michael, du berör med dina texter och denna text berörde mej djupt. Detta är precis det jag upplever. Jag har alltid tänkt att jag är för känslig. Alla män tittar efter kvinnor. ( hans ord) Men det hjälper inte att intala sig att hans beteende är normalt, att det är jag som bara är svartsjuk, vilket ju är fruktansvärt fult att vara. Det gör ont i mej varje gång och jag blir mer och mer ledsen.
Jag har pratat med honom ett antal gånger under vårt långa förhållande, vi träffades när vi var väldigt unga, att hans beteende sårar mej att jag inte känner mej respekterad och älskad. Han lovade varje gång att tänka sig för, men det blev ingen förändring. Jag tyckte faktiskt med tiden att det blev värre och värre, spannet med kvinnor att titta på blev ju bredare ju äldre han blev och jag blev nog känsligare. Tillslut kände jag att det är inte så här jag vill ha det. Glädjen med att resa och gå på olika tillställningar hade försvunnit, jag blev ledsen och besviken varje gång. Jag ville separera. Då kom förändringen.. Jag har stannat kvar i relationen, det är så svårt, det finns ju så många band efter många år.
Men mina känslor finns inte där längre. Jag vet inte om jag stängt av dem för att skydda mej, att jag inte känner tillit. Eller om jag inte älskar honom längre. Hur vet man? När kommer tilliten tillbaka? Kommer den tillbaka? Hur länge bör man vänta och se? Jag tänker att tiden får utvisa, men min tid börjar bli dyrbar.
Jag tar med glädje emot råd och kommentarer, ni verkar vara ett härligt gäng som skriver här. Anna K jag har läst några av dina inlägg och jag känner så igen mej i vad du skriver. Det är skönt med igenkänning i er och framförallt i Michaels underbara texter.
Tack Anna K. För det du skriver. Det är så sant att det inte går att förändra någon annan. Alla vet vi igentligen det. Men av någon konstig anledning så försöker man att åtminstone få honom att förstå vilka konsekvenser det blir för mig/ oss kvinnor.
Och Fia…Det är så jag har känt också att jag håller på att koppla bort känslorna mer och mer för att orka (???) När jag läser vad jag just skrev blev frågan..Är det ett värdigt liv? Nej självklart inte…men uppbrottet känns som ett berg högre än Monteverest.
Lisa om din partner skulle sluta spana efter andra kvinnor, tror du att dina känslor skulle komma tillbaka då? Eller har hans beteende under era sju år satt för djupa spår tror du?
Tack Fia, det är så stärkande när man kan dela ens egna erfarenheter med andra som gått igenom samma sak.
Jag anses av andra många ggr vara en stark, skinnpånäsantjej, driftig, ödmjuk och varmhjärtad kvinna…..ändå så levde jag så lång tid med honom. Men allt var ju inte fel, jag kan fortfarande sakna hans skratt och allt vi skapade tillsammans. Senast idag när jag rensade i trädgården så kom det plötsliga tankar om honom och jag kände en stark längtan efter honom.
Men så ställde jag mig själv en fråga, längtar du efter honom eller efter att just han skulle se dig? Se dig och bara dig, bekräfta mig….
Tankarna for vidare medan jag rensade och hamnade på den mannen jag träffade ca2,5 år efter skilsmässan. Vi umgicks i ca ett år. Genast for mina tankar kring hur otroligt vackert han bekräftade mig. Sättet han tog i mig. När jag vände mig om i sängen halvsovande sade han, mm en ny sida att utforska. När vi gick i afffären så sökte han min blick hela tiden, det kändes som om det bara var jag o h han i butiken. Andra dejten vi hade så hämtade han mig med sin bil. Jag råkade säga att bilen var fin, han frågar – vill du köra. Alltså allt som han upplevde ville han dela med mig.
Tankarna gick tillbaka till min man jag levt med så länge och jag ställde mig frågan -om han vill ha dig tillbaka tar du tillbaka han då? Säg att hans nya kvinna gör slut eller dör. Kan jag då radera de minnena, de dåliga där tilliten tidigt försvann samt hans orsak till att vi skildes – jag har alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor, så det är mig inte dig det är fel på, sade han! Nej, jag vill aldrig tillbaka till honom eller till ett sådant förhållande. Men visst blir jag ledsen ibland men tror mest att det beror på de förlorade åren i vilka jag fick ha en inre egen kamp till utveckling av min personlighet. Jag trivs bättre med mig själv idag och jag märker det framförallt när jag kommer i kontakt med nya människor. Förut kunde jag skämmas över mig själv men inte idag.
Jag har tänkt -ska jag orka leva kvar i det hus vi byggde tillsammans, där jag sovit och han samtidigt förmodligen varit otrogen mot mig, medan jag slitit med med markservicen och barnen?
Igår kväll i skymningen vattnade jag i trädgården, tittade på mitt hus som jag under de senaste tre åren av egen handkraft snickrat och målat på och gjort riktigt fint och tänkte- Gud så bra jag har det, eget fräscht hus med ett drömläge vid havsbandet och en vacker trädgård här trivs jag. Vilken lycka!
Jag tror inte att det kan bli jag och min före detta man igen, hur mycket han en ändrat på sig, orsaken är förmodligen att jag, med min personlighet inte kan förlåta (fast jag hade kunnat önska det) eller så handlar det om tillit eller att våra två personligheter inte blev ett bra Vi tillsammans.
Jag vet en sak nu och det är att skulle nästa man jag lever ihop med börja med blickar eller något annat som gör att tilliten får sig en törn…ja, då går jag direkt! För det finns så många trygga och fina män värda att få min kärlek och omtanke än någon som av någon anledning inte kan uppskatta det.
Det är sannerligen inte alltid lätt med kärlek men viktigast är att man kan upprätthålla kärleken till sig själv. Med detta menar jag inte att vara egoist utan om någon annan människa, barn, syskon, arbetskamrater, föräldrar eller partner sviker dig, hånar dig, bedrar dig, ljuger etc så vänd dem ödmjukt ryggen och lev i vart fall du ditt liv så lyckligt du kan så att du kan göra många andra människor lyckliga för förminskning ger dig skygglappar och man gömmer sig i ett litet hörn i livet och försvarar sig mot allt och alla på ett destruktivt sätt, vilket inte är bra för dig och ger en dålig synnergieffekt.
Kram
Tack fina AnnaK för ditt svar.
Det är frågan jag ställer mig själv ibland också, varför har jag stannat kvar så länge i relationen. Det är svårt att väga för- mot nackdelar och är det relevant att separera, han har ju ändå inte varit otrogen. Precis som du säger så är ju inte allt fel. Han har en positiv framtidstro och vill alltid planera nya projekt som vi har att se fram emot. Han har alltid på något sätt övertygat mej om att vi kommer att få det bättre. Men nu vill jag inte planera några nya projekt längre, lever lite dag för dag känns det som.
Så skönt för dej att vara på det klara med att du inte vill ha ditt ex tillbaka. Även om man lägtar efter vissa delar så vet du att helheten inte var bra. Det är min stora skräck att vid en ev. separation senare inse att jag ångrar mej, längta efter honom och vilja tillbaks. Ensamheten har också känts som ett problem tidigare, men skrämmer mej inte längre.
Han har aldrig sagt det till mej men jag märker ju att han också har en längtan efter andra kvinnor. Det bryter ned tilliten och sakta men säkert självförtroendet. Nu tänker han sig för efter det att jag ville separera, men jag har svårt att hitta tillbaka känslomässigt.
Jag förstår mycket väl att du inte kan förlåta ditt ex och varför skulle du göra det? Otrohet är ett val och ett fruktansvärt svek. Du är stark som orkade bo kvar i ert gemensamma hus och att du kan ha en fin kontakt med honom då det gäller barnen. Så viktigt men svårt vad jag kan förstå.
Nej kärlek är verkligen inte lätt och svårast är det ju om det blir konflikt i de närmaste relationerna som barn, parter och syskon. Jag vänder mej nog ut och in innan jag vänder dem ryggen.
Kram
Fia tack för att du delar. Jag vände mig också ut och in tidigare, ända tills min kropp började strejka!
Jag är av tron att man ska kräva respekt av sina medmänniskor. Det kan låta stöddigt. Men mina tankar är att när du talar om för någon att du inte gillar vad person gör eller säger till dig så måste du först göra en egen tankesnurra i ditt eget huvud. Vad vill jag med detta? Vad är det jag retar mig på? Villa känslor är det som löper amok? Är det jag själv som tänker fel…. När man rensar sig själv så hör och kommer fram till att ex ens mans blickar på andra kvinnor ”stör” min vardag….så kräv respekt. Vilket du förmodligen gjorde när du bad om att separera. Då väcker man sin partner till liv och gör denne medveten om vad hen sysslar med. Hade jag varit din man med min persollighet så hade jag varit glad om min fru väckte upp mig…så att jag inte mister henne för mitt idiotiskt töntiga mönster jag kommit in i. ….nu får du kräva hans respekt och tala om att din tillit fått sig många och under lång tids smällar. Kräv hans respekt att förklara sig och nu ge allt för att kanske nästa överdrivet visa dig bekräftelse annars kommer du inte att få tillbaka tilliten.
Hoppas ni förstår min underliggande tanke med vad det innebär att kräva respekt. Michael har säkert någon psykologisk term över detta. Kram på er
Förstår precis vad du menar med att kräva respekt och jag håller fullständigt med dej i det. Jag har i vårt förhållande varit väldigt noggrann med att tala om vad jag tycker och tänker om olika saker, kräver inte att han ska kunna läsa mina tankar. Han har i många år vetat om att hans beteende sårar mej.
Att jag ville separera var inte något jag slängde ur mej i ilskan. Det var ett väl genomtänkt beslut, jag var beredd att gå då. Även att tilliten fått sej en smäll vet han också mycket väl om.
Sedan tänker jag att jag kan ju inte tala om för honom hur han ska vara mot mej, det måste ju komma från honom själv om jag ska känna att det är äkta.
Jag är tacksam för din respons, känns bra att få dela tankarna
Anna K och Fia…ni är starka kvinnor. Jag beundrar er. Det är hemskt att man ska behöva kräva respekt av sin partner…men tyvärr vet jag att det är så det går till ibland. Att kvinnan måste ställa ett ultimatum. Fast jag skulle själv inte må bra i en relation där det gått så långt att det behövdes. För det ska ju aldrig behövas om mannen är av det rätta virket.
Tack Petra35. Visst är det hemskt att det ska behöva gå så långt. Jag håller verkligen med dej om att det aldrig skulle behövas i en kärleksrelation. Det är väl därför mina känslor avtagit.
Usch jag tänker och funderar så mycket, jag säger som du sa, vad sitter den där knappen. Skulle vara så skönt att bara stänga av ett tag.
Ha en fin dag.