Jag kommer ständigt i kontakt med dem: paren som inte uttalat eller kanske inte ens är medvetna om det i sig själva. De fullständigt olika känslomässiga nivåerna där ena parten tycker att det mesta flyter på som det ska, medan den andre allt oftare frestas av tanken på att leva själv.
Person 1: ”Vi bor toppen, båda har bra jobb och det blir regelbundna utlandsresor. Visst tjafsar vi ibland, men det gör väl alla? Känns som om vi har en bra arbetsfördelning. På det stora taget tycker jag att vi har det bra.”
Person 2: ”Jag gifte mig för tidigt i livet. Ofta känns det som om vi kommer från helt olika planeter. Jag längtar efter något djupare, samhörighet, kemi och så mycket mer än bara det praktiska.”
Förenklat kan man säga att det enda som person 1 har invändningar mot är det sporadiska sexet.
Är vi oroliga för att prata med varandra p.g.a. det som kan tänkas komma ut? Eller finns inte ens behovet (pers 1)? Nu tänker du kanske att ingen kan vara så omedveten i ett förhållande att man inte ser de svaga länkarna. Mitt svar är att oförmågan att se och kommunicera är mycket mer utbredd än vi kan föreställa.
Många vill inte ta tag i utmaningarna och problemen eftersom det blir alldeles för mycket krångel att brottas med. Vardagen är tillräckligt intensiv som den är. Vi hoppas att tiden fixar det. Orken finns helt enkelt inte där. I alla fall inte förrän det är riktigt akut.
Som du säkert redan vet: börja kommunicera, var tydlig med dina behov och vad du önskar av en relation, ta er tiden (varje dag) att prata om mer än det praktiska och håll ögonkontakt. Håller inte förhållandet mot bakgrund av en öppen och ärlig dialog, var det inte meningen att det skulle vara ni.
Här följer några tuffa lärdomar som skilda personer berättar om:
- ”Jag ångrar att jag inte gav mig själv mer utrymme.”
- ”Vi lyssnade alldeles för mycket på utomståendes åsikter.”
- ”Jag lät ständigt barnen gå före min fru.”
- ”Jag var inte närvarnade i förhållandet och jobbade alldeles för mycket.”
- ”Trodde att jag kunde förändra honom.”
- ”Jag glömde bort mig själv och ångrar att jag inte tog mer hand om min kropp.”
- ”Jag tog henne för givet”
- ”Vi pratade aldrig med varandra på riktigt.”
- ”Mitt kontrollbehov dödade passionen och kärleken.”
- ”Vi missade det lättsamma och att ha roligt.”
Vad tänker du min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det blir så klart så tydligt när du skriver ser mig själv och vad som hände hur eller varför vi skilde oss. Tillslut slutade vi prata med varandra det handlade bara om praktiska saker, om barnen, aldrig om oss. Vi skulle så här efteråt ha pratat mer om oss om vi…
Som du skriver varje dag det är något jag tar med mig. Men tillslut var min ork borta gjorde några försök att vi skulle gå och prata med en familjeterapeut men hsn ville inte jag gick vid den tiden även hos psykolog för min utbrändhet frågade även om han ville följa med ditt så han skulle förstå mig hur jag mådde och att han skulle få chansen att få prata och få råd stöd hur han skulle orka för jag förstod ju att det inte var lätt för honom heller att stå brevid och se mig som var helt slutkörd, men han tyckte inte att han behövde det, jag vet att min känsla just då var att han aldrig såg mej det var alltid hans behov som kom först.. Det var nog då som tankarna började komma om att lämna för mina känslor min kärlek till han var borta..
Trodde att de skulle komma tillbaka när jag mådde bra igen men det gjorde de inte. Vi hade roligt tillsammans hade gemensamma intressen men det fanns inget vi det var han och jag.. Känner igen mig på flera av punkterna och vet att där har jag saker jag behöver jobba med.
Enorm igenkänning!! Det känns bra att läsa dina ord, undrar ju ibland om man själv ”bara hittar på”. Så svårt när vi pratar olika språk eller förbi varandra…trots så många år tillsammans. Det som från början var bra och fungerade har förändrats, kanske är det så att man också utvecklas olika emotionellt? Även om vi verkat vara på samma planet från början, så känns det inte så längre. Vi har verkligen försökt, även med hjälp av tredje part i samtal, och ändå så når vi inte riktigt fram till varandra.. Tack för alla tänkvärda ord i bloggen!
Det är så skönt att du kan sätta ord på det jag känner. Ibland har jag bara massa svävande tankar. För 2 månader sen flyttade han ut. Jag ville verkligen inte. Jag var desperat. Jag hade gjort vad som helst för att han skulle stanna. Varför göt jag så? Varför nedvärderar jag mig själv. Jag skyller fortfarande allt på mig själv. Han är redan i ett nytt förhållande. Började dejta veckan efter han flytta… Säger han. Fattar inget. Varför har jag sådan enorm separationsångest? Jag vet ju innerst inne att han inte behandla mig bra. Varför?
Jag kände också som du och jag kom fram till att jag var rädd för att vara ensam. Min rädsla för att vara ensam gjorde att jag kompromissade bort mig själv i förhållandet. Och nu när vi separerat och jag fått distans till det hela och hjälp att reda ut allt så mår jag så bra! Jag har hittat mig själv igen och det är så mycket värt! Vill aldrig tillbaka till där jag var förut. Nu vet jag både vad jag vill och vad jag behöver. Ge dig själv chansen att bygga upp dig från början och om börja om med dig! Bara du kan göra det och ingen annan!
Lycka till och ta hand om dig Jenny!
Kram Emma
Kloka ord och tankar. Jag tror en del slutar att kommunicera för att de inte kommer någonvart i sin diskussion. Diskussionen tigs ihjäl till slut för ingen lösning eller kompromiss kommer till ända. Te x min man kräver att jag ska erkänna nåt jag inte gjort. Ja, jag är envis jag tänker inte erkänna nåt jag inte gjort. Men han kräver det. Till slut tiger båda. Och nej det handlar inte om något allvarligt. Det handlar om vem som använt hans strumpor….. Storlek 37 vs 45.
Tror att vi är rädda för att börja prata om sådana saker för vi är osäkra på hur vi ska hantera de eventuella problem som kommer upp.
Vill gärna varmt rekommendera en bok jag precis har läst, tycker att den är helt underbar, så mycket igenkänning! Den heter ”Efter vårt vi” och är skriven av Armando Liscano, psykoterapeut och familjerådgivare. Han tar upp känslor, tankar och situationer som kan uppkomma vid separationer.
jag förstår nog att vi är på olika platser i livet……men måste det alltid betyda slutet för en relation? jag kan inte nå något just nu, men senare då? och jo han vet också om det och nej vi pratar inte……
känns som jag tvingar med honom att ha roligt på det jag tycker är roligt…
Precis i den situationen befinner jag mej i- som person 2. Efter mycket ”ältande” har jag kommit fram till att det är det sporadiska sexet som har gjort att vi glidit ifrån varandra. Jag vill inte ha sex utan jag vill älska, men vi saknar personfysiken- åtrån och attraktionen finns inte. Efter 18 år tillsammans undrar jag om den nånsin har funnits mellan oss. Allt det där praktiska kring hem och barn fungerar men det saknas något känslomässigt som gör att en tomhet känns inombords och tär på mej. De få gånger jag har vågat ta upp detta med maken möts jag av ilska och att jag borde anstränga mej. Men jag vill inte eftersom det strider mot mina känslor.
Tanken på skilsmässa har funnits i flera år, men pga barnen så har jag inte fullföljt den. I mitt scenario kommer maken bli sårad och visa det genom ilska och motarbete och det skrämmer mej och gör att jag ger upp innan jag ens har försökt. Just nu befinner jag mej i ett vakuum gällande detta.
hitta din gudinnekraft! gör saker som ger dig kraft och glädje och ta en bra fartsträcka, för du måste köra över ilskan och motståndet i honom!!!!! styrkekram!
Tack för det handfasta rådet, det känns som det är så jag behöver göra.
Det var i ett personligt bottenläge som jag hittade till den här bloggen och det har stärkt mej mycket att läsa Michaels insiktsfulla texter och efterföljande kloka inlägg från alla som är i liknande situation.
Har även förstått att jag är HSP (högkänslig) som gör att jag nu har fått en förståelse för varför jag ältar allt fram och tillbaka otaliga gånger och vill att alla ska vara glada och nöjda- på bekostnad av mej själv. Det blir inte hållbart i längden.
Kram till dej!
Vi hade det så under många år, vi pratade helt olika språk och nådde inte varandra. Jag hade hela tiden känslor och försökte att vi skulle kommunicera både på egen hand och med hjälp. Min man ville inte. Till slut gav jag upp och ville skiljas. Han träffade ny efter ett par veckor vilket tog väldigt hårt på mig. Kändes som att han kanske inte älskat mig. Nu har jag flyttat sen tre veckor tillbaka och anklagar mig för att jag inte orkade försöka lite till eftersom han till slut gick med på familjerådgivning. Men just då var min ork slut. Jag ångrar mitt beslut, saknar honom och vår familj, är ledsen för att han har ny så snabbt, ältar allt bakåt om varför vi inte lyckats och har svårt att gå vidare. Men han säger nu att vi inte passade ihop och var för olika och hade olika intressen och har på flera sätt gått mer vidare än jag. Han säger att alla inte passar ihop och att vi inte gjorde det. Kan det vara så ”enkelt” att alla inte passar ihop och därför inte klarar att kommunicera och leva tillsammans?
Känner precis som du.
Jag vill kämpa för mitt ex men han har en ny.
Jag tror att det kan vara så att man inte passar tillsammans. Att man har olika sätt att kommunicera och att vara som gör det svårt. Sedan så måste den ömsesidiga kärleken finnas och Vi känslan.
Min fd man har inte velat ta tag i våra problem utan har sagt att `”det är som det är” samtidigt som han inte ville skiljas utan detta var på mitt initiativ efter många års kämpande från min sida. Det konstiga är att vi nu har ombytta roller. Han träffade direkt en ny och säger nu att vi inte passade ihop medan jag sörjer och ältar vad vi kunde gjort annorlunda. Kanske är det så att han inte hade känslorna tidigare och därför inte var intresserad av att ta tag i relationen och även kunde få känslor så snabbt från någon annan. Det är det som är svårast för mig att ta men även att han nu så lätt konstaterar att vi inte passade ihop när det är jag som under alla år kämpat för vårt förhållande även om jag saknade både ömsesidig kommunikation och vi-känsla. Är det sorgen och det upplevda sveket som spelar mig ett spratt i mina känslor? Jag hoppas att jag precis som flera skriver här snart kommer ut på andra sidan och får uppleva en styrka och inre harmoni och att det var ett rätt beslut som jag fattade.