Att människor är olika är det väl ingen som tvivlar på men att skillnaderna kan vara så stora är fascinerande. Iakttar de två affärsmässigt klädda männen i dryga femtio årsåldern som sitter i hotellbaren. De känner uppenbarligen inte varandra.

Bakom disken arbetar en vacker kvinna i 22 års åldern. Det är nu skillnaderna i människors livstråd, attityd till andra och den egna personen visar sig. Den ena mannen avslöjar sig omgående genom sitt suktande sätt att se på kvinnan och attityden med vilken han pratar med henne vid beställningen. Han dividerar om varför de inte har den sortens röda vin han söker. Kvinnan förklarar lugnt, men mannen är för mycket uppe i sitt och säger högt: ”hur kan du jobba på ett ställe med sådant vinsortiment gumman?”

Gränslösheten provocerar mig som åskådare och redan nu vet jag med mig att jag så småningom kommer att ställa honom en fråga.

Den andre mannen vet hur han skall föra sig och anstränger sig inte för att höras och synas. Det finns ett vilande lugn över honom som utstrålar trygghet och därför behöver han inte kämpa för att visa sin existens.

Det som nu motiverar mig är att jag har döttrar som inte är jättemycket yngre än kvinnan i baren och en Pappa som lärt mig inte låta sådana här incidenter gå obemärkt förbi. Dricker upp mitt kaffe och går fram till den uppenbarligen trasiga själen på den höga barstolen och frågar lugnt: ”har du barn?” Han tittar på mig som om frågan var konstig och svarar sedan jakande. Jag riktar blicken mot kvinnan, tittar tillbaka på honom och frågar: ”i ungefär hennes ålder? Jag vet inte hur din dag sett ut, men hur skulle du se på mig om jag behandlade din dotter på det sätt du nu behandlat den här kvinnan, som försöker göra ett bra jobb?”

Aprilluften känns krispigt ren och tänker att vi ständigt ges tillfällen att välja, handling eller passivitet, lugn vs hetsighet, förnedring vs värdighet etc.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare