Kvinnan i fyrtioårs åldern ”hamnade” ständigt i relationer med män som redan var upptagna, emotionellt distanserade och/eller hade narcissistiska personlighetsdrag. Hon kände som om hon hade drabbats av en förbannelse från en ond fe, som svept sitt trollspö över hennes liv. Varenda gång som det tog slut, lovade hon sig själv att aldrig mer involvera sig med en man som inte skulle kunna bli hennes på riktigt. Och så hände det igen!
Kvinnan var så pass medveten att hon kunde se var det repetitiva mönstret kom ifrån: en pappa som missbrukade alkohol under hennes uppväxt och som aldrig var där på riktigt. Hon njöt av de korta perioderna då han var närvarande och tänkte: ”den här gången kommer det nog att bli bra.” Besvikelsen knackade skoningslöst på dörren, och någonstans djupt där inne såddes fröet om att det är så livet är. Relationer och män går inte att räkna med. I kombination med längtan: ”Tänk om!”
Ett par hela män korsade hennes väg. De var omtänksamma och närvarande. De använde inte henne för att tanka på egoenergi. Men hon kände sig inte bekant i den känslomässiga terrängen och lämnade. ”Attraktionen tog aldrig tag i mig”, tänkte hon för sig själv.
Kvinnan var så van vid drama, bråk och återföreningssex (vilket hon tolkade som passion och kärlek), att de trygga männen framstod som tråkiga i hennes ögon.
Men gradvis började hon upptäcka vad ”berg och dalbanorna” gjorde med henne, och vad det var hon genom sina val (omedvetna) försökte reparera: uppväxten och den första relationen till en man: hennes pappa.
Insikt efter insikt började sätta sig och hon började förändra sina vanor. Med nya val kom nya känslor. Nya färger och nyanser presenterade sig för henne. Livet breddades.
Michael Larsen – relationscoach
Detta känner jag igen mig i jättemycket, både känslomässigt frånvarande mamma och pappa med sjukdomar och spritproblem och hamnar alltid i ”hjälpa män” som har problem och istället för att gå därifrån när de gör mig illa så tror jag det är mitt fel. Försöker och försöker, är livrädd att träffa någon då jag är rädd att jag inte klarar att bryta mönstret….
Är det bra eller dåligt och få till sig?: Jag tror jag vet varför jag fastnade för dig, du påminner så mycket om min pappa!
Igenkänningen är total. Liksom oförmågan att känna attraktion till ”trygga män”. Känns som att bli satt på tråkig bantningskost utan någon spänning, något kul eller upphetsande. Just nu är jag singel efter att nästan gett mig in i ännu en skräpmatsorgie med tillhörande tända av /tända på. Kanske man borde testa 12-stegsprogrammet för missbrukare ? Samma mekanismer verkar det som.
Det finns 12-stegsprogram för anhöriga till missbruk och för människor som växt upp med missbruk eller under andra dysfunktionella förhållanden. Så bra!