Kvinnan på mingelfesten har varit singel i flera år, och nu kommer den välklädde mannen fram till henne och hälsar. Han kommunicerar med en intensiv blick och varm djup röst: ”Det här mötet var menat!”
Hon faller pladask för hans yttre, en kostym som sitter som smäck i kombination med ett djup i själen. Och de ytterst väl valda orden som låter som sjungande poesi i hennes öron. Hon har längtat efter det här! ”Äntligen en man som har koll och förstår mig!”
Det går snabbt: fantastiska dejter, sex 4–5 gånger om dagen, han skriver dikter till henne och varje gång som det plingar till i mobilen, ler hon i ljuset från skärmen som har förändrat hennes liv på bara några dagar. Aldrig förr har hon känt sig så sedd och bekräftad. Det är som om han bär på koden till hennes innersta rum och viskar i hennes öra: ”vi är själsfränder!”
De levde på sin egen lilla ”romantiska ö” och vänner och familj undrade var hon tagit vägen. Det var precis så mannen önskade att det skulle vara: han och hon ”mot världen”, så att han kunde ha kvinnan för sig själv – inga störande moment. Ensam om att få hennes bekräftelse! Hämta näring från hennes känslor. En kvinna som balanserade hans mörker.
Efter bara ett par månader friade han till henne och hon hängde inte riktigt med i tempot. ”Men ibland måste man våga släppa kontrollen och bara ge sig hän”, tänkte hon under småtimmarna. En oro började dock krypa sig på: ”kanske går det här lite väl fort?”
Men sättet på vilket de älskade fick henne att uppfatta verkligheten som att ”det finns ingen annan!”
Han öppnade sig i förtroende och berättade att tidigare kvinnor ”behandlat honom illa, och att han gjort sina misstag. Men han hade förändrats till en oändligt mycket bättre man sedan de båda träffades för första gången.” Hon berördes av ”ärligheten!”
Men djupt inombords, kände hon att det var någonting som inte stämde. Hon började känna orimliga förväntningar och krav på sig: han hintade att det fanns förändringar som hon kunde göra gällande sitt utseende. Och så ”skrattade hon lite för högt ute bland andra människor.”
Och så kom det som drog undan fötterna på henne: den första otrohetsaffären! Hon såg bilderna och meddelandena i hans telefon. Först förnekelse från hans sida, men sedan erkännandet: ”men det hade aldrig hänt om du var bättre på att ta hand om mig, dig själv och vårt förhållande.”
”Kanske har han rätt”, tänker hon i sin ensamhet. ”Jag har kanske börjat ta oss för givet?” Och så anstränger hon sig ytterligare för att det inte ska hända igen. Men det gör det! Det icke normala blir till normaliteten. Och hon skuldbelägger sig själv för att inte vara tillräcklig som kvinna.
Inga fler romantiska meddelanden från honom. Tystnad som maktmetod, vilket gör att hon känner sig ännu mer värdelös. Vad hände med magin? Och alla drömmar och stora ord?`
Men hon läser om narcissism på en blogg och beställer några böcker i ämnet. Hon skaffar sig kunskap och beväpnar sig sakta men säkert med insikter. I det tysta bygger hon upp sitt sargade självförtroende. Hon gör sig redo för att bryta den paralyserande förtrollningen! Hon vet att det inte finns något annat alternativ.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Usch, jag känner tyvärr fortfarande den starka igenkänningen. Det har gått ett år nu sen vi separerade och jag har byggt upp ett liv som ger mig näring. Ändå skaver minnena fortfarande. Hoppas att de flagnar av, bit för bit, i takt med att ”mitt nya” växer.
Det är tufft med ensamheten och det finns väl en sund längtan efter sällskap även hemma. Sorgligt då att kroppen verkar minnas det varma sällskap mitt ex kunde ge och längta efter det. 95% av vår tillvaro var katastrof men det verkar inte ensamhetens kroppsminne förstå. Tur att jag är vuxen och klok och inte agerar på det men…det är svårt och väldigt sorgligt.
Jag vill inte heller inleda någon ny kärleksrelation. Inom mig finns en känsla av att ha för stark dos av ambivalent anknytning. Vore så skönt att kunna bli trygg och hel av andra relationer än parrelation. Jag har en bra bit kvar och det hjälper att läsa här i bloggen ibland. Friska påminner som lyfter upp, bekräftar och värdesätter sårbarheten istället för skambeläggandes. Det ger mod att våga växa vidare istället för att gå o gömma sig.
Tack
Ja hög igenkänning!
Dikter, kärleksförklaringar i det oändliga, han grät av lycka för minsta småsak, äventyr och överaskningar!
Som i en bok när det är som mest spännande och romantiskt och där de lever lyckliga i alla sina dagar!
Sen kom något gränslöst, sårande kommentarer, självklarheter som inte var det för honom.
Jag minns att jag ofta frågade mig, hur menar han nu?! Det gick fort i svängarna, hit och dit, löften glömdes bort och ingen ursäkt när det förväntades.
Små ögonblick då jag stannade upp och kände att det var något som inte stämde.
Jag satte gränser och han blev riktigt otrevlig, trots att jag tog det lugnt, han blev hånfull och bytte ämne och kändes hotfull.
Ändå lyckades han charma mig med sina kärleksförklaringar.
Jag har medberoendeproblematik och fast jag lovat mig själv att aldrig bli det igen, så gick jag på det. Trots varningsflagg och konstigheter.
I början tänkte jag att det här går inte men jag blev stormande kär! Som att jag måste få vara med om honom.
Nu är jag fri sen 1,5 år sen.
Jag är stolt över att jag till slut valde mig själv, men det tog tid. Jag blev starkare när jag gick, fast jag sörjde. Det var som jag äntligen fick fast mark under fötterna och möjlighet att reda ut all förvirring jag varit med om.
Mitt heta tips till mig själv och alla andra är att inte blunda för varningsflagg, att lita på känslan trots att vederbörande säger emot den och sätt stopp i tid! Den här bloggen har varit en stor hjälp för att få kunskap, bekräftelse och kraft, tack!