En person berättar: ”som singel kände jag mig tillfreds med vem jag var. I mina tidigare förhållanden har jag aldrig varit så här nervös – jag ifrågasätter ständigt mig själv.”
Alla förhållanden har sina årstidsväxlingar, sina perioder av emotionell lågkonjunktur, då vi missförstår och kommunicerar förbi varandra. Som en del av livet genomgår vi även personliga förändringar: vi blir äldre, liksom våra föräldrar och barn. Det som en gång var viktigt för oss har nu lagts i kulisserna och nya intressen fångar vår uppmärksamhet. Landskapet ser helt enkelt inte ut som förr!
I våra nära förhållanden behöver vi få känna lugnet, en skön upplevelse av hemkomst tillsammans med någon, känna oss vackra och fantastiska när en partner tittar på oss med förundrande ögon (ja, ibland måste det få ske). Att få vara oss själva i sällskap med just den där kvinnan eller mannen.
Jag läser era mail, kommentarer, lyssnar till klienters berättelser och mina egna tidigare erfarenheter, där vi ständigt invaderas av frågetecken kring vår egen person och förhållandet. Istället för känslan av att ha kommit hem, har vi förlorat oss själva på vägen. Förälskelse, attraktion och rädsla för att bli övergivna, känna oss utbytbara och misslyckade, gör att vi klamrar oss fast. Den här gången vill vi att det ska fungera!
Det finns en djup känsla inom oss som vi till varje pris vill undvika; den som säger: ”titta! Än en gång har du ställt till det! Du kan inte ha ett normalt förhållande!”
Dessa självanklagelser! Vi använder psykologiska modeller som vapen mot vårt jag – t.ex. ”det är mitt ambivalenta anknytningsmönster som sänker mig! Om det inte var för…”
Men tänk om det i en hel del fall (fler än vi kanske kan föreställa), handlar om att den vi är i relation med, har ett mobilt, halt och otryggskapande beteende som gör oss ambivalenta i vårt sätt att relatera?
Känn på tanken att det inte alltid måste handla om vår uppväxt, separationsbagage och eventuella trauman, utan om kvinnan eller mannen som du har vid din sida (och ändå inte), som för sig på ett sådant sätt genom livet, att det aldrig kan bli rätt?
I en hel del fall, kan vi skapa oss en betydligt mindre otrygghet och t.o.m. styrka genom att vistas i en helt annan relationsmiljö, där den emotionella syresättningen är oändligt mycket rikare.
Vi människor har enorma resurser till självläkning – så länge som vi exponerar oss för hälsosamma sällskap, vistas i naturen och samlar på andra skönhetsintryck, och på djupet inser att vi överlever hjärtesorg.
Anknytningsmodellen är en psykologisks karta, inte själva terrängen. Klamra dig inte för hårt fast vid för teorierna, utan se dem som resurser på vägen, inte själva vägen.
Vi förändrar oss själva genom var vi vistas.
Michael Larsen – relationscoach
Det är helt otroligt. Denna text kom…som vanligt som ett brev på posten. Har precis klivit ur ett sån relation.
Tack för orden. Funderar på att lyssna på webinaret.
Du satte orden på det jag har tänkt på mycket den sista tiden, men inte riktigt kunna förklara det för mig själv..
skönt att få läsa det, tydligt och klart!
Otryggt skapande beteende och osunt kontrollbehov, skapar ingen bra plattform för utveckling, inte heller en bra relationsmiljö.
Man vill så mycket och anklagar sig själv för att göra fel, man känner sig osäker i allt nytt, och måste lära lita på sig själv!
Tack för allt du skrivit..har följt det noga och äntligen är det dags för separation efter 13 års förhållande..det du skrivit har hjälpt mig så mycket på vägen..att jag levt med en narcissist råder inget tvivel..dags att bygga opp självkänslan nu..öppna dörrarna till barn o barnbarn som varit stängda tidigare
Tack! ❤️
Givetvis är det inte bara en persons ”fel” när en relation inte fungerar. Men, det intressanta med anknytningsteorin är att det faktiskt är man själv som dragits till denna person, som inte alls kommer att fungera tillsammans med dig. Alltså är det ändå uppväxt, ev trauman etc (dvs brist i anknytning) som spelar in. Texten ovan är därmed lite dubbelsidig uppfattar jag.
Så, det intressanta och viktiga måste vara att analysera vad det var som fick en att gå in i en relation med den här personen, och att se att det kan vara ett mönster (beroende på den otrygga anknytningen) som man nu har chansen att bryta i en framtida relation.
Riktigt bra text och kommentarer. Man kan se saken ur flera perspektiv vilket gör att den blir en vägvisare på flera plan. Tack!!!
Funderade ett tag…
Jag insåg att jag lätt kunde tänka att andra kan påverka en och skapa en oro ex.
Barn som blir mobbade i skolan, de kan uppträda nervöst och känna sig otrygga i den miljön men kan vara lugna och trygga och ta plats i en annan miljö och de är ju offer för andras beteenden, man tycker ju inte det är bådas ”fel” att en blir mobbad av den andra.
Jag tror inte heller att det måste vara två personers ”fel” till att det är problem i relationen utan det kan också vara en som gör den andra otrygg och liksom mobbare så väljer de ut sina offer och jag vet att jag ofta såg hur de ömsom var snälla och ömsom bröt ner mobboffret och så gärna som vi alla vill vara omtyckta så är det tortyr att utsättas för sådant.
Jag kan se likartade mönster bland vuxna men jag har insett att det är inte lika lätt när det kommer till en själv… jag överväldigas av skuldkänslor och blir ambivalent och nervös vid tanken på att säga att min före detta skapar den otryggheten hos mig med sitt beteende ….
Det känns som att jag försöker skylla ifrån mig och göra det enkelt för mig. Någonstans inom mig är det som att jag frågar mig om han skulle hålla med eller hur ser han på saken, vad är hans perspektiv.
Jag försvarar ju hans agerande själv och önskar ju att vi var tillsammans än liksom många mobbade barn önskade att de som mobbade dem var deras vän.
Men hur ser en mobbare på sitt beteende, skulle de hålla med om att mobboffret var ett offer …