En person berättar: ”som singel kände jag mig tillfreds med vem jag var. I mina tidigare förhållanden har jag aldrig varit så här nervös – jag ifrågasätter ständigt mig själv.”

Alla förhållanden har sina årstidsväxlingar, sina perioder av emotionell lågkonjunktur, då vi missförstår och kommunicerar förbi varandra. Som en del av livet genomgår vi även personliga förändringar: vi blir äldre, liksom våra föräldrar och barn. Det som en gång var viktigt för oss har nu lagts i kulisserna och nya intressen fångar vår uppmärksamhet. Landskapet ser helt enkelt inte ut som förr!

I våra nära förhållanden behöver vi få känna lugnet, en skön upplevelse av hemkomst tillsammans med någon, känna oss vackra och fantastiska när en partner tittar på oss med förundrande ögon (ja, ibland måste det få ske). Att få vara oss själva i sällskap med just den där kvinnan eller mannen.

Jag läser era mail, kommentarer, lyssnar till klienters berättelser och mina egna tidigare erfarenheter, där vi ständigt invaderas av frågetecken kring vår egen person och förhållandet. Istället för känslan av att ha kommit hem, har vi förlorat oss själva på vägen. Förälskelse, attraktion och rädsla för att bli övergivna, känna oss utbytbara och misslyckade, gör att vi klamrar oss fast. Den här gången vill vi att det ska fungera!

Det finns en djup känsla inom oss som vi till varje pris vill undvika; den som säger: ”titta! Än en gång har du ställt till det! Du kan inte ha ett normalt förhållande!”

Dessa självanklagelser! Vi använder psykologiska modeller som vapen mot vårt jag – t.ex. ”det är mitt ambivalenta anknytningsmönster som sänker mig! Om det inte var för…”

Men tänk om det i en hel del fall (fler än vi kanske kan föreställa), handlar om att den vi är i relation med, har ett mobilt, halt och otryggskapande beteende som gör oss ambivalenta i vårt sätt att relatera?

Känn på tanken att det inte alltid måste handla om vår uppväxt, separationsbagage och eventuella trauman, utan om kvinnan eller mannen som du har vid din sida (och ändå inte), som för sig på ett sådant sätt genom livet, att det aldrig kan bli rätt?

I en hel del fall, kan vi skapa oss en betydligt mindre otrygghet och t.o.m. styrka genom att vistas i en helt annan relationsmiljö, där den emotionella syresättningen är oändligt mycket rikare.

Vi människor har enorma resurser till självläkning – så länge som vi exponerar oss för hälsosamma sällskap, vistas i naturen och samlar på andra skönhetsintryck, och på djupet inser att vi överlever hjärtesorg.

Anknytningsmodellen är en psykologisks karta, inte själva terrängen. Klamra dig inte för hårt fast vid för teorierna, utan se dem som resurser på vägen, inte själva vägen.

Vi förändrar oss själva genom var vi vistas.

Anknytningsmönster & varför du blir den du blir i dina relationer – webinar måndagen den 9/8 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach