Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i, där frågorna ställs direkt eller indirekt:
”Är jag normal? Unik? Lever jag ett bra liv?”
Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.
Många människor jag pratar med känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut, eftersom speglingen från en partner inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt vilket är någonting vi värjer oss mot – oavsett kostnaderna.
Det är som om en partner är kvittot på att vi har ett värde – att vi helt enkelt finns.
Många (inklusive jag själv en gång) hamnar i ett existentiellt vakuum då relationen till den bredvid stängs av. Plötsligt är det som om ingen kan tala om för oss att vi är en person. Detta får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att livskraften är på väg att sippra bort. Vi tolkar en separation som ett existentiellt hot.
Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.
I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill:
”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora! Tänk på barnen!”
Det är som om vi hellre lever i en totalt utarmad parrelation än att kastas ut i tomrummet. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen – det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.
Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?
Varför tror du att människor så snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Svaret är: det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga:
”Du ÄR genom att jag SER dig!”
En tanke till dig min bloggvän:
Tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via ögonen från en annan. Handlar inte om någon ”ensam är stark” självisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden:
”Här är jag! Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i kontakt med underlaget där jag står – upprätt. ”
Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor inom dig får slå fäste.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Ja, det gör ont. Så ofattbart ont. Men när man inte är självklar och måste ge avkall på sig själv…då finns det ingen återvändo. Sista kontakten gör ont, nästan så paniken tar över, vet att nu kommer hårda stormar blåsa och jag kan bara bita ihop och stå emot för allt vad jag orkar. Jag är värd bättre. En dag…ska liten bli stor.
Kram till dig.
Tack. En till dig med.
Har hamnat i ett vaccum, ensam nästan jämt, semestern var en plåga – alla umgås i par…
Bjuder hem folk ibland men aldrig bjuden tillbaka
Tomt och ödsligt…det här är värre än ett dåligt förhållande…det här är ingenting…
Det kommer bli bättre Anna, men man måste skapa kontakter och sen inte ge utan inse att för att få plats måste man bjuda till 1 000 ggr. Sen har jag turen att några vänner är singlar så vi umgås men det är tungt att antingen planera och planera om man vill gör nåt eller göra det själv, vara väldigt flexibel om någon vill göra nåt.
Ingen frågar spontant vill du hänga med på detta så det blir många ensamma kvällar med FB, bok eller TV som sällskap
Gör många saker så livet är bra men det skulle kunna vara mycket bättre med någon att dela upplevelserna med.
Anna jag förstår din känsla men en liten tröst är att det blir bättre med tiden.
Styrkekramar till dig.
Ja så kände jag när han lämnade mig, att mitt liv är över att det finns ingen mening med livet utan honom! Och månaderna framöver blev en kamp och är det fortfarande 8 månader senare. Jag visste inte vem jag var utan honom och jag bönade och bad att han skulle stanna, fast förhållandet verkligen varit utarmat sedan flera år tillbaka. Jag en stark och trygg person tappade helt fotfästet! Kände skräck inför ensamheten. Mitt ex gick dir till en ny kvinna och jag tror kanske att det är lättare att göra det än att känna alla dessa hemska känslor av sorg, smärta, ångest och för att slippa känna ensamhet. Jag har beslutat mig för att inte ha bråttom, att jag ska hitta mig själv igen. Men det är ingen lätt resa, det är som att resa över ett stormigt hav och det gör ont.
Man klarar det och kommer ut starkare på andra sidan. Det tar tid men är värt det. Den enda nackdelen som jag ser det är att när och om man i en ny relation kommer till vägs ände så vet man så mycket mer. Vet vad som måste göras. Vet vilken tung väg som ligger framför. Framförallt vet man att nu kommer en tid med en jäkla massa ont. Försöker se det positivt ändå. Jag är stark och vet vad jag är värd. Och, det går över.
Kram
Tänk att de flesta män bara byter ut en person mot en annan, så mycket lättare det måste vara att vara så egotrippad och kunna göra så. Eller betyder kärlek så lite för dem att det bara är att ersätta objektet med någon annan ?!
Skogsblomman detta har jag också funderat på, var gör dom av alla känslorna? Visst den som går har bearbetat separationen ett tag men att flytta från en famn till en annan känns helt obegripligt för mig, kan hen då verkligen ge sin nya partner det den förtjänar?
Mitt ex lämnade mig och hade redan innan separation och innan hon sagt att det var slut redan börjat prata med en ny kille. Han var mycket äldre vilket jag kände då, var sjukt. Det hon gjorde var att sitta med denna personen och gråta om hur hemskt livet är och hur hemsk jag var. Han dumpade henne efter ett kort tag. Nästan direkt efter försökte hon med mig igen. Jag var så extremt sårad att jag inte kunde försöka igen. När han sedan hörde av sig igen var hon borta från mig och tillbaka hos honom. Det tog extremt hårt på ytterligare en gång. När jag frågade så ljög hon osv. När vi först träffades jag och hon, hade hon precis gått isär med sitt ex. Så denna kvinna som ändå är 32 år har väldigt svårt att vara ensam. Jag hoppas innerligt att hennes nya och hon är jättekära, för det är så underbart. Den bästa drogen är nog kärlek. Det ska tilläggas att hon faktiskt är ganska egotrippad som person. Inte snål, men egotrippad. Det gör fortfarande jätteont och vet med mig att ny kärlek inte är att tänka på just nu. Jag har andra fritidssysslor som gör mig hel. Och även fast jag mår dåligt så känner jag mig starkare än innan separationen. Kram på er
Johan jag känner med dig! Varför inte avsluta det förhållande som man är i innan man börjar med ett nytt? Det kanske är så att dom inte klarar av ensamheten eller att ta tag i alla känslor inom sig? Men att den man levt med kan göra en så illa det är verkligen egoistiskt. Kram
Ja det finns svin av båda könen. Det jag reagerar på är att de tillåter sig att agera utifrån att bara tillfredsställa sitt eget ego utan att någonsin tänka hur detta påverkar andra. Dessutom är det ju fascinerande att de blir valda gång på gång av andra medan den som inte skulle agera på det viset eller beaktar andras känslor inte träffar någon.
Jag tror det är så skogsblomman att de personerna som är ”ego enough” kämpar hårdare än de som inte är det. De gör allt för att tillfredsställa sitt ego. Whatever it takes!
Det tråkiga är ju att man helt plötsligt står där med barn och eget boende. Jag flyttade redan efter några dagar. Jag vet inte hur jag skulle agera om jag var den som lämnade. Men jag leker med tanken att om man har barn så tänker man lite först. Man vill ju alla väl, sitt ex och sina barn. Jag hade ju lämnat för att få vara ifred och inte för att gå in i något nytt! Jag tappade mig såååå sjukt jävla mycket i förhållandet att jag nu inte vet vem jag är!? Hur hittar jag mig själv. Vill ha en partner men är ff överviktig och det vet väl alla att det är fan knte lätt att skaffa en ny om man inte väger 80 kg och ser hyffsat bra ut. Man får liksom inte chansen. Sen vet jag inte ens om jag orkar, när jag knappt orkar med mig själv. Ja jag vet att man ska älska sig själv och inte vara beroende av vad andra tycker, men jag skulle behövt att älska någon som älskar mig tillbaka. Jag tror faktiskt det är den bästa medicinen mot en sargad självkänsla. Just för att komma upp ifrån botten, men vad vet jag….. :/
Tänk att kvinnor bara lämnar en för en ny.
Tänk vad starka vi kommer att bli genom att inte springa in i första bästa famn. Vi kämpar med sorg, ensamhet, tankar och funderingar. Vi står där med allt det onda och vi kommer att överleva. Vi kommer att få en helt annan insikt om nästa partner. För vi har lärt oss massor, vi har förhoppningsvis hittat tillbaka till Jaget som för länge sedan har tappats bort i vår förra relation. Nu vet vi att Vi inte kan tappa bort oss själva ingen, för det är Då vi inte finns längre!
Om nästa relation inte heller skulle vara den rätta så vet vi att resan kommer att göra ont. Vi vet att vi kommer att överleva den också, för vi har gått den vägen tidigare och vi vet nu hur vi ska jobba oss uppåt.
Att skiljas och kort därefter ha en ny relation känns bara som en ersättare. Även fast känslorna inte har funnits där på flera år så är hela ens liv en omställning med allt vad det innebär. Man fyller ut tomrummet som finns utan att ta tag i Jaget och landa i det nya. Det kan till och med vara så att hen behöver någon som tar ens plats i hemmet? Matlagning, tvätt, städ, hjälp med eventuella barn? Fyller på med känslor som inte har funnits i den förra relationen, istället för att själv fylla på med sin egen kärlek till sig själv.
Ge inte upp ni som nyligen har separerat. Det tar minst ett år för att komma hem igen. Man faller, gråter, känner sig värdelös, misslyckad, missförstådd och massa andra saker. Men satan i gatan så klok man blir efter varje svart hål man faller i, för det ger en insikter om oss själva varje gång…..
Och vi överlever
Stor Styrkekram till er alla!
Så kloka ord LA kram.
Alla som skriver att männen så fort ger sig in i nya relationer.
Tänk om dom hittat rätt?
Det skrämmer mig mer, än att dom tröstar sig med fel.
Att dom så lätt funnit hon som matchar.
Medan en annan letar med ljus och lyckta 🙁
Tack Michael för dina ord som alltid väcker både hopp och eftertanke!
Jag skulle vilja bidra med ett annat perspektiv på din text, och det är ett samhälleligt och kulturellt perspektiv. Jag kommer själv från Mellanöstern men är uppväxt i Sverige. I mitt hemland lever man tillsammans i storfamiljer- flera generationer under samma tak. Det ger en grundtrygghet i att tillhöra något som är större än en själv, och en känsla av att ha ”rötter”. Man växer upp tillsammans med syskon, kusiner, mostrar, fastrar, osv. Man lever i ett slags kollektiv. När jag besöker mitt hemland känner jag mig aldrig ensam, oavsett om jag har en partner eller inte. Samhället är byggt på att man måste hjälpas åt för att överleva – till skillnad från Sverige, där vi förlitar oss på att staten ska ta hand om de svagaste i vårt samhälle. I västvärlden är vi individer och individualister. Vår idé om en kärnfamilj består av mamma, pappa och barn. Vi får lära oss tidigt att kärlek är likamed den romantiska kärleken, den som uppstår mellan två individer. Då är det ju inte så konstigt att människor blir alldeles förtvivlade när deras partner lämnar. Överallt ser vi den romantiska kärleken, på TV, i tidningar, böcker osv. Normen är att leva i tvåsamhet.
Är inte kärleken så oändligt mycket större än den tvåsamma, romantiska och sexuella relationen?
Jag har också blivit lämnad och fått mitt hjärta krossat och hamnat i depression och käkat antidepressiva och hela köret.
En insikt som har kommit till mig är : man kan aldrig ”förlora ” kärleken! Den kan aldrig förloras. För den finns hela tiden djupt inom oss. Den finns i allt levande. Man kan höra den i löven sus. Man kan se den i ett barns ögon. Man kan känna den som en osynlig famn som håller om oss alla. Jag älskar alla. Alla. Dig Michael, och alla ni som läser detta. Allt levande. För mig är en blomma lika värdefull som en människa.
Jag tror att vi måste få vårt ego totalt Krossat, för att kunna bli hela som människor.
Det är egot som vill hålla fast vid en annan människa med näbbar och klor.
Det är egot som vill hata exet.
Egot lever på vår rädsla, våra begär, våra illusioner, vår materialism osv.
Oj.. det här blev en lång tråd..
Jag tror att det jag försöker säga är att vi måste se Kärleken ur ett mycket, mycket större perspektiv.
Det är fantastiskt att leva i en lycklig parrelation, absolut!
Men för att kunna göra det tror jag vi måste älska oss själva först. Älska alla varelser. Älska Livet.
Vi behöver hålla kontakten med vårt inre- där finns tillräckligt med kärlek för att fylla hela UNIVERSUM
Namaste❤
Ta hand om er. Kramar till alla er som fortfarande kämpar och sörjer ❤
Så fint skrivet, och tror det ligger mycket i vad du säger! ❤️
❤ kram
Yazmina!!!! TACK!!! Du skriver precis det jag oxå börjat känna och förstå!!! Välkommen till vårt forum…ser fram emot fler hjärtliga inlägg från dig! ❤️
Tack själv, Petra! Kram! Det har tagit 20 år av destruktiva relationer för att komma till dessa insikter. . Men det är aldrig för sent att bli lycklig ❤
Vill bara tillägga, i jämförandet av olika kulturer, att det ena inte behöver vara bättre eller sämre än det andra.
Men att det har en påverkan på oss som människor. Det individuella versus det kollektiva.
Det individualistiska samhället kan skapaen känsla av att ensam är stark och att man alltid ska sätta sig själv i främsta rummet.
Det kollektiva samhället å andra sidan, tillåter inte avvikelser från det kollektiva och kan vara fördömandd mot individer.
Vet inte om dessa tankar hör hemma i detta forum. I så fall får ni bara ignorera mig
Jag gjorde precis detta. Bönade och bad och kämpade och det är kanske det jag sörjer också nu alltså att jag förlorade även mig själv, min värdighet och min självrespekt. Att jag tiggde om kärlek av någon som varken älskade mig, respekterade mig eller behandlade mig väl den sista tiden. Men det är väl kanske så att det är en mycket mänsklig reaktion att göra precis allt för slippa den stora ensamheten. Och jo det är tufft. Det har gått drygt ett år och visst är det bättre men långt ifrån över. Hur lång tid ska det ta? Undrar ibland om det är normalt att fortfarande känna så mycket smärta eller om jag kört fast.
Som många andra funderar jag också på det här med att sörja eller gå rakt till en annan. Mitt ex bytte ut mig rakt av och vad det verkar så fungerar det ju men kan man göra så utan att det någon gång kommer upp till ytan. Kanske kan vissa leva på utan att bearbeta och reflektera. Jag vet inte… Ibland tänker jag också som du Anna att ett dåligt förhållande är bättre än ensamheten speciellt såhär i semestertider men sen tänker jag att nej en dålig relation tär sönder en. I alla fall om det finns en obalans där man är i ett ständigt underläge. Kram till alla som kämpar på.
Solrosen din historia liknar jättemycket min, visst skulle det vara skönt att ha närhet och kärlek och trycka undan alla känslor. Men jag skulle inte vilja göra så mot en annan människa, det skulle aldrig hålla i längden för att jag inte är hel ännu. Jag funderar också på hur länge ska det ta innan smärtan går över men vi får nog försöka sluta tänka så och låta det ta den tid det tar. Vi kämpar vidare ❤️Kram
Åh… Min man var otrogen för två år sedan. Ett halvår senare flyttade han tillbaka till sin gamla hemstad för att han inte mådde bra. Jag blev kvar i huset som var mitt från början men som vi kämpat med ihop. Han har levt sitt eget parallella liv och kommit ” hem”mindre än en gång/månad. Jag har försökt prata så många ggr men inte fått riktig kontakt. Jag har försökt förlåta otroheten och han har pratat om att komma tillbaka men inte gjort några aktiva handlingar. Under tiden har jag sörjt, skött mitt arbete och försökt läka. Jag köpte ut honom ur huset. Sålde, köpte nytt hus i ny stad, sökt nytt jobb och nu har jag äntligen tagit steget till att vilja skiljas på riktigt. Då vaknar han och blir helt knäckt. Pratar om att han sett framför sig att han skulle flytta hit och starta om. Jag skrev på skilsmässopapper redan förra året men de har legat hos honom. Nu när han skulle skicka in dem så klarar han det inte utan han ska skicka dem till mig så får jag göra det. Hur låter det här tycker ni?
Tänker att det finns så många olika perpektiv. Den som bryter upp kanske redan har långt före släppt partnern tänker jag? Det är så lätt för den som blivit lämnad att avfärda den med en mängd otrevliga egenskaper, bara för att det är den andra som lämnar. Som om personen som vi kanske har delat en längre tid med inte skulle besitta självreflekterande egenskaper, som vi själva säger oss besitta? Det tror jag är struntprat! Vi är ju människor allihopa.
Det intressanta och det sorgliga är att hur nära vi en kommer varandra så är relationen till oss själva alltid närmast. Och precis som Michael tror jag också att vi alltid kommer att vara kontaktsökande, men att när vi har kommit ut igenom nyckelhålet så kanske vi möter någon som liknar oss, en spegel. Om jag själv mår bra så drar jag också till mig människor som mår bra. Och fram tills dess är det en jäkla massa jobb…nyckelhål är inte det smärtfriaste att ta sig igenom
Så fint uttryckt, Linus. Att ta sig igenom ett nyckelhål. Och vad klokt av dig att påpeka att vi ofta är så förblindade av vårt ego att vi vill svartmåla exet , och bara ser vårt eget perspektiv. Frihet innebär att ta ansvar. Hur illa behandlad man än blivit så måste man ha modet att se sin egen del.” Det är inte ens fel när två träter”
Tack så mycket för responsen Yazmina, en varm kram till dig.
Förlåt, Lindus, inte Linus. Type error
Slutkörd, tack snälla för ditt svar. Ja vi kämpar vidare. Kram tillbaka
Tack Michael..du sätter ord på det jag varit med om och dina och andras inlägg har gjort mig stark!
Tack!