Det nyförälskade paret står mitt emot varandra. Nära. Deras ögon strålar av passion, välvilja, allt är möjligt inställning, närvaro, kärlek… De vidrör och känner den andres hjärtslag. De ser! Allt är så självklart och de är fyllda av hemkomst.
Kvinnan och mannen ser även fantastiska versioner av sig själva. Ett absolut bästa jag som stretchat sig ut till oanade höjder på insidan. Som att vara förälskad i sig själv och samtidigt förlorad i en annan. Omkomna från sina egon. Badande i mjuka omtänksamma gester och ord.
Det har gått ett antal månader och de har sitt första rejäla bråk. Höjda röster, anklagelser, försök till övertalning, gråt och rädsla.
Han med en bakgrund där han växte upp tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Tog redan som 8 – 9 åring vuxenansvar och lärde sig att sätta känslorna åt sidan för att överleva. Off – knappen nära till hands.
Hon hade en pappa som var frånvarande, kylig och fanatiskt rationell. Som 12 -åring längtade hon efter att få bli sedd av honom. Det hände aldrig. Uppmärksamheten och bekräftelsen fick sökas på annat håll.
Nu står de där mitt emot varandra med sina sår som länge legat i skuggläge . De har inte orkat och/eller kunnat se. När hon ber honom stanna, känner han paniken och ilskan. Trängd av det förgångnas mörker.
Hon ser i detta nu, mannen hon älskar, men samtidigt pappan som lever avstängt. ”Den här gången ska jag väl lyckas nå fram!?” kommunicerar hennes omedvetna. Paniken skruvas upp då hon återupplever det gamla. Trångt att andas.
Han orkar inte se flickvännens hjälplöshet – det han kände som barn när mamman hade olika män hemma. Sovande bland tomflaskorna. Han känner invasionen i hjärttrakten. Kvinnans han älskar som utropstecken för de egna känslorna.
När vi ser såren i en partner konfronteras vi med det vi själva inte vill eller mäktar kännas vid. I den egna personen. Ljuset hamnar skoningslöst på det egna ansiktet.
En tid senare drömmer mannen om hur han återupplever scenariot igen – i slow motion. Befriad från tidigare anknytningsmönster. Ett högre jag sitter bredvid honom och förklarar vad som händer i scenen med flickvännen – en följeslagare som strör dyrbara och insiktsfulla gåvor.
Växande och befrielse kan inledningsvis kännas som någonting skoningslöst. Men de vill oss det bästa. Att möta våra rädslor och stå kvar ger ett enormt vidgat livsutrymme.
Michael Larsen – relationscoach
Den som vill fördjupa sig i detta ska läsa
”Hemligheten” med Dan Josefsson /Egil Linge
En fantastisk bok!!
Detta är lite av det jag tänker på när vi här på bloggen diskuterar kring att man behöver växa och bli hel i sig själv. Jag märker ibland att det finns funderingar kring att om vi fokuserar för mycket på vårt egen växande och vad vi själva behöver så kan vi bli för ego och bara byta ut människor när vi inte tycker att de passar längre.
För mig innebär växande, att bli hel i sig själv och att hitta fram till sina egna behov inte alls att vara ego. Utan en del är just detta som Michael skriver om i dagens text, att identifiera och våga möta sina egna rädslor och anknytningsmönster. Stå kvar mitt i den ångest som kommer av att detta blottläggs (en ångest som kommer inte minst av att man då ser hur fel man tidigare gjort både mot sig själv och den som varit ens partner). När vi vågar möta allt detta, och stå kvar rakryggade, då uppkommer precis som Michael skriver ett enormt större livsutrymme.
Idag väljer jag partner noga. Vilket har lett till att det är flera potentiella relationer som jag tackat nej till. För jag vet vad jag behöver och jag kan läsa av en potentiell partner när han inte är på ett ställe att han vet vad han behöver. Och då kommer det inte att bli bra.
För mig är detta inte alls egoistiskt. Det är att ta ansvar både för sig själv och den andre. Det är att låta människor vara precis som de är, inte försöka göra om dem för att passa mina behov, utan konstatera att du är där du är, jag är där jag är, och just nu finns det inget utrymme för oss att mötas.
Däremot är jag övertygad om att en dag står han där, han med vem det finns ett underbart utrymme att mötas. Och genom att tacka nej till allt annat tackar jag ja till detta.
Så otroligt bra beskrivet Marianne. Att se sina mönster och våga stå kvar i obehag och ångest, sluta fly – just det är nyckeln till att komma vidare. Igenkänning på den.
Härligt skrivet Marianne! Jag har också funderat på om jag jobbar med mig själv…för att bli för kräsen och stå som förlorare i slutändan i alla fall. Har inte tänkt djupare än så, men som du formulerar dig så inser jag att jag verkligen kommer att bli den stora vinnaren 🙂 Jag litar på att HAN finns där en dag.
Tack!
Jag läste någonstans att man vet att relationen är dålig om man hamnar i en sits där man om och om igen tror och litar mer på sin partner än sig själv. Man ska kunna höra sin egen röst genom kärleken. Då är det rätt.
Det låter ju helt rätt! Dina rader tar jag till mig med hull och hår. Dem tar jag med mig… 🙂
Hej hade nyligen ett förhållande med en man, när vi var tillsammans höll han bara på med sin telefon och pratade om andra kvinnor…jag blev ledsen o sårad. tänkte fortsätta förhållandet även om vi inte kan ha något sexuellt på grund av hans sjukdom. Men han blir så arg på mig då jag blir svartsjuk…känns som en återvändsgränd…o jag mår dåligt