Det nyförälskade paret står mitt emot varandra. Nära. Deras ögon strålar av passion, välvilja, allt är möjligt inställning, närvaro, kärlek… De vidrör och känner den andres hjärtslag. De ser! Allt är så självklart och de är fyllda av hemkomst.
Kvinnan och mannen ser även fantastiska versioner av sig själva. Ett absolut bästa jag som stretchat sig ut till oanade höjder på insidan. Som att vara förälskad i sig själv och samtidigt förlorad i en annan. Omkomna från sina egon. Badande i mjuka omtänksamma gester och ord.
Det har gått ett antal månader och de har sitt första rejäla bråk. Höjda röster, anklagelser, försök till övertalning, gråt och rädsla.
Han med en bakgrund där han växte upp tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Tog redan som 8 – 9 åring vuxenansvar och lärde sig att sätta känslorna åt sidan för att överleva. Off – knappen nära till hands.
Hon hade en pappa som var frånvarande, kylig och fanatiskt rationell. Som 12 -åring längtade hon efter att få bli sedd av honom. Det hände aldrig. Uppmärksamheten och bekräftelsen fick sökas på annat håll.
Nu står de där mitt emot varandra med sina sår som länge legat i skuggläge . De har inte orkat och/eller kunnat se. När hon ber honom stanna, känner han paniken och ilskan. Trängd av det förgångnas mörker.
Hon ser i detta nu, mannen hon älskar, men samtidigt pappan som lever avstängt. ”Den här gången ska jag väl lyckas nå fram!?” kommunicerar hennes omedvetna. Paniken skruvas upp då hon återupplever det gamla. Trångt att andas.
Han orkar inte se flickvännens hjälplöshet – det han kände som barn när mamman hade olika män hemma. Sovande bland tomflaskorna. Han känner invasionen i hjärttrakten. Kvinnans han älskar som utropstecken för de egna känslorna.
När vi ser såren i en partner konfronteras vi med det vi själva inte vill eller mäktar kännas vid. I den egna personen. Ljuset hamnar skoningslöst på det egna ansiktet.
En tid senare drömmer mannen om hur han återupplever scenariot igen – i slow motion. Befriad från tidigare anknytningsmönster. Ett högre jag sitter bredvid honom och förklarar vad som händer i scenen med flickvännen – en följeslagare som strör dyrbara och insiktsfulla gåvor.
Växande och befrielse kan inledningsvis kännas som någonting skoningslöst. Men de vill oss det bästa. Att möta våra rädslor och stå kvar ger ett enormt vidgat livsutrymme.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 9/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Ibland så är du bara för skoningslöst nära, jag klängig och vill ha bekräftelse och han undvikande och backar men har han backat ut helt… Hur ska man veta – så då gör väl jag vad jag kan bäst, vänder ryggen och ser mig inte om.
Att sluta projicera all min ilska och frustration på min partner och istället försöka förstå mig själv och mina mönster i relationen/separationen blev räddningen för min mentala hälsa. När jag förstod att alla svar fanns inom mig själv behövde jag inte längre söka hans uppfattning om verkligheten.
Jag fattar vad som händer med mig. Och vad jag måste sluta utsätta mig själv för. Att bli övergiven och bortvald. Men jag känner mig ensam. Även om jag har fantastiska vänner. Och det är ingen rolig känsla det heller. Och jag vet ju inte hur jag ska göra istället. Men det jag ska göra kanske bara är att känna mig ensam just nu. Och vara tacksam över att jag ser vad som händer med mig och inom mig när jag inte blir sedd. Jag förstår iaf varför jag känner som jag känner. Och att det är de här rädslorna som gjort och gör livet ganska jobbigt jämt. Min oförmåga att ha trygga relationer med män jag vill bli sedd av.
Men det jag behöver förstå är att ensamhet är tusen gånger bättre än att ibland bli sedd och känna sig viktigt för att sen i nästa stund bli ignorerad och mötas av likgiltighet. Det raserar inte bara tilliten till kärleken och män…utan värst av allt är att det raserar självbilden och självkänslan. Jag bekräftar min egen värdelöshet varje gång jag vill vara nära någon som inte bryr sig lika mycket om att vara nära mig. Varje gång jag vill känna mig viktig och betydelsefull för människor som är viktiga och betydelsefulla för mig. Men som uppenbart väljer bort mig. Men jag ser ju att det är ett mönster…som går så långt tillbaka i mitt liv som jag kan minnas.
Jag är otrygg-ambivalent så det skriker om det!!! 😀 Det är såå uppenbart för mig, å ändå sitter jag fast i mönstret. Men ja, nu ska jag ju gå till en psykolog och hoppas på att få hjälp att komma vidare och hitta nya sätt att fungera och känna.
Tack, känner en lättnad och mer förståelse varför all värme, glädje och kärlek försvann och byttes ut mot kyla, misstänksamhet, anklagelser, ilska, murar och fasader, avståndstagande, svartsjuka, kränkningar och påhopp.. Allt förändrades när vi flyttade ihop och våra olikheter att hantera dom ”svåra” känslorna när vi hamnade i meningsskiljaktigheter blev så tydligt då.. Vi tog beslutet att flytta ihop efter 1,5 år tillsammans, och tyckte det kändes rätt och som jag äntligen, vid en ålder av 55+, hittat ”hem”.. Men visst kände jag även en viss rädsla att våga bryta upp igen och satsa efter tidigare sår och besvikelser och visst hade jag märkt att han inte gärna pratade om sina tidigare erfarenheter och sitt bagage..men ja, jag trodde ju att jag skulle kunna få han att öppna sig för mig bara jag kom ”närmare)
Drömmar och förhoppningar krossades och jag var tvungen efter bara drygt 1års sammanboende att bryta upp i höstas för att” rädda mig” själv då han började trycka ner mig.. Allt har varit helt oförståeligt och overkligt hur allt kunde vända så snabbt och han blev för mig en helt annan person när vi bodde ihop, som om hans fasad utåt brast helt inom våra väggar.. Ingen av mina vänner som träffade honom kan riktigt förstå vad jag berättar om, han som var så trevlig.. Är tacksam för att byggt upp mig själv efter mina tidigare dåliga erfarenheter och fått en värdighet och inre styrka att inte stanna, är faktiskt första gången som jag brutit upp, tidigare har jag bara stannat kvar och hoppas på att den andra skall förändras.. Men gör ändå så ont att det inte gick denna gången heller, känner mig ensam och övergiven men får bara gå igenom detta nu och stå emot impulsen att kontakta honom.. Jag skall försöka ta hand om mig själv nu och läkas..
Den skoningslösa rädsla personlig utveckling/livskrisen kan innebära klarar inte alla. Jag har full förståelse för att man backar från denna smärta. Då den är enormt påfrestande. Men de som tar tjuren vid hornen och börjar bända dig inåt kommer att må så mycket bättre när resan är över…det är erfarenheten från min egen resa.