En för mig viktig person, uppmärksammade mig på att bloggen inte enbart behövde andas ”happy, happy…” Det betyder mycket för mig att få feedback, eftersom det är så lätt att bli hemmablind i skrivandet.

Jag mår som bäst när jag har människor omkring mig som är betydelsefulla för mitt liv. De senaste dagarna har du kunnat läsa om en familjeträff jag varit på, mina döttrar, föräldrar och syster. Det kan låta som en idealvärld med ett romantiskt skimmer. Det är det också och det är först på senare tid som jag verkligen förstått hur viktiga dess band är. Det är inget jag tar för givet.

Som singel och Pappa vet jag hur ensamheten känns. Pratade med en god vän häromdagen, och vi var eniga om att våren är en tid då man ser lyckliga par överallt. (Tänk sen vad lätt det är att försöka intellektualisera bort en känsla med logiska argument som: ”Klart att alla par inte är lyckliga. Det finns ju många som är ensamma också.”)

Minns när flickorna var små och jag som nyskild såg hela och lyckade familjer överallt. Det var riktigt plågsamt eftersom det tydliggjorde det som saknades i min egen värld. Jag var en ”varannan vecka Pappa!” Min identitet var ”nyskild” och känslan av misslyckande talade inte snällt till mig.

Vi kan fylla saknaden efter någon eller något med sociala aktiviteter, vänner, resor, träning, shopping eller ett förhållande. Det kan ge en tillfällig känsla av lättnad. Men det är en konst att kunna lyssna när ensamhetens röst viskar, utan att känna att vi måste springa vår väg.

När vi kan känna igen och se vår egen ensamhet, ökar lyhördheten och förståelsen för andra. I mina ögon är vi här för att göra det lite mjukare för varandra. Lite lättare att vara människor helt enkelt.

Michael Larsen – livscoach