”Unprocessed negative events between partners have an enormously destructive power – through an ongoing erosion of trust, they gradually screw-up and ultimately destroy our most intimate relationships.” – John Gottman
I förhållanden där man inte ger varandra tid och utrymme till att samtala, utan istället kör tystnad genom betongväggsmetoden – en strategi där man ignorerar eller degraderar partnern genom nedlåtande kommentarer. Forskare har konstaterat att i dessa relationsmiljöer, kan våra hjärtslag ligga så högt som 140 slag per minut under långa perioder, vilket är fullständigt förödande för våra kroppar. Ett osunt förhållande kan alltså kosta oss livet!
Tystnad, sarkasm, anklagelser, bristande integritet gentemot personer utanför parrelationen, och ovilja till djupare förståelse kring hur partnerns emotionella värld ser ut, är kraftfulla ingredienser som utplånar tilliten.
Det är inte främst omskakande händelser som får våra relationer på fall, utan hur vi handskas med efterdyningarna.
En annan förödande faktor är hur stor uppmärksamhet vi riktar mot en partners brister och misstag. I parförhållanden som varar över tid, läggs oändligt mycket mer energi på att se och uppskatta det positiva i den andre. Kritik och ett ständigt utpekande dödar attraktionen och till slut kärleken. Ensamhet i tvåsamheten gör att vi släcker ned öppenheten i hjärtat.
Så varför ser vi en erosion av tillit? Beteendeforskare nämner bl.a.
- Vårt sätt att använda sociala medier
- Porrkonsumtion
När vi genomgår kriser i våra förhållanden är det alltför vanligt att vi söker distraktion där ute. Steg för steg bygger vi upp nya kontakter, som förr eller senare kommer ut i ljuset. Krisen fördubblas genom att vi hällt bensin på elden.
Sex är ett sätt att bygga emotionella nervbanor till varandra. Det är ett sammanflätande av både kropp och själ. Men idag glömmer, eller rättare sagt:
Vi har ingen aning om hur man kopplar på den spirituella dimensionen inom det sexuella området. Porrsurfande presenterar inoljade kroppar, avhumaniserade, kvinnor som inte får nog och som ställer upp på allt som erbjuds. Och krävs! Vadå känslor och conecction!? Hårt och anonymt! För visst är det så vi vill ha det? Eller?
En generation av hjärtats analfabeter som rör sig på de snabba kickarnas marknad. Allt ligger ju bara ett par fingersvep bort! Och så frågar vi oss varför det alltid går åt h…ll!
Vi får aldrig glömma:
”Vad har jag att ge?”
”Vilka murar inom mig själv behöver jag montera ned?”
”Vilka skicka touch behöver jag avstå ifrån?”
”Hur kan jag bli bättre på att lyssna och bekräfta?”
”Vilka automatiska relationskoder inom mig själv behöver jag se över?”
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Ett jobbigt inlägg att läsa, blev snabbt tillbakaslängd många år, men nu mest i tanken. Känslorna det drar med sig har långsamt ebbat ut och blir bara mest sorgsen över hur vi behandlat varandra och tillåtits att bli behandlade.
Säg till någon att ”han/hon är värdelös, idiot, hemsk, otillräcklig mm” dagligen så tror också den ”starkaste” på det till slut.
Och hur blir livet då?
Ständig rädsla för allt, dum och aldrig nog som man är (tror man), ständiga kval över att aldrig ”göra rätt eller vara rätt”. Passar på sig själv konstant och till slut hamnar man i värsta fall i att det handlar om liv eller död
Räddningen blir den lilla, tystnade rösten inombords som till slut viskar ”är det verkligen sant?”, som, kanske en sista gång?, försöker tränga igenom det tumultartade känslolivet som är allt annat än sunt.
Som med allt finns två sidor och jag undrar ofta hur livet ter sig för ”den andre” i förhållanden som är helt tokigt fel..
Tacksam för erfarenheten men framför allt för insikterna i mig själv.
Så viktigt att se varandra som den man är
Tvivla inte på dina känslor men skilj på den riktiga känslan och den känsla vi får efter hjärnan har varit med och dealat en stund.
Läste en fantastisk insändare om att ”äktenskap är inte för mig” där författaren just beskriver att vi går in med fel fokus i relationer, det handlar inte om vad ”jag kan få ut av det” utan snarare om ”vad vill jag ge dig, vad är jag beredd att göra för att ditt liv skall bli så bra jag kan hjälpa det att bli”
Lärorikt <3
Tack för kloka tankar 🙂
Så sant det du skriver på slutet. Att aktivt byta fokus från mig och mitt till dig och ditt. Att inse vad jag kan göra för att göra min partners liv bättre, och i förlängningen kunna vara trygg i att det kommer spä över med råge på mitt eget liv och välbefinnande.Lite som att det du sänder ut, det får du tillbaka. 🙂
Detta var en klockren beskrivning av relationen till min man. Han var, alltid, en storkonsument av porr. Jag accepterade det, hade helt ärligt inga större problem med det. Men när jag själv började gå i terapi för att bygga upp mig själv insåg jag genom att upptäcka mina egna gränser hur fel det beteendet var. Inte direkt över själva porranvändandet, jag tror faktiskt att det ibland kan ha en funktion för vissa. Men jag insåg att hans enorma sexbehov och konsumtion var nära sammankopplat till hans korta stubin och ilska, att det endast handlade om en känsla av att få ”lätta på trycket”. Då började jag också undra vem jag var i relationen, och vad jag ville ha/var värd. Jag blundade för det så oerhört länge, jag syltade och saftade, lagade mat och bakade bröd och ställde upp på sex som jag egentligen inte ville ha. Länge kände jag en avsmak inför honom, jag tänkte onda, arga tankar om vår relation, svartmålade honom för att orka med själv. Till slut kom jag till insikt att han är som han är, det är jag som inte sätter gränser, som inte säger nej. Och jag vågade inte stå upp för min egen integritet för jag visste att jag då med största sannolikhet skulle förlora honom. Men jag insåg att jag har rätt till in egen kropp, mina egna känslor och att säga ja eller nej. Det är en sorg att förlora någon även om relationen varit tung och svår. Men man kan inte leva för någon annans behov, det leder till sjukdom och ohälsa.
Mmmm ” vilka telationskoder behöver jag se över?”
Berättigad fråga efter en treårig kontakt, som jag inte kallar relation.
Relation för mig är där Tilliten o den öppna ärliga kommunikationen finns,
Där viljan finns att Ge; av sin närvaro
Sin omtänksamhet; sina tankar och sina känslor.
Där Nyfikenheten finns, vem är han/hon?
Att få känna beundran för sin partner, dennes tillgångar som människa.
Att faschineras av sin partner under intima stunder. Att kunna Njuta !!
Ja Tillit så jag kan släppa kontrollen
Hurra-då blir det orgasm också!
Så … min fråga till mig själv..
-Hur undviker jag att ha/få kontakt så jag slipper bli ngn slags medberoende i en ytterst dysfunktionell relation?
Jag har gjort ett fotarbete och skaffar mej nu en medvetenhet o verktyg för att bli någorlunda ”hel”
Tack Michael; Du medvetandegör och ställer Så berättigade frågor!
För mig har Du varit, och är livsavgörande!!
Jag vandrar mot att leva Helt & fullt, och få korn på mina egna dolda sidor.
Tack igen!
❤
Jag blir berörd av det du skriver emilienne! Att ha varit livsavgörande för någon, är den finaste komplimang jag kan få. Det är värt varenda minut av tidiga morgnar. Tack!!
Ja du Michael.
Jag hade mycket att ge men fick inte det jag ville ha i retur. Jag vill att det ska vara ömsesidig givmildhet.
Jag är en bra lyssnare. Men ogillar ältande.
Jag porrsurfar alldeles för mycket. Vill inte bortförklara mig men det är som medicin mot stressen. Sexlivet jag och mitt ex hade var inte bra. Det var inte ge och ta från något håll tyvärr.
Jag behöver montera ner den muren där jag emellanåt skäms över min partner. Om de säger konstiga saker som jag inte håller med om i sociala sammanhang. Det är hon som talar för sig och jag är bara en åskådare. Måste lära mig det bättre.
Tack Johan för dina raka och ärliga ord. Inga omskrivningar och bortförklaringar – ”bara” det som ÄR.
Oj vad ditt inlägg och allas kommentarer berör.
Sus, din kommentar är stark, och sista meningen i ditt sista stycke är vackert, man blir tårögd
Och när jag läser emeliennes kommentar med Michaels svar så kommer tårarna. Michael du är en människa med stor medmänsklighet och tack för dina tidiga mornar.
Oj vad ärligt svarat Johan… du verkar har insikt om dina brister och då tror jag att du antingen medvetet eller i det undermedvetna tar dig mot en framtid där du gillar dig själv fullt ut med allt du tar för dig och hur du är.
… man utvecklas som person genom att följa din blogg.
Det har du rätt i Anna K. Man utvecklas genom att följa denna bloggen.
Många sköna läsare och framförallt Michaels upprepningar av hur man ska behandla andra människor och hur man ska följa sitt egna hjärta. Upprepning i bemärkelsen Väldigt positivt!
Gillar personer som tar sig tid och öppnar upp sig. När man får andras syn på det tvådelade myntet kan det hjälpa en att få inblick i olika människors sätt att vara
I dag är en skitdag. Det började igår med en konversation med exet. Jag hade en fråga ang vårar barn. Vi befann oss på en offentlig plats där folk känner oss mer eller mindre. Det var en enkel fråga jag ställde om barnet skulle komma? Han svarade Eeeeee Nej! Jag undrade om hen inte ville? – Eeeee jag vet inte. Situationen blev märklig och jag begrep ingenting. Hade han inte ens upplyst/frågat barnet? Vad är det som pågår där hemma? Barnet borde ha varit där.
Jag stod där och visste inte vad jag skulle säga, eller tro? Exet vände sig för att prata med en annan bekant. Så här kan våra möten se ut när vi möts/träffas offentligt. När vi ses vid barnlämning då vi är själva i våra trygga miljöer så finns en helt annan respekt i vårt bemötande med varandra.
Vill han bevisa något för mig, sig själv, och/eller de bekanta som fanns där? Jag upplever det som att han har en överlägsen attityd när detta händer. Så idag har jag ventilerat med två av mina vänner. Jag vet att i morgon har jag skakat av mig det. Bör jag ta upp med honom hur jag upplevde situationen, då jag annars tycker att det funkar bra hur vi kommunicerar när vi är själva? Mina erfarenheter säger mig att han skulle svara att -vadå, det var ingenting. Jag har inga problem att prata med dig! Jag ver inte vad du menar/syftar på.
Får han en belöningskännsla av detta?
Två steg fram, ett tillbaka. En skitdag helt enkelt. Jag vill inte ha det så här, men det är inte bara jag som bestämmer. Det känns som jag har kommit så mycket längre, och gått vidare, medan han har inte kommit en meter. Han ville skiljas, han har en ny relation sedan i våras.
Jag har ju i och för sig hängt här och läst och grunnat och tagit till mig av dig Michael och ni andras kloka ord i över 1 år nu 🙂
Skönt att skriva av sig lite………
Vad handlade det om LA? Skulle ni enbart diskutera barnfrågor eller handlade det om att ert barn skulle lämnas över till dig?
Han mår inte bra, annars hade barnet självklart velat vara där och träffa dig. Vet inte om det var du eller han som lämnade, men han har svårt att släppa härskarmentaliteten kring dig. När ni är ensamna då tror han att han härskar och när ni är bland folk måste han bevisa det.
Jag tror att jag har härskare inom mig och vet vad jag pratar om.
Vill få bort det och håller på att träna. Hade ingen far hemma som visade mig rätt väg och måste nu hitta den själv….
Det var ett föräldramöte för hela skolan där barnets klass skulle sälja fika. För vinsten ska dom åka på skolresa. Min åsikt är att då ska alla elever som kan vara med och hjälpa till, sälja, duka, lägga upp fikabröd mm vara där. Så jag förstod inte varför barnet inte var där med sin klass och hjälpte till. Troligtvis var barnet själv hemma medans pappa var på föräldramöte. Exet vet vad jag står i dessa frågor, att jag är FÖR att alla hjälps åt i klassen. Ger det honom makt att göra tvärt om? För att han vet vad jag tycker.
Det ger honom makt att göra tvärtom. Han får en reaktion utav dig och det är det dem lever på. Han älskar att se dig under honom, att han bestämmer vad som ska göras och inte. Han har säkert lite ångest för dotterns skull, men att få dig irriterad är viktigare.
Jag håller med om att alla skall hjälpas åt i den utsträckning det går. Och om han ändå var där så kunde lika gärna ert barn vara med.
Tyvärr så kommer detta fortskrida och inte säkert att det blir bättre.. I alla fall inte på ett tag.
Jag känner en som hade bekymmer med sitt ex och hennes ex gav sig inte en millimeter. I flera år höll de på. Han har gått ner sig fullständigt för att han inte tittade inåt i sig själv, utan utåt. Allt var alla andras fel. Tyvärr är/var mitt dx likadan. Det var alltid någon annans fel.
Intressant det du säger Johan, att du inte hade en faderlig förebild. Det tror jag ofta är grunden till härskarproblem. Ofta kanske man har fått lära sig kvinnosynen genom killgänget man hängde med som ung pojkspoling. Som vuxen kam det nog ibland vara svårt att få bort pojkspolingen inom sig för att låta den ersättas av den mogne mannen som vi kvinnor ofta längtar efter. Trygghet, respekt, intellektuellt samtal och inte en massa lek, tävlingstrams och uppbröstande (alla män är långt ifrån så här, men de som är det har en tendens till att ta stor plats i rummet)
LA mitt råd är att du väljer din strider och skilj mellan vad som är ”uppfostran” av ditt ex och vilka fajter du måste ta för era barns bästa. Och behöver du ta fajten så ta den på en gång på plats, även om det är offentligt, – jag pratar med dig! Men om du vill prata med andra så kan vi höras en annan gång om senna sak! Kräv respekt. Lycka till kram
Tack för kloka rader. För mitt barns bästa och dennes uppfostran så ville jag att barnet skulle närvara vid fikaförsäljningen. Man hjälps åt, för klassresan! Ingen ska sitta hemma med paddan i handen medans övriga ställer upp för en resa. Alla barn var inte där, men det lägger jag mig inte i utan jag bryr mig om mitt barn och hur jag vill se till att barnet får så mycket erfarenhet hur vi hjälps åt, tillsammans för att nå mål i livet.
Nu låter jag lite som en predikkärring, men så vill jag leva och förmedla till mina barn. Livet kommer inte till dig, det skapar du!
Tack igen:-)
Ja det är möjligt att det är så. Den förebilden jag hade var min pappa. Han bodde inte hos oss och min mamma skaffade aldrig någon ny man. Det min pappa gjorde var att skälla på henne och tystnad och strunta i mig och min syster.
Jag vet tack vare bloggen och separationen att jag gjort många fel, även i tidigare relationer. Nu är det dags, att göra saker rätt. Säger t o m ifrån på jobbet när grabbarna blir för diskriminerande.
Mitt ex växte inte heller upp med sin pappa, som då var alkoholist. Exet upplevde mycket svek från sin pappa som lovade saker, men som inte blev. Exet vill idag knappt ha kontakt med sin far som har varit ren i många år men som har andra beroedndeproblem. Han är arg och bitter och besviken på honom, med all rätt. Men han vill inte prata om det och få hjälp. Han fick en bonuspappa i tonåren som är bra. Dock jobbade bonus och mamman jämt så exet fick ofta ta hand om sin lillasyster. Att arbeta och tjäna pengar är viktigt i den familjen. Prata på djupet gör man inte, utan sopar under mattan.
LA…var den värsta predigkärringen i världen, för det kommer ditt barn att tacka dig för när det blir vuxet! Få ur dig ilskan till hur din make uppfostrar barnet, tala om för honom hur du tänker på ett lugnt och sansat sätt. Säg till honom att du inte tycker det är okey.
Sedan är det ju så här tror jag också, att kan man hjälpa sitt ex till att må bättre så kommer även ens barn i lång loppet att må bra. Man kan behöva gå i familjeterapi efter skilsmässan för att få till en bra relation föräldrar emellan för barnens bästa.
Var stark, se dina mål hur du skapar en tillitsfull relation till ditt ex. Ett steg i taget.
Jag har själv varit tvungen att ”lära”/ se till att skapa en bra relation till mitt ex, fast jag egentligen under mitt skinn har varit något så infernaliskt frustrerad att jag nästan kvävt mig själv. Men jag har talat med min mor och hon har sagt: bär huvudet högt, välj dina strider och se alltid till barnens bästa. Det har fått mig lugn och metodisk.
Och när vi stod inför ett mycket jobbigt möte med ett av våra barn som hade börjat ta droger, några tillfällen, och vi var tvungna att samarbeta och stå starka tillsammans för att få stopp på detta här. Ja då var han inte nådig i sitt sätt han berättade för mig hur han skulle säga till hen när vi träffades. När jag lyssnad på hur han vill lägga upp hur vi skulle hjälpa vårt barn så blev jag både ledsen, mörkrädd, arg, ilsk, maktlös, förtvivlad över hur lite han förstår hur man ska vara mot varandra. Jag hade önskat den där trygga och mogna mannen som sansat kunde diskutera hur vi ska lösa detta på bästa sätt för vårt barns bästa. Jag kom på mig själv under samtalet att jag for iväg i tankar om hur jag skulle bemöta hans besvikelse, ilska och frustration. Jag bestämde mig för att fråga honom -tror du att det är på detta viset och med de orden du pratat med mig nu som du kommer att prata med vårt barn? Han svarade Ja för f.a hen ska veta att detta här ska svida! Jag svarade – vad händer om du skrämmer bort hen? Han var tyst…jag fortsatte, -vart tror du hen tar vägen om du/vi skrämmer bort hen från oss? Då kom han till egen insikt att ja, då blir det ju till de kompisarna som drogat med hen. Sedan var han tyst! Jag fortsatte…om du kommer att säga och bete dig på det sättet som du gjort till mig i telefon nu så kommer jag med största sannolikhet att lämna rummet och gå. Och hur ser det ut i vårt barns ögon? Jag föreslog att vi skulle ta upp problemet på var sitt håll och inte vara tillsammans. Mina tankar var att jag, som mor/ena föräldern, skulle fungera som en utväg för vårt barn ifall faderns sätt skulle bli för mycket.
Fy f…n vad ansträngande det var att hålla sig så lugn….till en vuxen karl/far! Men dagen efter så ringde han och sade att vi ska träffa vårt barn tillsamman och jag ska hålla mig lugn för vi får inte förlora hen. Segern var min, eller rättare sagt jag nådde mitt mål.
Resultatet blev väldigt lyckosamt, vårt barn som var i sin linda vad gällde droger, testat på med fel kompisar, klippte kontakten helt med dem och valde bort kriminalitet.
Men när allt kommer lagt sig och jag reflekterar över detta som hände så tänker jag, det hade varit mycket jobbigare om jag hade levt kvar tillsammans med honom…för vem blir tänd och attraherad och vill ha sex på kvällen med någon som man måste agera så finurligt till om man vill få till det bästa för sina barn…det är ju långt ifrån sunt. Och jag inser att så här hade vi det, hela tiden sedan vi fick våra barn…och det var väldigt avtändande.
Jag tror, kan ha helt fel, att vi kvinnor, när vi får barn, alltid på något vis tar barnens parti i alla lägen. Kärleken till barnen blir större än allt annat i världen som ex, åtrå och sex. …
….men de män som förstår det och ser sin ljuvliga sensuella kvinna som den bästa modern till sina barn…han har fattat galoppen.
Jag tror vi distraheras så mycket av externa saker idag att vi glömmer bort hur viktiga vi är för våra barn…att uppfostra barn är enligt mig en av mänsklighetens absolut viktigaste uppgift. Långt bort från universitetsutbildningar, forskning, innovation, företagande, karriär, statusprylar….för annars dör vi ut. Vi mår psykiskt dåligt av att inte få ge fin närhet och god uppfostran till våra barn. Och de som far mest illa är våra barn som ska fortsätta att föra mänskligheten vidare….
Intressant AnnaK, och jag har alltid tänkt att härskande män haft avstängda och känslokalla mammor… Något slags uppgörelse med sitt förflutna. Att hat-älska den man inte fick stöd och uppbackning av, en dålig anknytning till modern som spiller över i en känslofrustration i vuxen ålder.
Det kan säkert vara så också Eva. Eller att pojkar växt upp med dominanta pappor och härmar deras beteenden.
Tack