Det nyförälskade paret står mitt emot varandra. Nära. Deras ögon strålar av passion, välvilja, allt är möjligt inställning, närvaro, kärlek… De vidrör och känner den andres hjärtslag. De ser! Allt är så självklart och de är fyllda av hemkomst.
Kvinnan och mannen ser även fantastiska versioner av sig själva. Ett absolut bästa jag som stretchat sig ut till oanade höjder på insidan. Som att vara förälskad i sig själv och samtidigt förlorad i en annan. Omkomna från sina egon. Badande i mjuka omtänksamma gester och ord.
Det har gått ett antal månader och de har sitt första rejäla bråk. Höjda röster, anklagelser, försök till övertalning, gråt och rädsla.
Han med en bakgrund där han växte upp tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Tog redan som 8 – 9 åring vuxenansvar och lärde sig att sätta känslorna åt sidan för att överleva. Off – knappen nära till hands.
Hon hade en pappa som var frånvarande, kylig och fanatiskt rationell. Som 12 -åring längtade hon efter att få bli sedd av honom. Det hände aldrig. Uppmärksamheten och bekräftelsen fick sökas på annat håll.
Nu står de där mitt emot varandra med sina sår som länge legat i skuggläge . De har inte orkat och/eller kunnat se. När hon ber honom stanna, känner han paniken och ilskan. Trängd av det förgångnas mörker.
Hon ser i detta nu, mannen hon älskar, men samtidigt pappan som lever avstängt. ”Den här gången ska jag väl lyckas nå fram!?” kommunicerar hennes omedvetna. Paniken skruvas upp då hon återupplever det gamla. Trångt att andas.
Han orkar inte se flickvännens hjälplöshet – det han kände som barn när mamman hade olika män hemma. Sovande bland tomflaskorna. Han känner invasionen i hjärttrakten. Kvinnans han älskar som utropstecken för de egna känslorna.
När vi ser såren i en partner konfronteras vi med det vi själva inte vill eller mäktar kännas vid. I den egna personen. Ljuset hamnar skoningslöst på det egna ansiktet.
En tid senare drömmer mannen om hur han återupplever scenariot igen – i slow motion. Befriad från tidigare anknytningsmönster. Ett högre jag sitter bredvid honom och förklarar vad som händer i scenen med flickvännen – en följeslagare som strör dyrbara och insiktsfulla gåvor.
Växande och befrielse kan inledningsvis kännas som någonting skoningslöst. Men de vill oss det bästa. Att möta våra rädslor och stå kvar ger ett enormt vidgat livsutrymme.
Michael Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar