Mannen säger: ”Jag är ingenting utan henne. I och med skilsmässan har jag insett vilket fruktansvärt svagt självförtroende och låg självkänsla jag har. Är helt vilsen nu när jag ser hur jag helt och hållet har levt genom henne. Nu har jag ingen aning om vem jag är längre!”
När vi blir förälskade, går in i ett förhållande och upplever kärlek, känner vi oss ofta oövervinnerliga. Ja, t.o.m. odödliga! Samtidigt är vi så fruktansvärt sårbara, eftersom dörren till hjärtat står vidöppen (om vi älskar utan skyddsväst).
En kvinna berättar: ”Med honom vid min sida har jag aldrig känt mig så vacker och attraktiv. Utan honom aldrig så grå och menlös!”
Det är högst naturligt att vi känner oss ledsna, tomma och förkrossade när ett förhållande med någon som vi älskar tar slut. Men det handlar inte enbart om förlusten av någon som stått oss nära, utan känslan vi hade inför den egna personen. Den vi blev i tvåsamheten (en sund sådan) var en mer glänsande version av jaget. Separationen från de ”högre” känslorna inombords gör ont! Det är som om vi kopplats loss från en outtömlig energistation.
Det som mina tidigare förhållanden har lärt mig, är att se till att bygga en självkänsla som ingen eller inget kan ta ifrån mig. Smärtan hade den positiva bieffekten att jag tvingades konfrontera relationsmönster som förminskade mig: rädslan för att bli lämnad.
När separationsångest och oro för att inte duga, får oss att gå runt på tå för att passa in, vara ohälsosamt tjänstvilliga och ”goda” för att få kärlek, händer förr eller senare det som vi fruktar mest: vi blir lämnade! Och så kan det hålla på i relation efter relation tills vi förstår att autenticitet och självutplåning inte bör vistas i samma hus.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 16/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jag förlorade mig själv. Blev inte lämnad men lämnade. Men står här nu, vilsen. Vad har jag gjort? Vem är jag? Var kanske bättre att vara halv än inget…?
Nej, det är inte bättre! Ingenstans. Det bästa är istället att ta tillfället i akt och bygga dig själv hel på egen hand.
Jag kan konstatera att gör man det är det galet skönt att ha ett självförtroende och självkänsla som inte är beroende av en partner. Sedan menar jag inte att ensam är stark. Mitt barn och mina vänner är extremt viktiga i mitt liv. Men att jag är singel definierar inget alls längre, utom att jag styr helt över min egen tid.
Men jag vet exakt hur det är att ställa frågan: vem är jag och inte ha något svar. Men det kommer. Jobbar du på med dig själv så kommer svaren med ett myrsteg i taget. Varm kram!
Tack Marianne! Just nu känns det bara som att ”hjälp, han kommer att hitta ngn annan”. Då står jsg här… Vill jag ha tillbaka honom eller inte? Hm…
Men många bråk. Hårda ord. Berg o dalbana. Det var förför jag lämnade honom. Känner mig bara så ledsen idag. Så ensam. Tankar som, ”var detta mycket bättre?”
Tack för dina fina ord!
Jag vart lämnad i augusti och hela hösten kändes som att andas genom ett sugrör som knappt nådde över vattenytan och ett ständigt kämpande med att inte lägga fokuset utanför mig själv, dvs på att hoppas att det skulle bli vi igen. Jag som innan denna relation inte haft problem med ensamhet har känt att det ofta varit en timme i taget och på helgerna gått o lagt mig så tidigt det gått för att fly smärtan men det jag vill säga är att det blir bättre men det tar tid. Jag fick själv höra att det är en process men kunde varken se eller lita till att det skulle sluta göra så fruktansvärt ont men nu börjar det klinga av och trots att det är tomt så är det hanterbart. Nu återstår däremot det verkliga jobbet…Varför attraherar jag den typ av män som jag gör och vad behöver jag jobba med för att attrahera den typ av man jag vill ha:)
Tycker att jag har ett ok självförtroende och självkänsla, kan även vara självständig. Men tyvärr verkar det som att jag drar till mig män med sämre självkänsla och självförtroende som efter ett tag eller några år verkar ogilla detta, de har svårt att acceptera detta. Vilket leder till att jag slutar att försöka göra dem delaktiga i saker och ting och vi börjar leva pararellt och jag stänger av för att inte dras ner i negativitet och foglighet…känns som jag går på ”repeat”.