Många fler förhållanden hade kunnat räddas och t.o.m. vara harmoniska om det inte var för att vi ständigt utgick från vårt eget perspektiv. Om vi tog oss tiden och lät de djupa andetagen få ta plats, så att vi kunde vinna några sekunders emotionell karantän och resonera: ”så kan det kännas för henne/honom. Så ser det ut från min partners horisont. Så upplever hon/han verkligheten.”
Men om vi är brutalt ärliga mot oss själva: hur ofta är vi beredda att lyssna och sätta oss in i den vi säger oss älskas verklighet? Hur lätt är det inte att låta egot få trampa på och högljutt försöka vinna debatterna som så lätt uppstår i en stressig vardag? Hur ofta sårar vi inte utan att veta om det?
”Hur är det att vara den här kvinnan eller mannen när jag säger och gör som jag gör? Vad gör mina meddelande eller tystnaden som jag utsätter henne eller honom för?”
Problemet är vi oftast tror eller är övertygade om att det vi förmedlar är sanningen. Men vilken och vems sanning? Jo, vår högst subjektiva! Och att ständigt utgå från sin egen verklighet är lett till enormt mycket lidande, rentav grymheter i mänsklighetens historia.
Vi sårar mycket, mycket oftare än vad vi är medvetna om! Personen mitt emot dig säger kanske ingenting av rädsla för ytterligare kritik och ifrågasättande.
Vi ser fragment av verkligheten. Fragment! Vi ser andra människor, men inte oss själva (förutom via en spegel). Vi är så fruktansvärt subjektiva i vår hållning, att vi kan ställa till stor skada utan att ens veta om det. Vi hävdar att det är ”min sanning!”
De handlar inte om att vara en knähund eller dörrmatta, utan respektfull och öppen för den större bilden.
Det krävs en stor portion känslomässig mognad och insikt för att kunna vara så pass stark att vi förmår oss att sätta sig in i en annan människas värld. Det talas och skrivs ofta om hur viktigt det är med empati, men vet ni vad? När vi inser att vi faktiskt ganska ofta är motsatsen till vad våra värderingar säger, så kan vi börja se oss själva på riktigt i spegeln. Utan skygglappar!
Kärlek och bekräftelseberoende – webinar den 8/11. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Man blir tagen för given och kärleken visas stort när han står vid dörren att bli ensam. Jag har tvivlat många gånger på hans kärlek och oengagemang i relationen. Nu när jag sagt igen (andra gången) att jag vill bli särbo (mer frihet och kunna ses för att ha roligt ihop utan att gå i hans kalla tystnad när han bli sur) så har han blivit så kärleksfull. Gör nästan allt för att få mig att stanna. Han kan inte förstå det här med att leva som särbo. Älskar man varann så bor man under samma tak. Vi ska snart på familjerådgivning och det var hans förslag.
Jag har gått med på det trots att jag har bestämt mig för att flytta. Min förhoppning är att samtalsterapeuten kan förklara för honom så att han förstår att vi kan fortsätta tillsammans fast vi inte bor ihop.
Jag kan inte säga alla orsaker till varför jag vill bli särbo, att det i huvudsak är hans beteenden, för han kan inte se sina brister. Han kan inte ta kritik. Det blir ingen förändring. Vi kan inte diskutera konflikter på ett bra sätt. Vi har för olika personligheter. Han har en passivt aggressiv personlighet och jag är högkänslig. Empati verkar han bara ha ibland. Jag tänker mycket på hur jag beter mig och jag försöker sätta mig in i hans situation men det är dags att jag tänker på mig själv nu istället för att följa hans vilja.