“Understanding is the first step to acceptance, and only with acceptance can there be recovery.” ― J.K. Rowling

Alla människor, oavsett var i livet de befinner sig kommer förr eller senare att slå i den ”vassa bordskanten”. De där smällarna som antingen kan göra oss bittra och cyniska, eller få oss att bli ännu större. Vi lever i ett samhälle som till varje pris verkar vilja undvika emotionell smärta. Så mycket lättare att läsa om eländet där ute på löpsedlarna än att känna den här inne.

Det vi gör allt för att undvika kommer att förfölja oss. Vi kan använda alla möjliga strategier för att undvika känslomässig smärta. Missbruk i alla dess former är ett sätt, men det kommer inte att göra oss helare eller lyckligare.

Under lång tid trodde jag att ett förhållande var lösningen på allt. Om jag bara hittade rätt kvinna skulle det bli bra. Det var inte riktigt så enkelt! Istället handlade om att orka möta det jag ville komma undan: ensamhet. Den skrämde mig, men när jag istället för att fly, började acceptera rädslan för ensamhet var den inte längre lika hotfull.

När vi accepterar emotionell smärta tar den inte hårdare grepp om oss, vilket är lätt att tro, utan minskar i styrka. Den försvinner inte nödvändigtvis, men acceptansen gör att vi kan se fler färger och nyanser i tillvaron.

Läkningen av ett fysisk sår tar tid, men vi vet att såren vi fick på våra knän som barn alltid läkte. Med tidens hjälp. Det fungerar på liknande sätt med våra känslomässiga sår. De läker. Det kan bildas ärr om vi slagit i tillräckligt hårt, men hela blir vi.

Finns det något du vill undkomma? Om svaret är ja: vad i så fall?

Michael Larsen – livscoach