Jag lyssnar genom mitt arbete till människorna haltar i kärleken men brinner för förälskelsen. Kicken som är så stark att allt verkar möjligt. Personliga bekymmer träder tillbaka och livet är en rak och jämn motorväg. Öppet åk och mjuka vindar genom håret.
Kvinnan berättar att mannen hon träffade var så oerhört charmig, världsvan, driven och framgångsrik:
”Ett riktigt kap! Trodde jag! Såg och lyssnade till det jag ville och drömde om. Fem månader in i relationen förstår jag att jag är ett tillbehör. En exklusiv tavla på väggen i hans perfekta villa. Han hade aldrig tid med mig – jobbet var hans stora kärlek. Djupare närhet fanns inte på kartan.”
Kvinnan blev kär i en drömbild. Hon projicerade ut den och han levererade.
Om förälskelse är den lustfyllda injektionen som ganska snart förbränns – vad är då kärlek?
Den persiska tänkaren och inspiratören skriver:
”Om du inte älskar mig kan min kärlek på intet sätt nå dig.”
Det spelar ingen roll vad vi gör för en annan – om öppenheten att låta någon komma nära och se bilderna av minnen och drömmar saknas, når vi inte fram. Det kan bli ett praktiskt förhållande, men om vi vill mer – nej!
Att vilja en annan och sig själv väl över tid.
Hur kan vi älska oss själva så att andra tillåts göra det?
Kan en annans kärlek göra att vi börjar älska oss själva? Helt säkert! Sett det!
En annan tanke:
När det krisar sig i våra relationer väcks ofta de s.k. barnjagen till liv. Trauman, rädslor att inte duga och vara älskad från förr spelas upp. Ser det ständigt! Emotionella pansar och sårbarhet. Det är så enormt kraftfullt eftersom det är omedvetna processer. Kärlek innefattar bl.a. såsom jag ser det, att kunna älska sprickorna i oss själva och en annan. Om någonting kan förflytta berg så…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Vacker tanke 🙂 och väl värt att ha med sig i mötet. Tänker just omkring förälskelse som en slags förtjusning man kan känna inför just ”det nya” som man tror finns, som man vill skall vara där. Kärleken är så mångfacetterad och enklare på så sätt att ingen förväntan eller krav på återgäldande finns. Kärlek Är 🙂
Tackar för dagens klokskap 🙂
Jag hoppas så att du har rätt. Jag är livrädd för att falla tillbaka i att inte tycka om mig själv. Allt som jag har byggt upp under ett års tid vill jag så gärna behålla. Jag tycker på riktigt att jag är en riktigt bra människa nu. Framför allt att jag duger precis som jag är och mer där till, utan att vara självgod på något vis. Varför började jag tycka mindre och mindre om mig själv i min tidigare relation? Dom sista 10 åren blev en markant skillnad på mitt sätt att se på mig själv. Har alltid haft hyfsat bra självförtroende och självkänsla, men den bröts ner successivt. Borde inte man bli tryggare ju längre relationen är? Något hände på vägen och jag vill inte dit igen.
Jobba, jobba, jobba
Boosta, boosta, boosta
Att klappa sig själv på axeln är inte så tokigt faktiskt:-) bara du står stadigt
Livet är riktigt bra att leva nu. En relation skulle bli ” det lilla extra” men ack så välkommet, men inget måste.
Tiden kommer, jag litar på den!
Jag känner igen mig i det du skriver LA att man slutar tycka om sig själv i vissa relationer. Och det känns som att det kommer från ingenstans. Troligtvis har ens självkänsla försvagats i små små steg under lång tid så att man inte märker det förräns man är helt nere. I mitt fall så var det för att jag tvekade hela tiden under min relation och min sambo bestämde typ allt. Jag sa ifrån, men gav med mig tillslut varenda gång. Vilket gjorde att allt jag trodde på försvann. Jag hade känslan av att vara värdelös ganska länge. Allt för länge. Efter ett tag var jag så nere att allt jag såg var bara negativt, och alla vet ju att det är både krävande och kvävande att leva med någon som är negativ. Så jag var nära att dra med mig henne ner också. Men hon lämnade mig och träffade en ny vilket gjorde min självkänsla så svag att jag inte visste om jag ville fortsätta mitt liv. Felet är nog att jag alltid har haft dålig självkänsla och att det som stärkte mig för 16 år sedan var mina kompisar som har bra självkänsla. Jag tog tag i att träffa dem (mitt ex och hennes nya) härom dagen och det var otroligt jobbigt. Men Jag gjorde det. Jag gjorde det och det kändes efteråt som jag tog VM-guld. Det kommer vara jobbigt nästa gång med, men en aning lättare. Just att jag vågade är ett bevis på att min självkänsla faktiskt börjat byggas upp igen.
Jag vill så gärna träffa någon fin tjej att dela vardagen med men än så länge är mina krav allt för höga. Jag är fortfarande utseéndefixerad i för hög grad. Det brukar släppa ju längre tid man är singel 🙂
Mina krav på nästa partner kommer ligga i om hon är ödmjuk, stolt, framåt, rolig och framförallt att hon har jobbat med sig själv.
Kommer bli skönt när den dagen kommer. Att hitta hem.
Det var starkt gjort Johan! Vilket steg frammåt!
Tack! Jag känner det med.
Härligt Johan! Bra jobbat! Du tog VM-guld! Det krävs en enorm styrka att våga konfrontera sina rädslor.
Ååå vad modig och stark du är, och stort grattis till VM medaljen. Jag har inte träffat mitt ex nya. Har inte haft tillfället ännu, och i ärlighetens namn tror jag att exet inte vill/är redo heller. Han är sådan. Hon är inte från vår stad så det finns ingen risk att jag springer på henne på stan direkt.
Visst har nedbrytningen kommit i små små doser. Annars hade jag gjort något åt det, det är jag säker på. Han har aldrig höjt en hand mot mig eller kallat mig för diverse ord. Det har varit tystnad och åter tystnad. När jag frågar om något och han svarar med tystnad och blir undvikande. Att det kan ta så hårt på en? Man tycker inte att han är ” dum ” eftersom han inte är elak på det sättet som man associerar med förtryck. Men så här i efterhand så har jag lärt mig att det finns olika sätt att bryta ner någon.
Önskar dig lycka till och skynda långsamt. Ditt mod har du redan bevisat.
Känner igen mig i det du skriver Johan, kunde vart jag. Jag klarar av att träffa henne numera. Är nästan glad över att hon lämnade mig, börjar känna igen mig själv samtidigt som jag jobbar på dom brister som jag har. Livet börjar komma tillbaka och jag försöker njuta av allt som jag tar mig för.
Det låter riktigt fint. Jag har haft problem med att träffa henne, men det är hennes kille som jag tycker är värst. Jag lider faktiskt lite med båda dem. Måste kännas skönt att ha på samvetet att splittra en familj. Den hade blivit splittrad ändå, men inte på ett sånt här sätt. Det är de som får leva med det medan jag bara blir starkare för var dag som går. Fasen vad mycket man lär sig utav att må riktigt riktigt dåligt.
För några år sedan sa jag till en jobbarkompis som sa upp sig att nu kan du göra hur du vill, du har ju ändå sagt upp dig. Då sa han till mig, ”man ska alltid avsluta på ett värdigt sätt!” Idag förstår jag vad han menade. Och det kommer jag alltid bära med mig.
Johan och Mats, jag klarar inte av att träffa henne då jag inombords blir som en lejoninna när jag ser henne. Jag blir heligt förbannad och jag har varit så otroligt arg många gånger på mitt ex och hans nya kvinna. Men vet inte hur jag ska bli av med ilskan som ligger och pyr inombords. I samma veva kan jag även tycka fruktansvärt synd om dom. En vännina sade till mig då det hade gått drygt ett år, du kommer att se på han som en treåring….jag vill inte det! Men attans vad jag har svårt för att se dem på ett respektfullt sätt.
Ibland får jag sådan lust att lämna denna lilla ort jag bor på, för att komma från allt och starta om ett nytt liv någon annanstans i världen. Att få träffa nya människor och se sig om.
Idag är en tung dag men inorn ges nya möjligheter.
Vi kommer alla till tunga dagar. Om och om igen. Jag upplever min process som en lök där lager för lager skalas av och ska bearbetas.
Anna K, skulle det vara möjligt att släppa taget om honom? Komma till insikten om att du är fullständigt maktlös över vad han gjort och vad han väljer att göra? Att låta honom gå för att starta ett nytt liv precis mitt där du är?
Hur bakvänt det än kan låta så kan jag hjälpas av tanken att allt en dag är slut. Jag kommer slutligen inte att behöva eller kunna ta med mig någon ilska mot mitt ex. Så eftersom det bara är en tidsfråga innan jag kommer att släppa taget om honom så kan jag lika gärna göra det nu.
All kärlek till dig!
Anna K, klart man inte vill se ner på någon och ska heller aldrig göra. Men ibland kan det hjälpa. Du behöver inte visa dem det, men att du tänker lite i de banorna.
Jag brukar säga att mitt ex och hennes nya förtjänar varandra 🙂
De har inte lämnat på något snyggt sätt någon av dem. Det värsta med små orter är att man känner sig låst, att man träffar dem ofta osv. Men om du flyttar pga av det så har du låtit dem vinna. Ibland måste man erkänna sig förlorare, men vill du att han och hon ska kontrollera ditt liv? De ska fan inte köra över mig och sen äga mig. Det kan de glömma. Så jag fick bara nog häromveckan och nu känns det bättre. Klart att det inte bara försvinner över en natt. Det finns ingen väg runt ångesten utan bara igenom var det någon som skrev härom dagen. Det är så sant!
Idag när jag tänkte på det så önskar jag dem för första gången sedan separationen all lycka! Rakt ifrån hjärtat. Den tanken trodde jag inte var möjlig att tänka. Nu ska den tanken bara hålla i sig också. Det kommer tunga dagar väldigt snart igen, men bara de blir färre är jag nöjd.
Mitt råd är att sätta dig ner och prata med honom. Berätta precis hur du känner. Lätta ditt hjärta för honom om du inte redan gjort det. Det hjälpte mig litegrand. Och sen vet jag att karma är underbart 🙂
Tack för all din kärlek Marianne, vi är starka tillsammans.
Tack Johan för dina ord, jag kan tyst känna att de förtjänar varandra, fast det strider så mot mitt varmhjärtade jag, då jag inte vill känna sådan känslor, det förstör mig. Och du har helt rätt, då har de vunnit, eller kanske man kan säga att jag har inte klarat av att möta mitt allra innersta sår utan att jag fångar i bitterhet som bara kommer att förgöra mig. Ja, jag måste erkänna att jag har förlorat matchen fullständigt hur ont det än gör. Och man kan ju aldrig flytta från ens inre tankar, Från början så önskade jag deras lycka hela tiden därför känns det konstigt att nu, fyra år efteråt, plötsligt börja känna denna ilska. Kanske har jag genom mitt lyckoönskande lagt locket på mot den jobbiga känslan av att ha förlorat. Men jag ska ta mig igenom den också.
Vi träffades för några veckor sedan pga av ett bekymmer med vårt unga vuxna barn. Ett möte föräldrar gärna önskar att de aldrig ska behöva ta. Som tur är verkar vårt möte ha gjort stor verkan för vårt barn har lämnat de kompisar som höll på att vilseleda in till kriminalitet. Vi var ute i väldigt tidigt skede och tar var och en vårt stora ansvar för att det ska fortsätt åt rätt håll.
På det mötet brusar vårt barn upp och säger ni har ingen bra relation. Ni pratar inte med varandra! Min före detta man säger mycket förvånat och tittar på mig – vi har väl en bra relation! Jag blev ställd och visste inte vad jag skulle säga, och fick ur mig nja den kanske kunde varit bättre. Inombords hade jag velat säga, den är åt helskotta! Jag lämnar honom känner jag, för jag orkar inte ta strider mot en person som har starka personlighetsdrag att vara kraftigt rationell, stressad och aldrig ha tid och alltid måste tänka på att hinna med sitt jobb.
Vårt barn har tagit stor skada i vår relation, men hen är stark och kommer att ta sig igenom krisen det innebar för hen, att föräldrarna plötsligt skilt sig. Men under mötet var det inte jag som fick skiten utan hen sade vad hen tyckte om sin far och hur hans arga och rationella sätt har varit jobbigt att leva med. I och med att vårt barn höll på att falla ifrån oss, tvingades nog min före detta man för första gången i sitt liv att börja konfrontera sig själv och vad hans röstlägen och kroppsspråk påverkar de som lever nära honom. För inget ont som inte har något gott med sig, han har fått ta mycket ångest och gammalt skit från vårt barn under de senaste 4 veckorna och han gör det rakryggat och för första gången på länge känner jag respekt för han som person. Detta underlättar för mig att gå vidare i livet, att se hur barn och faderrelationen kan blir stark och sund. Jag har också samtidigt sett hur vårt barn blir starkare och starkare nu när hen får prata av sig.
Men för mig handlar det nog bara om att inse att man som Marianne och Johan säger, släppa taget/inse att man förlorat och gå vidare.
Tack för ert stöd när man hade en tung dag.