”Jag vet att du behöver mig!”
”Du kommer aldrig att hitta någon som mig.”
”Hur skall du klara dig ekonomiskt utan mig?”
”Vi hade kunnat ha det så fantastiskt tillsammans om du bara…”
Replikerna är många och om du är den som lämnat förhållandet, så kanske du inte helt gjort upp med skuldkänslorna över att ha behövt såra någon som stått nära. Kanske fastnar hans eller hennes meddelande någonstans i ditt sinne, inte för att du inte vet vad du vill, och beslutet att gå inte var riktigt, utan för att gamla automatiska relationsvanor spelas upp i dig. Din f.d. vet och trycker därför på dina svaga punkter.
Det är normalt hos personen som blivit lämnad, om det finns känslor kvar, att försöka hitta tillbaka. Inledningsvis. Men när det drar ut på tiden och du har markerat att du inte är intresserad av ett ni igen, och personen trots allt fortsätter att klamra sig fast, är manipulation och härskarmetoder sista desperata utvägar.
Tekniken gaslighting bygger på att få offret att tvivla på sitt eget omdöme och börja tro:
”Det är nog något är nog fel på mig!”
Målet är att du skall bli osäker på din beslutsförmåga och gå tillbaka till relationen.
En annan metod är växlande mellan förminskande av dig som person och komplimanger. Kallt, varmt, kallt, varmt…Du blir fullständigt förvirrad!
Eller:
”Jag har förändrats tack vare min terapi!” (Den som verkligen förändrats har inget behov av att skylta med det).
Det finns bara en sak som gäller med dessa personer: noll kontakt! Gå aldrig någonsin in i förklaringar och försvarstal, därför att det dränerar dig på energi, vilket är precis vad det emotionella rovdjuret vill. Han eller hon när sig på att se dig tappa integritet. Ett försvagat du är ett lätt byte!
Om du kommer på dig själv med att gå tillbaka gång på gång – fråga dig själv:
”Vad får jag ut av detta?”
”Är det rädsla eller kärlek till mig själv som dominerar?”
”Vad är priset på mitt självvärde och jagrespekt?”
”Hur kommer jag att må den dagen då jag bryter mina automatiska och negativa relationsbeteenden?”
Emellanåt behöver vi gå emot våra instinktiva känslor och istället lyssna på klarheten i bröstkorgen, även om det inte alltid är den lätta vägen att gå.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Intressant! Men jag upplever det precis tvärtom i min fd relation, där lämnaren beter sig iskallt och byggt upp en armé av påståenden att smutsa ner den man lämnat för att för sig själv förvara att man tagit rätt beslut att lämna relationen och att man gjort rätt.. att man på detta vis inte ser sina egna brister och ansvar i relationen.
Anders, jag är i precis samma sits. Jag förstår verkligen inte att de inte kan nöja sig med att lämna, utan ska dra fram en armé av lögner om mig. Det är så absurt så jag vet knappt vad jag ska säga eller hur jag ska reagera.
Anders och ni andra, också jag är i precis samma sits. I mitt fall är det också mitt ex, som lämnade mig, som är den som beter sig iskallt, vägrar all vanlig kommunikation som skulle kunna underlätta relationen utan meddelar endast det absolut nödvändiga kring vårt barn, om ens det, har sagt att han bara kommer ihåg allt jag gjort honom illa under tio år. Trots det så blir han, trots att han har en ny seriös relation och därmed rimligtvis borde vara lycklig, ändå sur över att jag inte frågar honom hur det är etc och tycker att jag beter mig som ett stoneface.
Jag tror precis som ni att mitt ex måste rättfärdiga sitt beslut att lämna. Och sett med facit i hand tycker jag att han fattade rätt beslut att lämna, vi ska inte leva tillsammans, men han ser verkligen inte sina egna brister och sitt eget ansvar, vilket jag tänker är negativt både för honom och för den relation vi kommer att behöva ha eftersom vi har barn tillsammans.
Samma här! Jag blev lämnad men han fortsatte kontrollera mig gav mig komplimanger, kramar, kyla, aggression och jag blev bara mer och mer förvirrad så höll det på i 7 månader. Jag fann styrkan att bryta all kontakt med honom och först nu har jag börjat min resa att hitta mig själv igen, det gör ont och sorgen är stor men jag finner stort stöd i alla era texter.
Styrke kram till er alla❤️
Slutkörd, Styrkekram till dig också. Känner igen mig i din historia. Vad bra att du lyckats bryta kontakten helt! Det bästa sättet att läka. Själv har jag inte lyckats bryta helt utan värme/kyla pågår ännu till viss del. Han lever med en annan nu och det har gått drygt ett år sedan han lämnade mig och gick till henne men jag är så mycket starkare för då var ett vrak. Inte helt framme än men på god väg. Tack för att du delar med dig Slutkörd och allt gott till dig och alla er andra.
Det finns självklart också den varianten Anders…
Vad skönt Anders att din känsla var precis som min. Jag blev lämnad av min man och har fått precis alla de där kommentarerna från honom. Jag ville inte bli lämnad och kämpade länge och väl för att försöka förstå, göra bättre i allt jag gjort fel, fast jag inte riktigt fick svar på vad som var fel. För mig blev det på något sätt att han försökte rättfärdiga sitt beslut, slippa stå med ”skammen” att inte ha gett mig en chans att rätta det som han upplevde som fel. Och jag funderar många gånger varför han inte bara kan låta mig vara, jag gick ju med på skilsmässa. Tyvärr håller det fortfarande på efter snart 3 år. Tyvärr kan jag inte välja 0 i att ha med honom att göra då vi har 3 barn tillsammans.
Å vad jag känner igen mig i detta. Han har kallt mig det ena och det andra när det första gången blev slut mellan oss. Efter det har det varit manga turer, fram och tillbaka. Har tappat räkningen. Men sista gången är det jag som i ren ”panic” lämnat. För att jag vill inte leva i den relationen. Han klipper av mina vingar samtidigt som han är såå himla kärleksfull. Han sager och gör saker som jag bett honom om för ett år sedan typ. NU visar han det jag tjatat om. Men saken är den att jag är aldrig nöjd. Känns som att han gör det för att han är desperate. Han har haft ngn emellan våra turer. Vad är det som sager att jag kan lita på hans kärlekt? Jag provocerar honom ofta, och mycket riktigt ”ballar” han ur till slut. Han kallar mig mongo, att jag är sjuk, att jag har problem mm. Å det är allt detta han ska ha lugnat sig med, att försöka tänka sig för vad han säger fast han är arg eller ledsen. Det gör ont i mig när han säger dessa saker. Men när vi inte tjafsar eller bråkar, så är han världens finaste, förutom att han har så svårt att vara ensam. Han är så livegen. Jag som har 100 projekt , hundra vänner, vill testa nya saker och vill bara mer och mer, blir istället mer och mer ”stilla”. Det är ju viktigt att vårda relationen enligt honom. Det tycker jag också, men det betyder inte att man måste sitta fast i varandra. Frågan du skriver Michael: ”Vad får jag ut av detta?” … är ju klockren. Jag blir bara mer och frustread och mer o mer provocerande, är mitt svar. Å vem kan göra ngt åt det? Bara jag, en sista gang.
Jag förstår problemen Lotta!, Men det gäller att försöka sätta sig i vad det i grunden egentligen handlar om.. vi har som ni 3 barn och även barnen har sett denna förändring och mår inte bra.. och plötsligt efter många klanderfria år som aktiv förälder så är man helt plötsligt en förälder utan omdöme att ta hand om mina barn.. dom griper minsta halmstrå för att få igång ett krig.. Så trist att behöva spegla över sina brister och problem.. Jag tror det i grunden bottnar i en allt för stor ryggsäck om vad man tidigare i livet varit med om eller utsatt för som inte handlar om för 5 öre.. Önskar dig all lycka och att det lugnar ner sig.
Det jag ville belysa i min kommentar är att allt inte är svart eller vitt.. att det inte som i inlägget Michael skriver är lämnare som är ett ”offer” alltid.. det finns alltid 2 sidor på ett mynt… Hur många gånger har man inte suttit med relationscoacher där man själv velat mötas men mötts av motstånd, en partner som redan innan bestämt sig för att den inte vill… och man själv försöker rannsaka sig själv och göra förändringar för att det ska funka.. men man har en partner som redan stängt dörren till lösningar men att man går på samtal ändå för att man inte ska uppfattas som någon som gett upp för lätt… -alltid enklare att peka brister på andra än att rannsaka sina egna brister..
Känner igen min egen erfarenhet i era beskrivningar, går/har gått igenom det ni skriver. Jag har därför varit den som valt att bryta all kommunikation för att själv kunna läka ifred.
Jag vill bryta med henne helt. Men det fungerar inte eftersom vi har två barn ihop. Vi hörs sällan, och ses väldigt sällan men ändå finns hon i bakhuvudet och gror.
Jag är rädd för att jag kanske var en hemsk person i vårt förhållande, livrädd över att jag kanske utförde härskartekniker. Jag gjorde det aldrig medvetet, hon sa att jag visste precis hur man skulle få henne att må dåligt, men det stämmer inte. Kan inte komma på idag hur jag skulle burit mig åt för att ha tryckt ner henne. Allt jag ville var bara att ha lugn i relationen och ödmjukhet gentemot varandra. Och att man ska vara ärlig och något som inte bara mannen ska göra, ta ett steg bakåt i vissa lägen istället för att gå på.
Det är ju svårt det där när man har barn ihop, jag har det likadant. Jag skulle egentligen helst också bryta totalt. Vi har det likadant som ni, vi ses sällan och här i princip bara på sms och mail. Ändå har han funnits i bakhuvudet länge länge, och trots att han har en ny relation.
Jag har nog tänkt att jag får acceptera att han är där bak och gror tills att jag är klar med honom. För att påskynda valde jag att veta så lite om hans liv som möjligt, tog ex bort honom som vän på FB. Och faktiskt nu, över ett år senare och med skilsmässan slutligen klar inom kort, så känner jag att det har lättat. Nu är han inte där så ofta längre, och mitt fokus är allt mer på mitt liv.
Det där om man var en hemskt person eller inte, de banorna har jag också funderat i. Jag mådde mycket dåligt i min relation och kan så här i efterhand se att han utför härskartekniker. Men å andra sidan har jag också insett att jag såg en drömbild genom hela vår relation och försökte få honom att passa in i den. Så summan av allt är nog ändå att vi är lika goda kålsupare båda två.
Jag tänker att det viktiga är att inte acceptera den andres bild av en själv och relationen, utan hitta sin egen sanning. Det har jag försökt att göra. Skulle jag accepterat hans bild så hade jag varit en hemsk j-vel som tryckte ner honom i tio år. Min sanning är inte där, även fast den inte heller alls innebär att jag är felfri, långt ifrån.
Så skönt det låter Marianne att ditt fokus nu allt mer är på ditt eget liv, jag jobbar för att komma dit. Att bli lämnad är tungt men dubbelt värre om den som lämnar fortsätter och gör en illa med hårda ord och lögner, kontroll m.m, jag känner som Lotta här ovan lämna hen i fred! varför fortsätta sparka på den som redan ligger ner……
Hur kommer det sig att du vill bryta med henne helt? Mer än att bara relationen. Är över?
Till Johan va detta tanken då:)