”En morgon berättade hon att känslorna för mig var borta. Hur kan kärleken bara försvinna så där? Efter elva år? Det var ju inte längesedan som hon sa att hon älskade mig.”
Mannen är fylld med frågor och vet inte hur han ska handskas med maktlösheten som tränger sig på. Personer som får beskedet om att partnerns glöd har falnat och kanske blir lämnade, frågar sig: ”Hur kunde det bli så här? Vad gjorde jag för fel?”
Eller personen som under långt tid brottats med en förlorad samhörighet och attraktion, och som sedan länge fört en kamp i sitt inre, som ser få eller inga ljusglimtar alls.
Jag får ofta frågan: ”Går det att få tillbaka gnistan och hitta tillbaka till varandra?”
Till stor del handlar det om hur länge den emotionella nedbrytningsprocessen pågått. Har hon eller han gått runt med en känsla av avstånd, en attraktion som är död, noll samhörighet, konstanta bråk, likgiltighet över tid, är loppet oftast kört. Tiden är alltså avgörande! Det kan liknas vid en fysisk sjukdom: Hur stor är spridningen? Under hur lång tid har vi missat eller ignorerat symptomen?
Men som så mycket annat i livet; det finns inga givna utgångar. Finns det några procents attraktion kvar, kan det gå. Men om den är helt borta, är det inte mycket att göra. En död kärlek är svår, för att inte säga omöjlig att blåsa liv i.
Det handlar också om hur mottagaren av det beska beskedet agerar, när det visar sig att partnern uttalar sin sanning om att känslorna svalnat. Blir vi panikslagna och reagerar med aggressivitet, manipulation, kvävande övertalningsförsök, stenväggsbeteende, anklagelser etc. skapar vi bara ytterligare avstånd.
Vi bör även fråga oss själva: har glöden någonsin funnits där? Individer förändras över tid. Det som en gång var attraktivt kan ha förvandlats till tristess. Kanske var materiell/fysisk trygghet det mest grundläggande. Idag kan det vara en djupare emotionell kontakt som vi värderar högst. Är partnern med på förändringsresan eller inte?
Jag ser par som kört på i samma icke – närhetsskapande spår i åratal, och som vaknar till. De hittar vägar för att kommunicera, vara kärleksfulla och omtänksamma. Och som samtidigt kan uppleva passion i att vara två. Det kan gå, men sker inte genom viljekraft.
Vad gör du för att vara attraktiv inför dig själv så att du känner för att ge till en annan? Känner du dig vacker tillsammans med mannen eller kvinnan som du lever med? Vad behöver ske för att ni ska kunna bryta slentrian? Finns det utsikter för dig att glänsa på den här relationsplatsen
Kommunikationen som för er närmare varandra del 1 – webinar den 23/9. Varmt välkomna!
Föreläsning Live ”En Levande Kärleksrelation” – För stad och datum följ länken.
Michael Larsen – relationscoach
Jag undrar vad kärlek är? Finns den i vårt förhållande? Känslor finns det absolut, alla slags känslor! Men jag har blivit sviken och undrar hur man kan göra någon man älskar så illa? Jag lär nog aldrig få svar. Har hoppats länge men som du skriver har nog tiden en stor inverkan på om ett förhållande överlever eller inte. Han som blundat för sig själv och inte tagit vara på mina ord får vakna upp och ta sitt ansvar. Eller fortsätta på samma sätt. Ensam.
Jag tror också att det går att hitta tillbaka om man vill det. Risken finns ju att man säger till sin partner att man vill och så stannar man för att man snarare är rädd för att göra slut än att man verkligen vill hitta tillbaka dvs. man bete sig på ett sätt som verkar vara kärleksfullt och säga fina saker, man kan hjälpa till med sysslor, pussas och kramas och prata, gå i parterapi och allt annat men om intentionen med det inte är att nyfiket titta på varandra ödmjukt och säga ”ska vi ta göra en cool grej ihop och ta vår relation till version 2.0, skit i hur det går det vet vi inte men vi gör ett riktigt försök och bara hoppar utför stupet för om vi lyckas då e vi ju en av de få människorna som faktiskt lyckats flyga och det e ju ground breaking!!”
Jag tycker långa relationer är super häftigt det erkänner jag men med det sagt så finns det destruktiva relationer där det aldrig går att uppnå en samhörighet, ömsesidig respekt och lycka och ingen ska behöva lida och behöva leva i kärlekslöshet.
Relationer har historiskt sett inte byggts på kärlek och vi lever längre idag än någonsin så vi måste erkänna för oss själva att det här med kärlek över tid e en grej som evolutionärt inte är utvecklad hos oss. Men jag tänker att ingen trodde ju att vi skulle kunna ta oss ut i rymden eller skicka in nanorobotar i kroppen men det gör vi så det e klart att vi ska kunna lära oss hur vi håller kärleken vid liv. Vad vore väl coolare än det?